Ni som var mobbare

Exakt den här frågan ställer jag mig ofta. 

Hur de som torterade mig och förstörde min självkänsla tänker om det i vuxen ålder

Mobbning kan verkligen förstöra liv . Inte bara i stunden det händer utan livet ut

Wtf vem var det som tryckte tumme ned. Antagligen en mobbare då?

Jag pluggade ett tag med en kvinna, 40+, som berättade att hon hade mobbat andra ihögstadiet. Hon skämdes över det och förstod hur illa hon hade gjort. När jag umgicks med henne hade hon inga mobbartendenser öht. 

Barn har inte samma konsekventa tänk. Att man sårar någon för livet är såklart inte meningen.

Men det är bra att det pratas om det och att det uppmärksammas.

Jag var inte mobbaren men jag var en tyst åskådare i gänget, vilket är minst lika illa!
Jag bad tjejen om ursäkt på gymnasiet (detta hände i högstadiet) även träffat och haft kontakt med henne i vuxen ålder (är idag 33) där vi pratat om det. Jag fick med all rätt höra hur jag sårade henne och tog det hon sa till hjärtat.

Människor som mobbar är svaga, jag var tyst av samma anledning. Osäker och svag. Många hoppas jag mognar och inser den skadad dom orsakat andra.

Inte bara barn dock. En tjej i min gymnasieskola var mobbare. Sa tex helt oprovocerat extremt elaka saker åt en blyg tjej som aldrig ens pratade med någon. Helt oförlåtligt beteende 

Så om ett barn tar med sig en kniv till skolan och skär en annan elev så denne får men för livet, så är det helt okej för de har inget konsekvenstänk?

Mitt intryck är att de allra flesta mobbare INTE ångrar sig som vuxna. Antingen förtränger de det de gjorde eller avfärdar det som oskyldigt skoj och skyller på att offret var överkänsligt.

Vi har haft såna trådar förut och jag kan inte minnas att någon mobbare trätt fram(ens som anonyma) och ångrat sig. 

Jag mobbade en tjej genom hela skolgången, på olika sätt och av olika anledningar. Även genom att helt medvetet vara snäll mot henne ibland och vara hennes"kompis", medan jag visste att jag skulle göra elaka saker mot henne vid något annat tillfälle. Jag kände väl till hennes hemförhållanden, som inte var särskilt bra, då vi bodde tre hus ifrån varandra. Hon mådde dåligt och var otrygg och av någon anledning tyckte jag att det var skitbra att hon fick mer av det.

Den här tjejen var en mobbingmagnet av det slaget. Jag var inte den enda som utnyttjade hennes snällhet, för snäll, det var hon. Hon fanns alltid där och ställde alltid upp om vi behövde henne och det visste vi. Hon fick så många förtroende från oss alla, var det något vi behövde prata om så lyssnade hon. Så här långt efteråt vet jag att hon har tröstat oss när vi förlorat djur, hon har mött upp oss när vi varit fulla på hemliga tonårsfester, hon har akutstädat flera stora villor efter såna fester, som hon inte ens var bjuden till, hon var klassens "fixare" som alltid hade extra grejer i väskan, pennor, sudd, skrivböcker, osv, hon måste ha lagt tusentals kronor i presenter, godis, fika, mat och SL-biljetter på oss i klassen, Och herregud vad vi mobbade henne, frös ut henne, pratade bakom ryggen på henne.i 9 år, eller på sät och vis i 12, för även om vi inte gick samma klasser i gymnasiet kom vi ibland åt att mobba henne ändå.

Idag ångrar jag verkligen att jag gjorde det. Idag är det jag som har det dåligt, med mobbing bland annat, och skulle behöva en vän som hon, och hon som är lycklig, stark och fri. Jag följer henne, under annat namn än jag hade då, på insta, twitter och youtube och blir avundsjuk. Jag vet dessutom att hon inte förskönar något där för hon är inte sån, jag tror inte hon kan ljuga på någon nivå. Jag kan till och med unna henne en gång i 8an då jag är övertygad om att hon lite gav igen, men jag har inget bevis. Vickade jag över stolen, eller drog hon, som satt bakom, undan stolen när jag vickade på den? 

Befriande att höra någon ångra sig.
Följdfråga: tror du att du idag hade ångrat dig om allt hade gått fantastiskt bra i ditt liv, eller tror du att alla tankar kommit i efterhand när du insett att hon fått ett bra liv, och du ett sämre?