Min sambo mår psykiskt dåligt och vet inte om han älskar mig längre.
Lite bakgrund innan jag börjar gå in på min sambo:
jag och min partner har bott i hus i snart 4 år och varit tillsammans 7 år. Vi är båda 26 år gamla. Jag har historia av att må dåligt psykiskt och det har även han.
för några månader sedan tog min bror livet av sig och jag har varit sjukskriven av och på sedan dess pga paniksyndrom och depression. Min partner har då hamnat lite i bakgrunden mitt i allt sorgearbete, allt praktiskt som ska lösas och familj som ska tas om hand på olika vis.
Men för ca en månad sedan började jag märka att han börjat dra sig undan, han har sitt kontor nere i källaren och han spenderade mer och mer tid där. När jag försökte prata med honom verkade han mest irriterad på allt jag sa.
När vi var yngre gjorde vi slut en sväng, och det var väldigt dramatiskt och med mycket tårar och svek, men vi hittade tillbaka till varandra och har ändå haft det relativt bra sedan dess. Men när han börjar självisolering och ignorera mig så far tankarna direkt till den där gången vi gjorde slut då han behandlade mig likadant. Det gör mig otroligt osäker och jag har därför ett stort behov att att veta vad han tänker, alltså att vi måste kommunicera ordentligt. Problemet är att när han mår dåligt så vill han inte prata alls, han är expert på att hålla allt han känner inom sig.
När jag frågat honom varför han inte pratar med mig säger han att han måste ha tid att tänka innan han säger något.
nu ikväll, efter mycket trugande, öppnade han äntligen upp sig.
vi satt på sängen och Han berättade då att han har mått mycket dåligt psykiskt en längre tid, men inte velat börda mig med hans mående eftersom jag har haft det tufft själv. Han säger att han inte är nöjd med livet som det ser ut nu, att hans relationer med vännerna är dåliga, att jobbet går dåligt, att han känner sig värdelös som inte kan möta mina förväntningar på honom, att han känner sig näst intill utnyttjad av mig då han lånat ut pengar till mig som jag inte haft möjlighet att betala tillbaka än och att han inte vet om han älskar mig. Han säger också att han inte ens vet vad kärlek är, att han aldrig gjort det egentligen.
Men han vet att han bryr sig om mig och att han helst inte vill separera eftersom han inte vill förlora mig och då det blir omständigt. Och han känner sig hemskt som tar ifrån mig mitt hem säger han.
Jag grät och han grät.
Jag förklarade för honom att jag älskar honom och inte vill att vi ska gå skilda vägar, så i slutändan så måste han säga hur han vill ha det. Vi har gråtit och kramats hela dagen, något som vi inte gör i vanliga fall. Vi la oss på sängen tillsammans och grät och höll om varandra, och det slutade sedan med att vi hade sex. Det var väldigt intimt och kärleksfullt med mycket kyssar och smek, vilket det blivit mindre av det senaste året.
Nu är jag minst sagt förvirrad. Vi satt oss och åt framför tvn och grät om vartannat. Jag frågade vad fan gör vi nu? Han skakade bara på huvudet och sa jag vet inte. Sedan sa han att han skulle ta ledigt från jobbet imorgon så kunde vi prata mer, att han behövde sätta sig i lugnt och ro och reflektera nu.
min sambo har alltid haft svårt med känslorna och att uttrycka sig, det har ofta varit så att han hållit mycket inom sig och när jag blir förbannad över att han blir tillbakadragen så väller allting ut med mycket ilska och tårar. Jag har ett stort behov av att kommunicera och prata då tidigare uppbrott satt sina spår, men han är precis tvärt om. Något som skapat slitningar mellan oss i alla år, men vi har ändå fått det att fungera med mycket vilja och slit.
Jag älskar min sambo och känner mig just nu helt förkrossad. Jag har sagt till honom att han nog hade fått mycket hjälp av att gå i terapi för att kunna förstå sina egna känslor, men han har sagt att han inte vill det.
vad tror ni? Är det så att det kan vara hans mående som gör att han ifrågasätter sina känslor för mig? Eller bör jag fatta att han helt enkelt inte känner något längre men inte vill såra mig? Hur fan ska jag hantera att han inte ens vet vad kärlek är?! Vi har varit tillsammans i snart 8 år förfan, har jag blivit så lurad?!
hur tacklar jag detta bäst när han själv inte vet hur han vill ha det?Ger honom mer space, pushar honom?
hade varit skönt att höra någon utomståendes perspektiv Ang detta.