Var går gränsen för emotionell otrohet?

Jag har en besvärlig situation. Egentligen tror jag att jag vet vad som är rätt. Men undrar om någon annan har varit med om liknande? 

Jag är lyckligt gift och jag och min man har barn ihop. Men jag har en komplicerad relation till min bästa vän (man, också gift med barn). Vi delar allt och står varandra nära. Vi har varit igenom en förälskelse men valde att stanna hos våra respektive och hålla fast vid vår vänskapen. 

Den andre mannen är alltså min bästa vän och jag kan inte tänka mig att klippa kontakten. På vissa sätt står jag honom närmare än min man, när det gäller vad vi kan prata om och sånt. Ingen av oss har planer på att skilja oss. Men hur håller man på gränserna?  Min vän har fortfarande starka känslor för mig och om jag inte höll emot så skulle han nog inte tveka på att bryta sina löften mot sin fru. Det hänger alltså mycket på mig att upprätthålla gränserna. Jag vet ju vad jag vill men i stunder kan det vara svårare att stå pall.

Vänskapen med den andre mannen är för viktig för mig för att jag ska kunna säga upp kontakten helt eller göra om det till en mer ytlig bekantskap. När det gäller fysiska inviter så litar jag rätt mycket till min förmåga att hålla emot. Men var går egentligen gränsen för emotionell otrohet?