Var går gränsen för emotionell otrohet?

Den gränsen är ju extremt individuell så det är ju omöjligt att svara på. Ett bra test för dig själv är att tänka dig situationen omvänt, dvs om det var din man som hade en väninna med dessa förutsättningar. Hade det varit ok för dig? Det kan du ju fundera lite över.

Trohet i en relation är att man öppet delar de viktiga delarna i sitt liv med varandra. Otroheten är mer än att ligga med nån utanför relationen, det är själva lögnen och smusslandet.

Det du gör TS är absolut emotionell otrohet.
Du säger att du berättat för din man och att han är ok med att ni är vänner men jag misstänker att han inte har alla fakta i målet?
Vet han om det du beskriver här i TS? Jag gissar att han inte vet och att du ljuger för honom om din relation med 'vännen'.

Du kan välja att fortsätta, antingen att du ljuger för dig själv (också) och låtsas som om allt är ok eller så har du ett rymligt samvete och orkar med otroheten.

Om du tycker jag har fel så kan du enkelt motbevisa mig.
Berätta allt för din man, inklusive närheten och era ömsesidiga känslor, och se hur han reagerar. Om han inte har några invändningar så är det inga problem.

Om du väljer att inte lägga alla kort på bordet så beror det på att du redan har svaret. Hur skulle du reagera om han kom hem och berättade för dig, ungefär:

Jo, det är en kvinna som jag är vän med. Vi är VÄLDIGT nära vänner och det har tidigare varit mer än så. Vi kan prata om allt och delar det mesta av tankar och känslor. Hon är viktigare än dig så tvinga mig inte att välja.
Förresten, just det, hon är väldigt attraherad av mig och skulle inte tveka om jag bara släppte till. Men du behöver inte oroa dig, jag ser till att inget kommer hända.

Inse och erkänn att du är otrogen. Kalla det emotionell otrohet om det känns bättre (men det är minns lika illa som att ligga med nån en gång på fyllan, troligen värre om du frågar mig).
Du kan välja att avsluta det eller fortsätta.
Du kommer inte att hitta så många som tycker du gör rätt rent moraliskt.

Ett enkelt svar är om du kan prata om det med din man. Om inte = inte ok i relationen.

1) Ja du är emotionellt otrogen, dvs du har en romantisk relation till en annan man bakom ryggen på din man, det enda ni inte gjort (än) är att knulla och det är i stort sett den enda gränsen du upprätthållit, alla andra har du passerat för länge sen.

2) Nej du har inte varit ärlig med din man om du lagt fram det som att ni "bara är vänner" för du vet ju mycket väl att ni är så mycket mer än det

3) Nej din man är inte "insatt", han är insatt i en falsk story som inte speglar verkligheten... dvs han är lurad.

4) Du är lyckligt gift för att din man inte vet hela storyn, hade han vetat det så hade ert förhållande förmodligen inte varit så lycklig och du hade inte haft lyxen att äta kakan och ha den kvar vilket oxå är ansledningen till att du sålt på din man en falsk story.

5) Om det är otänkbart att klippa med din "vän" men helt ok att gå bakom ryggen på och ljuga för din man så är ju din vän viktigare för dig och din man är bara "praktisk" att ha, typ bättre än ingenting men sämre än "vännen" och det vore kanske bra om han får veta det så han vet vad han har att färhålla sig till och inte går runt och tror att du värderar honom mer än du faktiskt gör.

6) Det kommer du såklart aldrig göra för det skulle innebära att du inte längre kan äta kakan och ha den kvar utan mpste göra ett val på riktigt och det vill du givetvis inte

Vad är det du förväntar dig och vill höra?
Du säger att din man är väl införstådd med din situation, är han verkligen det?

Ligger alla kort verkligen på bordet?
Vet han att din vän vill ligga med dig och skulle ta chansen direkt om inte du hindrar honom? Att du måste tänka på vad du dricker så du inte tappar kontrollen..
Vet han att du skulle välja din vän framför honom om du tvingas välja?
Har du visat honom din beskrivning i trådstarten?

Jag är inte fullständigt fördömande till att människor väljer att vara otrogna även om jag vet att många här är det. Det finns situationer och omständigheter som kan leda dit och vi är inte mer än människor.

Däremot går jag igång på din självbedrägliga attityd när du försöker försvara det du gör och kalla det för något annat än vad det är. Du är inte riktigt otrogen, du är lite finare än andra som är otrogna, ingen har ju stoppat in något i dig än.
Du påstår att du pratat med din man och att han är införstådd men du vet troligen att du inte varit fullständigt öppen och ärlig med känslor och detaljer.

Du inleder med att du tror du vet vad som är rätt.
Ja, troligen. Vad är det du vill prata om?
Om du vet vad du behöver göra, gör det. Nu

Så fort relationen övergår till mer än vänskap från någon sida så är det en olämplig relation. Känner du något för denna man förutom vänskap så är det emotionell otrohet. Dvs när ni kommunicerar eller när du tänker på honom.

Du bör med tanke på din partner antingen markera tydligt att du inte vill ha mer än vänskap med denna man. Respekterar han inte det utan fortsätter att visa intresse så behöver ni bryta kontakten.

Jag kan känna igen mig i vad du skriver om. Jag tycker också att man kan vara vänner med folk av annat kön. Det irriterar mig att så många anser att direkt man umgås med någon av motsatt kön så har man ett förhållande eller ligger med varandra. Jag skulle gärna umgås mycket mera med män som jag anser vara mina vänner (jag är alltså kvinna), men jag vet att detta av så många anses vara olämpligt så därför låter jag bli. Jag skulle vilja kunna umgås på tu man hand med mina manliga vänner precis som jag gör med mina väninnor utan att det skulle anses konstigt. Jag tycker inte att det implicerar att man är otrogen bara för att man har vänner och umgås med personer av motsatt kön. 

Håller med, de flesta är nog väl medvetna om att otrohet finns och varför folk gör som de gör. Det som orsakar diskussioner är när man med alla medel ska försöka rättfärdiga sin otrohet med alla möjliga kreativa argument.

Å andra sidan måste du väl erkänna att risken och möjligheten blir mångdubbelt större? Precis som med ett ex är det lättare att hamna snett eftersom man känner personen i fråga på ett helt annat sätt än en random.

Nja, jag tror ingen tycker att man inte KAN vara vän med motsatt kön. Det som orsakar diskussionerna är när folk tar för givet att det bara handlar om vänskap och har det som utgångspunkt.... tex "Va!!! får man inte ha vänner av det andra könet???... gud vad fördömande och svartsjuka folk är och bla bla"

Fast frågan kanske inte handlar om man KAN ha vänner av motsatt kön, utan snarare hur fan vet man att det BARA handlar om vänskap och om man inte vet det varför man då har det som utgångspunkt i sina argument?

Jag tycker tex som du.... min partner kan ha hur många manliga vänner hon vill och umgås med dem som hon vill så länge det BARA handlar om vänskap från BÅDA sidor. Men jag är absolut inte ok med att hon umgås med män som hon är kär eller kåt i eller som är kära eller kåta i henne för då är syftet med umgänget något hel annat än bara vänskap. Så fort man känner mer än bara vänskap för varandra så kan man inte längre prata om att man bara är vänner oavsett hur mycket man vill låtsas som att det är så. Då är man vänner plus lite till och denna plus lite till är inte helt trivialt

Jag förstår hur du tänker, samtidigt tycker jag att det är lite dömande. Vad är det som gör att jag inte skulle kunna vara otrogen med en person av samma kön lika väl som en av motsatt kön? Allt handlar väl sist och slutligen om tillit och hur man väljer att behandla sin partner. Jag skulle gärna gå ut och äta t.ex. med någon av mina manliga vänner utan att någon annan kommer med. Jag låter dock bli eftersom detta ser så konstigt ut av alla i omgivningen och det leder till en massa prat och spekulationer. Jag känner ändå att det är väldigt tråkigt eftersom jag har mycket fler manliga än kvinnliga vänner när jag befinner mig i en mycket mansdominerad bransch med främst manliga kollegor och samarbetspartners. Vissa har genom åren blivit vänner för mig. Jag skulle ändå inte tänka mig att göra något mera med dem, men på grund av omgivningens åsikter så kan man inte fritt och obehindrat hänga med en man som kvinna om man är gift. 

Är det inte ganska naturligt att fördöma lurendrejeri och missbruk av andras förtroende? Om ingen fördömer det, hur ska folk då fatta att det inte är ok? Om ingen fördömer det så är det ju inte längre oacceptabelt utan acceptabelt?

Jag tror snarare att människor som säger sig vara ickedömande är hycklare för om man ska vara ärlig så dömer vi alla eftersom det är så vi skiljer mellan rätt och fel. Och de som påstår att de inte dömer säger då att de förhåller sig neutral till precis allting och det är inget annat än ren BS.

Ja, kön spelar egentligen ingen roll utan det handlar i grunden om förtroende. Men förtroende går ju åt båda hållen och är absolut inte gratis. För att andra ska lita på dig behöver du oxå ständigt bevisa för dem att du går att lita på. Att kräva villkorslös (blint) förtroende av andra utan motprestation fungerar inte.

Ett förhållande handlar inte bara om vad jag har för behov och vad jag känner, det handlar precis lika mycket om min partners behov och känslor och mycket av det vi gör har en påverkan på ens partner och det bör man kanske ha i minnet. Tror man att man är fri att göra precis som man känner för i en relation utan att ägna en tanke på hur det kommer påverka ens partner så är man nog inte mogen för en relation.

Precis som min partner inte har rätt att begränsa vem jag umgås med så har jag inte heller rätt att kräva att min partner ska acceptera allt jag gör. Och väljer jag att strunta i vad min partner känner så kan min partner oxå välja att strunta i att ha en relation med mig. Som sagt frihet går åt båda hållen men det verkar många glömma och tror att de är fria att göra som de vill och deras partner måste alltid acceptera det, så är det inte.

Tycker helt och hållet som dig...men... Av egen och andras erfarenhet, förmodligen även din, är det sällsynt (om det ens förekommer) att partnern kommer hem och talar om ifall det hänt något med bästa vännen, fysiskt eller att det med tiden vuxit fram en attraktion/kärlek till vännen.
Tror de flesta tycker att det inte är speciellt kul att stå där med "svarte petter" för att man varit så modern och tillåtande.

Det är ju därför "GLIMMER" känner att det kanske inte känns helt ok från sin omgivning, och att det kanske skulle bli spekulationer runt en sådan vänskap.
Rätt eller fel...Ingen aning.

Förstår vad du menar och jag förstår även vad "glimmer" menar och att folk inte gärna vill att deras partner vet om att de har en relation med någon annan som de vet inte är helt rumsren håller jag fullständigt med om. Dels för att man vet vilka konsekvenser det kan få i sin relation med sin partner och dels för att man vet att i samma sekund ens partner får reda på det så kommer man inte längre kunna "äta kakan och ha den kvar" och själv dra gränsen lite som man vill utan kommer behöva göra ett val eller att valet görs åt en när ens partner drar.

Och visst håller jag med om att det behöver finnas en bra balans mellan acceptans och krav i en relation, och det går som sagt åt båda hållen, precis som man inte kan kräva att ens partner ska acceptera att man umgås med vem man vill under vilka premisser som helst så kan ens partner heller inte begränsa ens umgänge som den vill. Och precis som glimmer skriver så handlar den balansen mycket om förtroende.

Men som du skriver så kan ju det förtroendet oxå missbrukas vilket kan leda till rykten som kanske inte stämmer och att rädslan för det kan leda till att man begränsar sig själv för mycket.

Jag tror inte det finns något slutgiltigt svar på den frågan för rykten kommer ju uppstå hur fan man än gör och man kan heller inte leva i konstant rädsla för rykten. Men jag tror att öppenhet och förståelse och respekt för varandras känslor är en bra början. Dvs att man är helt transparant med sina vänskaper inför sin partner samt oxå har förståelse för att en sån vänskap lätt kan misstolkas. Dvs inte utgår ifrån att bara för att man själv vet att man inte känner nåt för sin vän och tvärtom så behöver inte det betyda att ens partner oxå vet det, och det var lite det som jag var inne på, om man vill att ens partner ska kunna lita på en så måste man ju hela tiden bevisa att man är pålitlig.

För är man fullt transparant med sin vänskap och tänker på hur den kan uppfattas av sin partner så är oddsen kanske större att ens partner då inte kommer bry sig lika mycket om eventuella rykten... tex om någon kommer och säger "jag såg din fru på restaurang med Kalle"... om din fru då varit fullt transparant med det och du vet att de är goda vänner sen länge så är ju oddsen att du inte skulle bli misstänksam betydligt mindre än om din fru inte sagt något om att hon är väldigt nära vän med Kalle och råkat missa säga att hon skulle på middag med honom?

Och det är väl detta som jag tror att det är detta det många gånger brister i, att man utgår ifrån att det man själv vet, vet ens partner oxå och missar att personen inte är tankeläsare... dvs man är transparant med sina vänskaper MEN man missar att försöka se det från sin partner sida. Jag kanske vet att jag inte känner nåt för sin vän, men det vet inte min partner och det är upp till mig att då bevisa det för henne (inom rimliga gränser såklart) och inte bara kräva ovillkorlig tillit.

Ursäkta den långa texten... hoppas du orkade läsa den 

Orkade ... och i en perfekt värld, eller i ett perfekt förhållande håller jag med dig.
Frågan är väl om sådana förhållanden finns över tid.

Både du och jag har kommenterat trådar och enskilda inlägg, där oftast, här på FL, en fru/flickvän/sambo, men även män, varit kompis med någon av det motsatta könet i många herrans år, utan att känna någon attraktion, utan bara haft vänskapskänslor.
Tills en dag, som en blixt från klar himmel kliar det till, och hen är villig att riskera trygghet, man/fru, för att få ligga med kompisen.

Nu tror jag kanske inte riktigt på den där blixten, utan jag tror det är en känsla som byggs upp över tid med en nära vän, och det är väl det som är kruxet med vänskap mellan könen.
Även om vänskapen många ggr (kanske oftast) startas med en viss attraktion. T.ex. man tycker någon är snygg och trevlig/rolig och börjar umgås/tjatta lite som vänner. Kanske en fika efter jobbet, eller middag för man har så kul ihop.
Det byggs på och till slut vet man inte vad man ska göra med alla känslor.

Har sagt det förut. Kompis idag har genomgått en rejäl devalvering. Räcker ju att man fått en like på insta. så har man fått en ny kompis

Det är väl detta som gör det lite knepigt med öppenheten som du skriver om. Många är nog öppna om kompisrelationen, men inte vart den leder.