Åka 100 mil, förkyld, för att träffa döende släkting?

Och det är just som gör att många hade haft svårt att förlåta sådana som dig. Oavsett vad du tycker och tänker om döden så ska man vara ett stöd för sin sambo. Att du inte förstår det är väldigt märkligt. 

Jag är nog lite okänslig där, för jag tycker inte att det är en så stor grej att någon dör, det är så livet går till om man tänker efter lite... Om man inte fruktar döden är den inte så skrämmande.

Man kanske tycker det känns jobbigt att se personen sakta tyna bort,men tror sig kanske ha mer tid kvar.
Även om man vet att personen är sjuk och inte har så lång tid kvar så är man ändå aldrig beredd på när det händer.
Och din sambo skulle kanske känna djup ånger om han inte fick åka.

Jag tycker att du har en poäng.
Vi vet nu att TS sambo har testats positivt för covid.
Och då är det nog dumt att åka till ett sjukhus med många svårt sjuka människor.
Men det jag framförallt reagerar på är att TS inte verkar ha någon förståelse alls för varför han vill få en möjlighet att träffa sin mamma en sista gång.
För henne är döden ingen stor grej.
Men hon verkar inte förstå att andra kan se annorlunda på saken. 
Och för mig känns det lite oempatiskt.
Men jag har föreslagit videosamtal. 

Så du unnar inte din partner sinnesro utan vill straffa honom och vill att han ska må extra dåligt om/när hon dör? 

Att ställa upp för sin mamma i all ära, absolut. Kanske tänker han om nu. Men att leva vidare med sig själv sen ska absolut inte underskattas.

Nu pratar jag generellt: men kvinnor som får döttrar får en vän för livet. De allra flesta kvinnor jag känner har en bra vän-relation med sin mamma.
De umgås, ringer varandra regelbundet, fikar, går på stan, reser ihop. De månar om varandra och tar hand om varandra. 
När kvinnan blir gravid pratar hon med sin mamma. När barnbarnet föds blir mormor naturligt en del av barnets liv då mamma och mormor har en god relation. De finns för varandra. 

Sonen flyttar hemifrån och "glömmer" att ringa föräldrarna. Har knappt något att säga när de väl hörs.
När killen får en tjej är det hon som får påminna honom att ringa sin mamma. Att det var länge sedan de träffade hans föräldrar. Det är hon som påminner honom om att hans mamma snart fyller år och påminner honom igen på själva dagen om att han måste ringa och gratta. Ofta är det kvinnan som köper presenter och gåvor till hans föräldrar. 

När de får barn tänker inte mannen på att hans föräldrar ska få träffa barnet, det blir tjejen som styr upp det. Barnet får ofta en bättre relation med morföräldrarna eftersom båda anstränger sig där.
Farmor och farfar får be om att ses och ses som jobbiga och krävande.

Men detta var lite OT. Åter till TS.

Jag önskar att jag hade helt fel. Så bra det skulle vara. Så många kvinnor som skulle slippa att dra det tunga lasset hemma och vara på gränsen till utbrändhet. 

Men vi ser i just denna tråd ett riktigt ärkeexempel på män som inte förmår. Där kvinnan får putta på.
Där männen "inte är sugna på att ordna för döende mamman" och där egna hobbies går före att träffa sin mor, kanske en sista gång. 

Jag är född och uppvuxen i storstad, bor runt människor med högre utbildning och bra jobb.
Men ändå ser jag överallt hur kvinnan är den med huvudansvar för hem och barn. Det är kvinnan som håller koll på vad som händer i skola och förskola, alla lappar som ska in, föräldramöten, läxor. Det är främst mamma som köper in kläder för varje ny säsong. Pappa hänger inte med, han har ju så mycket med jobbet gubevars. 

Samma med engagemang i släkt och vänner. Det är kvinnan som även här är projektledare. Hon ser till att de träffar bådas släkter, påminner om när hans släktingar fyller år, hon köper gå-bort-gåvan när de ska på middag. 

Det är kvinnan som tar initiativ till och inhandlar till högtider. Pynt, mat och presenter/julklappar. Hon pratar med släkten om var någonstans det ska firas och vem som ska ta med vad. 

Samma med lov och semester: mamma planerar in vad familjen ska göra på sommaren. Hon tar kontakt med släktingar, vänner samt barnens kompisars föräldrar och planerar in träffar och utflykter.

Jag är riktigt förvånad över att det fortfarande finns människor som blir alldeles förvånade över detta och dessutom förnekar! Det pratas något enormt om detta i media och det forskas kring ämnet.
Man har, för att bara ge ett exempel, till exempel sett att män i högre utsträckning än kvinnor blir ensamma efter en skilsmässa. Eftersom kvinnan var den som höll i de sociala kontakterna och mannen mest hängde med blir han sittande ensam sen. 

Han trodde helt ärligt att det inte var så illa att hon skulle gå bort så nära inpå... Men nu kan han bara göra det bästa av situationen för sig och bröderna.

Hon hade ett torp som måste säljas, är det någon som vet om man kan vänta med att sälja den till våren? För nu lär de inte få mycket för det...

Eller måste det säljas så fort som möjligt?