Jag vill ha barn men jag vill inte ha en bebis, "lämpa över" på pappan?

Skaffa inte barn om du känner så.

Låter dock mer som det är andras barn, ditt eget behöver inte vara samma sak.

Inte helt själv, barnet behöver ju dig också, men att han tar större delen av ansvaret är ju inte fel om ni är överens om det. Han kan fl-ledigheten först, och du lite senare när barnet blivit lite större.

Fast om jag aldrig skaffar en bebis kommer jag ju aldrig få en 3+åring heller. Knepigt, detta. 

Ja, jag har sagt att om vi skaffar barn så får han ta föräldrarledigt så tar jag de tio  "pappadagarna". 

Jag har aldrig gillat andras bebisar. Tycker de är fula och skulle aldrig byta blöja på dom.
Jag har tre egna barn och älskade de som bebisar och älskade allt med dom.
Du kommer älska dina egna bebisar. Det är någonting som du kommer upptäcka när du får egna. Svårt att förklara men så är det.

Alltså... det här är väl ett klockrent icke-problem? Världen är överbefolkad och det finns dessutom massor av barn som saknar ett tryggt hem, så svaret i det här fallet är väl självklart: adoptera eller bli familjehem åt ett lite äldre barn. De barn som hunnit bli några år är dessutom mycket svårare att placera, så ni som INTE vill ha bebis behövs verkligen.

Finns inga massor att adoptera och 3åringar är inte precis de svåraste att hitta familjehem till. Kan man inte fixa 3 år med sitt barn innan man gillar detta... var utan.

Tror att både du, man och barn skulle må bäst om du inte skaffade några barn

Alltså det är inte skrivet i sten. Men under en graviditet så brukar vi kvinnor bygga upp en relation till det blivande barnet, det hjälper naturen till med.
Jag var som du (och jag är likadan fortfarande) bebisar och koltbarn är urtrista, gullar hellre med en katt än en bebis.
Men mitt eget barn var det annorlunda med. Men måste erkänna att de första tre åren var mer en transportsträcka.

Och det blev roligare ju äldre han blev.

Jag kände också som du, tyckte mest att bebisar är läskiga och luktar äckligt, och när jag tänkte på att skaffa barn så var det ett lite större barn jag tänkte på. Att adoptera var uteslutet, av många skäl, så det blev en liten bebis trots allt. Det, och graviditet, var ju ett nödvändigt ont. Jag kan inte säga att det var kärlek vid första ögonkastet, det tog nog till efter bebistiden tills jag verkligen kände kärlek, men det var en annan stark känsla som fanns det. Det var en samhörighet som är svår att förklara, från att ha varit en del av min kropp till att vara en egen liten människa. Och så en enorm, överväldigande ansvarskänsla för det där lilla pyret som är helt hjälplöst. Sen växte kärleken i takt med att han blev större. 

Att inte vilja gå igenom en graviditet till och bebis och småbarnsår igen är anledningen till varför vi inte skaffade barn. Bebistiden VAR jobbig. Och skittråkig. Speciell, javisst, men inte kul för fem öre. 

Är din partner med på noterna så finns det så klart inget som säger att du behöver vara mammaledig mer än vad det tar att läka och återhämta dig. Att du skulle vara helt frånvarande i flera år är dock en riktigt dålig idé. Barn och föräldrar behöver lära känna varandra, knyta an och skapa relationer. Det kan du inte bortse ifrån. Du behöver finns i barnets liv från början så att hen blir trygg med dig. 

Sen händer det en hel massa i kroppen när man är gravid, inte minst en massa hormoner som hjälper dig att knyta an till ditt lilla barn. Att föda ett barn för att bara vilja lämna bort det några år är nog - tack och lov - väldigt ovanligt. Att det sen är tråkigt att vara bebismamma tar man sig igenom och så blir det roligare och roligare ju äldre de blir.