Mor - och farföräldrar, känner ni någon press?
Min man och jag har två barn (3 och 6 år). Min mamma är den mest barnkära person jag känner och hon älskar mer än något annat att spendera tid med sina barnbarn, hon kan leka och pyssla och läsa och spela i timmar. Barnen älskar ju såklart det och jag tycker det är fint då jag också växte upp med morföräldrar som var mycket närvarande i mitt liv.
Min makes föräldrar tycker också det är roligt att träffa barnbarnen, när vi ses brukar de prata en stund med barnen, och ofta får de nån present som farmor noga valt ut och som inte bara är ännu en leksak utan som har nån liten historia eller mening bakom sig. Efter en stund vill de dock mer rikta in sig på oss vuxna, och även om det händer att de någon gång kan leka en stund med barnen eller möjligtvis spela ett spel, så sker det efter en del övertalning från barnen.
Jag tycker inte detta är något problem. Jag tycker inte att mor - eller farföräldrar per automatik måste älska att leka och greja och fixa. Alla är olika, och man kan älska sina barnbarn ändå. De har ju trots allt redan gått igenom småbarnsåren osv med sina egna barn. Och det är heller inget som säger att de inte får en bra relation till sina barnbarn. Jag tycker barnens farföräldrar är engagerade på sitt vis, de frågar alltid om dem i telefon, vi ses ganska ofta, de är alltid intresserad av att prata med barnen först kring deras vardag och äventyr. Detta stressar dock min man, han vill att de ska vara mer som min mamma, och han försöker nu hela tiden att schasa iväg sina föräldrar ut till lekparker och pulkabackar och jag riktigt ser på dem att de inte riktigt vill detta. De är friska och pigga, men jag kan förstå att de inte vill bli lekkamrater så fort vi ses. Hur upplever ni det? Känner ni som har barnbarn press på er att underhålla era barnbarn?
