Föräldrar som slår barn

Hej! Jag är en 30 årig tjej med diagnosen asperger. 

Jag fick diagnosen som barn, och när jag var tonåring så hade mina föräldrar svårt att hantera mig. jag fick inget speciellt stöd hemifrån. Jag kände att dom inte förstod mig och fick ofta känsloutbrott osv. 

mina mamma och pappa hanterade detta genom att pappa brukade dra ner mig på golvet, sätta sig på mig och hålla mig för munnen och trycka händerna mot min mun hårt, så jag skulle sluta skrika, men eller knuffa ner mig för trappen ner till källaren där mitt rum var. Mamma tittade mest på, sa att jag var ett psykopatbarn, ibland fick jag några smällar för att jag inte lugnade ner mig. Någon gång låste dom in mig i mitt rum tills jag hade lugnat mig. Jag minns typ min tonår som stökig, och att jag mest låg på golvet medan pappa satt över och bad mig hålla käften. 

Tillslut rykte socialen in för att jag hade svårt i skolan. Dom visste aldrig om vad som pågick hemma, men satte mig på ett hem där jag hade personal som hjälpte mig förstå mig, hantera mitt humör osv. Och vips, så blev jag en helt annan människa. lugn, inga utbrott, började sköta skolan osv. Dom var ju inte med i denna perioden, utan jag flyttade till en egen lägenhet därefter och idag har jag en ok relation med båda mina föräldrar. 

jag ska inte sticka under stolen att jag var svårhanterad heller, jag agerade väldigt agressivt ofta när jag innerst inne var ledsen, sa elaka saker och var väl också mitt i allt detta en typisk uppkäftig tonåring. 

Jag tänker fortfarande på detta. Sådär 15 år senare, mina föräldrar har aldrig nämt något om detta, mer än mamma som sagt någon gång att jag var hemsk som tonåring. Men jag har aldrig fått en ursäkt för hur de hanterade situationen, eller mig. Och när jag tänker efter så vet jag inte ens om jag innerst inne förlåtit dom. hur ser ni på saken? Borde jag fortsätta låtsas som ingenting Och ha en fin relation med dom Trots att detta alltid är i mitt bakhuvud?

Har du gått i terapi för det här? Jag skulle rekommendera det. Det hjälpte mig ganska mycket i en liknande situation. Det hjälper framför allt när det gäller att distansera sig mentalt, dvs. att någonstans avsluta med det för sig själv. Men - det kan vara viktigt att hitta rätt terapeut, en som antigen kan tillräckligt om Asperger eller så kan det hända att hen inte behöver veta det alls. Men det beror på, i ditt fall kanske det kan vara bra att vara öppen med det. 

Jag känner också igen det med föräldrar som inte har insikten. Jag har försökt att konfrontera min mamma, och hon slog bara ifrån sig och kom med motattacker så att säga. Senare upptäckte jag, nästan av en slump, att hon var mycket mer villig att prata om det om man inledde det med en viss förståelse för hennes situation.  Jag var faktiskt förvånad hur snabbt hon då medgav att det finns mycket som hon skulle göra annorlunda, än vad hon gjorde då. Och jag tror det är nyckeln till att få föräldrar att prata om det. Även att jag själv fick barn och man hade det att jämföra med. Då kunde min mamma också erkänna att det var bättre så som jag gjorde med mina och att inte allt man gjorde tidigare var rätt. 

Dessutom flyttade jag långt bort, så att kontakten blev ganska sällan, vilket också hjälpte.

Har du gått i terapi för det här? Jag skulle rekommendera det. Det hjälpte mig ganska mycket i en liknande situation. Det hjälper framför allt när det gäller att distansera sig mentalt, dvs. att någonstans avsluta med det för sig själv. Men - det kan vara viktigt att hitta rätt terapeut, en som antigen kan tillräckligt om Asperger eller så kan det hända att hen inte behöver veta det alls. Men det beror på, i ditt fall kanske det kan vara bra att vara öppen med det. 

Jag känner också igen det med föräldrar som inte har insikten. Jag har försökt att konfrontera min mamma, och hon slog bara ifrån sig och kom med motattacker så att säga. Senare upptäckte jag, nästan av en slump, att hon var mycket mer villig att prata om det om man inledde det med en viss förståelse för hennes situation.  Jag var faktiskt förvånad hur snabbt hon då medgav att det finns mycket som hon skulle göra annorlunda, än vad hon gjorde då. Och jag tror det är nyckeln till att få föräldrar att prata om det. Även att jag själv fick barn och man hade det att jämföra med. Då kunde min mamma också erkänna att det var bättre så som jag gjorde med mina och att inte allt man gjorde tidigare var rätt. 

Dessutom flyttade jag långt bort, så att kontakten blev ganska sällan, vilket också hjälpte.

Hej! Jag är en 30 årig tjej med diagnosen asperger. 

Jag fick diagnosen som barn, och när jag var tonåring så hade mina föräldrar svårt att hantera mig. jag fick inget speciellt stöd hemifrån. Jag kände att dom inte förstod mig och fick ofta känsloutbrott osv. 

mina mamma och pappa hanterade detta genom att pappa brukade dra ner mig på golvet, sätta sig på mig och hålla mig för munnen och trycka händerna mot min mun hårt, så jag skulle sluta skrika, men eller knuffa ner mig för trappen ner till källaren där mitt rum var. Mamma tittade mest på, sa att jag var ett psykopatbarn, ibland fick jag några smällar för att jag inte lugnade ner mig. Någon gång låste dom in mig i mitt rum tills jag hade lugnat mig. Jag minns typ min tonår som stökig, och att jag mest låg på golvet medan pappa satt över och bad mig hålla käften. 

Tillslut rykte socialen in för att jag hade svårt i skolan. Dom visste aldrig om vad som pågick hemma, men satte mig på ett hem där jag hade personal som hjälpte mig förstå mig, hantera mitt humör osv. Och vips, så blev jag en helt annan människa. lugn, inga utbrott, började sköta skolan osv. Dom var ju inte med i denna perioden, utan jag flyttade till en egen lägenhet därefter och idag har jag en ok relation med båda mina föräldrar. 

jag ska inte sticka under stolen att jag var svårhanterad heller, jag agerade väldigt agressivt ofta när jag innerst inne var ledsen, sa elaka saker och var väl också mitt i allt detta en typisk uppkäftig tonåring. 

Jag tänker fortfarande på detta. Sådär 15 år senare, mina föräldrar har aldrig nämt något om detta, mer än mamma som sagt någon gång att jag var hemsk som tonåring. Men jag har aldrig fått en ursäkt för hur de hanterade situationen, eller mig. Och när jag tänker efter så vet jag inte ens om jag innerst inne förlåtit dom. hur ser ni på saken? Borde jag fortsätta låtsas som ingenting Och ha en fin relation med dom Trots att detta alltid är i mitt bakhuvud?