Var går gränsen för emotionell otrohet?

Klart du blir sur och tycker vi fördömer din situation men vet du vad ? Det är många som får känslor för andra i långa förhållanden men de flesta vet vad de bör göra då och gör. Man bryter kontakten, du vägrar ju och har för längesen passerat gränsen. Du skiter fullständigt i din man. 

 

Absolut inte ok. Jag tror ts man skulle bli väldigt ledsen om han på riktigt vore "införstådd".

Blir någon förälskad så är vänskapen förändrad.
Att ni försöker fortsätta umgås som tidigare gör att förälskelsen ligger kvar och är oschysst om ni faktiskt vill gå vidare, och gör bara så ni får behålla spänningen på _alla_ relationers bekostnad.
Backa kontakten tills ni kan vara neutrala igen.
Är det riktig vänskap klarar ni en paus.

Jag har varit i din situation och vad är det du vill veta?
Du har känslor för denna man och sätter den vänskapen högre än din man och du är mer förtroligt med honom än din man just pga att det finns känslor , vilket är per definition emotionell otrohet. 
Jag har varit i din sits och det slutade inte bra. 

Jag har också en sådan vän och gränsen är att det är 100 mil mellan oss i vardagen. Han har haft fyra olika partners under tiden vi känt varann och i grunden är vi tvillingsjälar i tanken, men vill leva olika liv rent praktiskt.

Vi kommunicerar elektroniskt i perioder, ibland har vi paus någon månad, och vi äter middag ensamma en gång vartannat år, ungefär. 

Så kanske du kan skapa ett större fysiskt avstånd mellan er för att förhindra "olyckor" men ändå fortsätta dela dina tankar?

Men vadå dömande? Svaren har varit sansade, vettiga och rimliga. 

Du har uppenbarligen en öppensinnad partner. Tror de flesta hade valt att separera. Du är antar jag, glad över att han accepterat läget? 

Det här verkar väl mest handla om ditt inre eftersom du frågar var gränserna går. Känner du att detta gnager lite på samvetet så är det den saken du får hantera. 

Jag har varit i en sits med en god vän, där det blev lite som du beskriver. Vill inte berätta mer om det mer än att det inte gick att behålla både vänskapen och äktenskapet. 

Även om du inte smusslar med er vänskap inför din man är du ju ändå inte fullt ärlig med hur relationen egentligen ser ut med tanke på hur förtroliga ni är.
Om allt hade varit frid och fröjd så hade du ju rimligen inte haft funderingar kring vart gränserna går? 
Så vad exakt är det egentligen du funderar på här som du vill ha lite input på? 

Jag kan relatera. Varit och är i en liknande situation. Dock är jag numera singel och han upptagen. Skälet till att vi inte är ett par är vår åldersskillnad. Jag äldre. När jag var sambo var han och jag kks. Sen träffade han sin flickvän och numera sambo lite mer än 2 år in av vår kk relation. Han har vid flera tillfällen avbrutit vår relation, men kommit tillbaka. Jag vet att det är fel då han har en partner, men han betyder så mycket för mig. Jag tror jag betyder en hel del för honom också. Vi är vänner och pratar om mycket. Inte om allt, men genom åren har vår relation fördjupats. Mitt förnuft säger en sak. Mitt hjärta en annan. Den dag de får barn kanske det kommer se annorlunda ut för oss. 

Din man vet säkert om detta. Eller så är han godtrogen. Jag tror nog att du också vet vad som är rätt om ditt samvete ska sluta gnaga på dig. Det är som ett vägskäl nu bara. 

Anonym (Förstår dig ) nej du betyder ingenting särskilt för honom mer än att han får knulla dig ibland. Det är sanningen. Han väntade på att hitta någon han ville ha ett förhållande med medan ni var kk. 
Du verkar vara en härligt egoistisk kvinna som bara tänker på dig själv, hur kan du leva med dig själv ? Tänker du någonsin på den andra kvinnan?
Men klart , du och mannen verkar vara lika korkade båda två så nu passar nog ihop!