Folk som tror de är märkvärdiga

De jag träffade på hade förvärvat sin "grandiosa självbild" i sina tidigare liv som högre uppsatta, så självbilden följde med i fallet, så att säga. Jag tänker också att om man jobbat så hårt att man blivit till exempel sjuk i psykos är det lite svårt att orientera sig i tillvaron. 

De hade t ex varit chef och blivit utköpta. Eller arbetat under stor belastning som chef i industrin och detta hade utlöst sjukdom. Det fanns ett före och ett efter. Det kunde vara svårt för dem att acceptera. 

Jag vet inte om du är intresserad av mitt bidrag till ämnet. Men det kan alltså vara så att en person har en hög status i samhället och förlorar den. Det nya livet känns inte som det liv man borde ha, eller har rätt till. Med Flygrl ord:

"personer med smått grandios självbild som försöker kompensera för att deras liv inte riiiktigt stämmer med hur dom själva önskar att det va" .

Det här tycker då Flygrl är "patetiska töntar", och jag tänkte att det kanske kunde förklara saker lite. Av samma anledning gissar jag på medelklassens barn som utnyttjade systemet på nittiotalet och skröt. Den som växt upp med för lite pengar vill därifrån så fort det går. Idag väljer som bekant många unga människor den kriminella vägen, just för att slippa känna sig som "välfärdsparasiter" som äldre kvinnor med etniskt svenska namn ska försöka tala förstånd med.

Det finns många öden, och några har lättare att röra sig bort från välfärdssystemen än andra. 

Jag tror att du förstod i vilken bemärkelse jag använde ordet "öden".

Bortsett från det: jag diskuterar gärna tvång i välfärdssystemet. Men jag förstod inte riktigt hur du menade.

De som administrerar välfärden har större möjlighet att använda systemet fel om det bygger på tvång snarare än frivillighet, är det så du menar eller? 

Okej. Jag ska fundera och återkomma. Tycker det var en intressant tanke, att själva tvånget i sig gör att folk inte har dåligt samvete över att utnyttja, välfärdssystemet och kanske även andra saker. Tack för ny tanke!