Barnets pappa stressar ihjäl mig

Vi har äntligen fått vår efterlängtade lilla pojke som nu är dryga 3 veckor. Alltså är allt fortfarande ganska nytt för oss som föräldrar. Men jag håller på att bli galen på bebisens pappa, vi har båda kontrollbehov och är rädda att något ska hända. Men han verkar ha fått för sig att jag inte bryr mig och vill bestämma hur och när jag ska göra saker. Nätterna är värst. Jag ställer larm var tredje timme för att amma om sonen inte vaknat och sagt till själv att han vill äta innan dess. Såklart vaknar jag ju till och från hela natten av alla små ljud han gör, samt bara för att kolla till honom. Hans pappa har börjat jobba igen och jag begär absolut ingenting från honom på nätterna just av anledningen att han jobbar. Sen vaknar ju han också ändå, men han tror att när han vaknar så är det för att jag inte gör det "för att jag inte bryr mig". Jag kan ha varit vaken i en timme, ammat, bytt blöja, suttit med lillen i famnen för att han ska sova. Sen precis lagt ifrån mig honom och han gör små ljud i sömnen var på pappan vaknar och väcker mig som precis börjat somna för att han tror att bebis är hungrig eller inte mår bra och att jag inte märker. Så här håller det på... Har förklarat för honom men han blir bara sur och säger att han måste sova för att orka jobba (och jag har aldrig begärt att han ska göra något på natten), samt att jag måste bortprioritera min egen sömn - vilket jag självklart gör!! Men jag är människa, jag måste sova några stunder för att kunna vara en bra mamma dagtid också. Det fungerar inte att han väcker mig så fort jag lyckats somna. Är inte bebisen som är jobbig, det är pappan... Försöker hinna med så mycket som möjligt dagtid, men han tycker inte om att jag åker iväg själv och gör saker. Typ handlar, hälsar på mor/farföräldrar osv. Jag fattar att det är jobbigt för honom att vara ifrån sonen hela dagarna och att inte ha kontroll, men resultatet blir att han stressar sönder mig och får mig att känna mig helt instängd och otroligt ensam. Har inte heller några vänner att prata av mig med, och hade jag haft det hade han garanterat inte uppskattat om jag träffade dem. Jag älskar vår son mer än något annat och är själv livrädd att något ska hända. Vi har för övrigt alltid haft en stabil relation, lite småtjafs då och då, men vi bråkar inte och har överlag samma värderingar kring det mesta. Så vi trivs ju ihop, men håller på att bli totalt galen på det han håller på med nu. Är det normalt? Går det över? Tips på vad jag ska göra?