Psykopatex som ska ha barnet?

Det har gått 3 år. 3 år av tvivel, "gör jag rätt?". Förtvivlan, sorg. Känslomässig misshandel, total utmattning. Sjukskriven, kämpar i ett krig jag aldrig kommer vinna. En vårdnadstvist, jag fick boendet - intermisstiskt. Min advokat sa - du kanske vinner, men det är svårt. Ensam vårdnad, det är svårt. 

 

Jag började dejta någon, blev kär. Hela relationen togs upp av min gamla relation. Vi fick inte träffas, barnet fick inte träffa honom. Mitt ex förföljde mig, han stod utanför min lägenhet, han såg vem som parkerade och gick in, han försökte söka upp honom via registreringsskylten. Men det var fel namn, han hade lånat bilen. Sa att han visste vem jag träffat.

 

Han körde efter oss. Var vi än skulle såg vi honom köra efter oss.

 

Jag ville blocka mitt ex, jag ville inte att han skulle förstöra det fina vi hade. Men det gick ju inte, vi hade ju trots allt barn ihop. 

 

Ett ljudklipp - en dag fick min kille ett ljudklipp skickat 

 

"Lita inte på henne, hon har varit otrogen mot dig. Lyssna på det här. Hon är alltid otrogen. Jag har bevis."

 

Fåglarna kvittrade i början av den här inspelningen och sen hördes ljudet av hur jag och mitt ex hade sex. Upptagningen hade han gjort utan min vetskap. Inombords dog jag, jag trodde jag dog den dagen. Det var på något sätt så integritetskränkande, så äckligt, så hemskt att min nya kille skulle få höra något förflutet jag haft med mitt ex. Det kändes bara så äckligt, jag var helt förstörd. Somnade gråtande i min killes famn den natten.

 

Smsen slutade aldrig, "sluta be honom titta över axeln". "Jag kommer se till så att han aldrig får ett jobb i Sverige, du ska få se". 

 

Jag jobbade, och min pojkvän hade sparade pengar så vi fortsätte att spendera vår tid, han flyttade in. Vi var säkra det skulle ju vara, vi.

 

Vi ansökte om uppehållstillstånd, han fick sitt personnummer. Vi var så glada.

 

Vintern kom och en dag skulle jag hämta något som tillhörde min son hos exet. När jag vände mig om hörde jag han säga: 

 

- "Du kan hälsa honom att jag kommer skjuta honom i huvudet, han ska dö".

 

Jag berättade det för min kille när jag kom tillbaka och satte mig i bilen och han gick ut med sin telefon i fickan satt på inspelning. 

 

- "Jag kommer skjuta dig i huvudet, om jag får 25 år så spelar det ingen roll. Du ska dö, du valde fel kvinna när du valde henne."

 

Efter det här så beslutade min kille att ta ett arbete utomlands och åkte hit varannan helg. Flera timmars flygtid, han kom hit för att vara med mig och min son. Varannan helg.

 

När restriktionerna hade lättat ville vi ta semester, resa till min killes hemstad och hälsa på - antingen med sonen eller själva i 2 veckor. Exet vägrade ett pass och han vägrade också att ha sonen i 2 veckor på sommaren för vi hade ju vid den här tidpunkten faktiskt växelvist boende. Inte ens på sommaren kunde det ändras.

 

Ett år senare blev exet dömd till villkorlig dom och dagsböter för hotet. 

 

Familjerättens utredning kom fram till att växelvist boende skulle bestå och vi skulle ha gemensam vårdnad. De ansåg att vi kunde lämna sonen på förskolan och hämta honom där. Det skulle bli lättare att få det att fungera med ett domstolsbeslut på hur dagar och tider skulle se ut. 

 

Jag hade då haft boende intermisstiskt i ett halvår. Bilen blev saboterad två gånger med mjölk i tanken (trodde killen på verkstaden) och när den precis blivit fixad så såg jag en morgon hur det runnit sweet chili sås efter hela sidan där tanklocket sitter. FAN. Jag sålde bilen som renoveringsprojekt utan att lämna in den på verkstad igen och började ta bussen istället. 3 timmar på en buss varje dag för att lämna sonen och sedan åka till jobb. Jag vågade inte längre ha en bil. 

 

Jag började sakta tappa fotfästet visste inte vad som skulle kunna hjälpa mig upp ur det avgrundslösa hål jag kände att jag var i. 

 

När brevet kom om att vi skulle fortsätta vårt växelvisa boende ringde jag min advokat och grät. Jag var så upprörd. Hon sa till mig 

 

"Domstolen dömer ofta efter familjerättens förslag, men de gör inte alltid det". 

 

Det enda jag hörde var "ofta". 

 

I mitt huvud så hörde jag "Nu kommer vi ha alla problem igen. Att vägran av att skriva på papper. Om pengar, förskoleavgifter, sjukhusbesök och allt därtill. Om nån T-shirt som hamnat fel och sjukhusbesök som aldrig blir gjorda på exets veckor och förskolekostnaden...." 

 

Jag bara dog inombords, kände att vem ska tro mig, vem ska tro på min upplevelse hur vi mår i allt det här? När inte ens bevis är tillräckliga.

 

Det fanns ingen oro för sonen. Men vi då? Men jag då? Det kanske låter egoistisk? Men hur ska jag kunna vara en bra mamma när jag går in i depressioner pga något som jag känner att jag inte kan påverka. 

 

Den 30/5 -22 skrev jag på. Han fick boendet. Jag orkade inte kriga mer. Ingen bryr sig. Det jag fick var stöd hos socialtjänsten "våld i nära relation."  Jag ville bara bort. Långt bort. Välja bort min son för att fly? Aldrig.

 

Eller ständigt vara rädd och känna känslan att det vore bäst om jag bara var död?

 

Ingen oro finns på hur jag är som förälder överhuvudtaget. Jag erkände att jag var i en utmattningsdepression - en utmattningsdepression till följd av allt det här?!?!?!??

 

Två veckor efter att jag skrivit på överenskommelsen så skickade exets flickvän en film på hur han slänger en stor sten igenom hennes port. 

 

Vi hade nu fått ett pass till sonen efter vändan i domstolen med muntliga förhandlingar, mm och skulle på semester hem till min kille och hans familj. Resan var redan bokad - på fredagen. Jag blev så rädd när jag såg vad hon skickade och hur han skulle reagera om jag valde att behålla hans barn så jag bokade en resa och vi åkte redan på måndagen istället. Skrev till honom att jag behåller vårt barn. 

 

I 2 månader var vi borta till socialtjänsten sa att de återigen inte känner någon oro för exets beteende. 

 

Vi hade det fantastiskt, jag kunde äntligen andas och fokusera fullt på min son, leka, bada och bara ha roligt tillsammans. 

 

Nu är jag arbetslös (orkade inte känna någon stress av att komma tillbaka till jobbet för att mina tankar ständigt snurrar i mitt huvud och jag inte kan fokusera på någonting), har en lägenhet som jag inte har råd med, ett galet ex i närheten och inget stöd i den oron jag har samt ett domstolsbeslut på att jag endast träffar min son varannan helg. 

Exet förstår inte varför jag tog honom ifrån honom och kommer aldrig mer godkänna en utomlandsresa

 

Tack för att du ville läsa min historia