Forum Förälder Styv/Bonusförälder
  • Familjelivarn
    Familj­elivar­n
    41 svar
    Citera Visa endast Anmäl

    Styvbarn med ADHD dränerar mig på energi och skapar bråk med min partner

    Hej, jag är en man som skulle vilja ha tips, åsikter och råd om följande:
    Jag är sambo med en underbar kvinna, har med mig ett barn och min partner har två barn i vår gemensamma familj. Inget av barnen är alltså gemensamma. Ett av min partners barn är i tioårsåldern och är diagnosticerat med ADHD. Barnet agerar såsom jag har förstått att många barn med ADHD gör, det vill säga sitter inte still och uppför sig inte vid matbordet, säger konstant emot sin mamma och mig, är väldigt utåtagerande på ett skrikigt sätt och bryr sig inte ett skvatt om hur det påverkar sin omgivning. 
    Detta beteende är väldigt påfrestande i längden och gör att jag dräneras på energi, blir arg samt väldigt ofta får ont i magen vid måltider. 

    Vad än värre är är att barnets mamma och jag hamnar i bråk om barnets beteende. Vi har olika åsikter om hur barnet ska bemötas och vi kan inte komma framåt i diskussionerna kring hur vi ska behandla barnet och bemöta dess beteende. Det har gått så långt att min partner nu säger att hon behöver "försvara" sitt barn mot mig. Jag har naturligtvis aldrig varit fysisk mot barnet utan det rör sig om att barnet ska försvaras mot min höjda röst och mitt "affektiva bemötande".

    Mitt barn, som är i gymnasieåldern, känner samma som jag och blir också påverkat negativt av hur det är.

    Detta tär väldigt på mitt och min partners förhållande samt mitt förhållande till mitt barn. 

  • Svara i tråden
    Svar på tråden Styvbarn med ADHD dränerar mig på energi och skapar bråk med min partner
  • Alessia
    Alessi­a
    #11
    Citera Visa endast Anmäl
    mammatill6 skrev 2022-12-26 06:15:39 följande:
    Oj vad du är ute o cyklar. Alla barn med adhd beter sig inte så men det innebär inte att man misslyckats för att de gör så.  Det är sådana som du som lägger skuldbördan. På oss föräldrar så vi mår ännu sämre. 
    Nej, jag är inte alls ute och cyklar. De föräldrar till adhd-barn som vinnlagt sig om ramar och struktur i sin uppfostran -  och det långt innan barnet fick en diagnos, bara för att de såg att det var nödvändigt - har fortfarande barn med bristande impulskontroll, bristande förmåga att behålla uppmärksamheten och stunder av hyperaktivitet. Men de barnen har mycket sällan ett sådant oförskämt och elakt beteende som TS redovisar ang. bonusbarnet.  Det är  i många fall fullt möjligt att  bibringa ett adhd-barn förmåga att klara sig hyfsat i sociala sammanhang. Men det kan  ju  finnas ytterligare en eller flera diagnoser eller att barnet har en nersatt kognitiv förmåga som omöjliggör vidare fostran.  Ofta släpper adhdföräldrar all fostran  (orkar inte vara konsekventa nog) och skyller på diagnosen - då får man barn som misslyckas överallt och har inte hjälpt sitt barn ett skvatt att klara sig bättre i livet. Och visst lägger jag en skuldbörda på sådana menlösa föräldrar. De förtjänar inte bättre.
  • Kvittning
    Kvittn­ing
    #12
    Citera Visa endast Anmäl

    Du bör antingen bli särbo eller gå föräldrakurs för att lära dig bemöta barn med adhd. 

    Din sambo har helt rätt i att lågaffektivt bemötande är det som funkar. Plus att man behöver ha strategier för att kunna hantera både vardagen och specifika triggersituationer. 

    Det absolut sämsta är att gå upp i affekt, det eskalerar bara situationen plus gör nästa situation och ett relation ännu jobbigare. Det enda som blir löst genom det är den egna känslan av att säga ifrån/ inte ta skit. Men absolut ingenting utöver det. 

  • AndreaBD
    Andrea­BD
    #13
    Citera Visa endast Anmäl
    Alessia skrev 2022-12-26 14:56:07 följande:
    Nej, jag är inte alls ute och cyklar. De föräldrar till adhd-barn som vinnlagt sig om ramar och struktur i sin uppfostran -  och det långt innan barnet fick en diagnos, bara för att de såg att det var nödvändigt - har fortfarande barn med bristande impulskontroll, bristande förmåga att behålla uppmärksamheten och stunder av hyperaktivitet. Men de barnen har mycket sällan ett sådant oförskämt och elakt beteende som TS redovisar ang. bonusbarnet.  Det är  i många fall fullt möjligt att  bibringa ett adhd-barn förmåga att klara sig hyfsat i sociala sammanhang. Men det kan  ju  finnas ytterligare en eller flera diagnoser eller att barnet har en nersatt kognitiv förmåga som omöjliggör vidare fostran.  Ofta släpper adhdföräldrar all fostran  (orkar inte vara konsekventa nog) och skyller på diagnosen - då får man barn som misslyckas överallt och har inte hjälpt sitt barn ett skvatt att klara sig bättre i livet. Och visst lägger jag en skuldbörda på sådana menlösa föräldrar. De förtjänar inte bättre.
    Om det gäller barn med "BARA" ADHD så skulle jag hålla med dig. Fast det finns undantag även där. T.ex. så kan ju också skolan ha ställt till en del. 

    Men nästan hälften av alla barn med ADHD har även trotssyndrom - är lite osäker hur stor andel det är, men jag tror det var runt 40 %. Och barn med trotssyndrom uppför sig illa. Jag har jobbat med såna barn, och då också några fall där föräldrarna hade perfekt struktur. Det funkar bättre då, men dessa barn kan alltid flippa ut ändå. Det händer bara mera sällan om allt är så perfekt det kan vara. 
  • Themis
    Themis
    #14
    Citera Visa endast Anmäl
    AndreaBD skrev 2022-12-26 18:40:05 följande:
    Om det gäller barn med "BARA" ADHD så skulle jag hålla med dig. Fast det finns undantag även där. T.ex. så kan ju också skolan ha ställt till en del. 

    Men nästan hälften av alla barn med ADHD har även trotssyndrom - är lite osäker hur stor andel det är, men jag tror det var runt 40 %. Och barn med trotssyndrom uppför sig illa. Jag har jobbat med såna barn, och då också några fall där föräldrarna hade perfekt struktur. Det funkar bättre då, men dessa barn kan alltid flippa ut ändå. Det händer bara mera sällan om allt är så perfekt det kan vara. 
    Men ni som har erfarenhet av lite fler barn med detta trotsbeteende:

    Finns det någon ålder där ni skulle säga att "polletten trillar ner" så att barnet kan kontrollera sig mer och det kan bli lättare för TS att bo ihop med barnet? Finns det något tidsmål han kan sikta mot i den här relationen om de nu bestämmer sig för att fortsätta, fast just nu som särbos?

    Själv har jag bara perifer kontakt med två barn med svårare NPF och båda "peakade" sitt utåtagerande vid ca 13-14 år, antar att puberteten gjorde sitt också. Efter det blev det gradvis mer stabilt men i båda fallen krävdes samhällsinsatser. Och mammorna blev båda nästan utbrända och var sjukskrivna en period, p.g.a. dels alla fajter med barnet och dels alla möten med skola och myndigheter som inte alltid agerar så rimligt eller individanpassat.
    Kan innehålla spår av sarkasm.
  • fornminne
    fornmi­nne
    #15
    Citera Visa endast Anmäl

    Håller med övriga, bli särbo. Det är ok att inte orka med bonusbarn som detta, oavsett vad som är rätt eller fel bemötande. Du måste dessutom tänka på ditt eget barn. 

  • Kvittning
    Kvittn­ing
    #17
    Citera Visa endast Anmäl
    Themis skrev 2022-12-26 20:24:49 följande:
    Men ni som har erfarenhet av lite fler barn med detta trotsbeteende:

    Finns det någon ålder där ni skulle säga att "polletten trillar ner" så att barnet kan kontrollera sig mer och det kan bli lättare för TS att bo ihop med barnet? Finns det något tidsmål han kan sikta mot i den här relationen om de nu bestämmer sig för att fortsätta, fast just nu som särbos?

    Själv har jag bara perifer kontakt med två barn med svårare NPF och båda "peakade" sitt utåtagerande vid ca 13-14 år, antar att puberteten gjorde sitt också. Efter det blev det gradvis mer stabilt men i båda fallen krävdes samhällsinsatser. Och mammorna blev båda nästan utbrända och var sjukskrivna en period, p.g.a. dels alla fajter med barnet och dels alla möten med skola och myndigheter som inte alltid agerar så rimligt eller individanpassat.
    Då mitt barn bara är 11 så har jag ingen erfarenhet av att det går över. Kan bara märka att det blivit något bättre efter att diagnosen satts och vi fått lära oss en del via föräldrautbildning. 

    Men min tro är att det inte kommer bli direkt bättre förrän han blir gammal nog att gå på egna utbildningar och få kunskap. Han får absolut inget stöd alls i hur han kan hantera sina känslor utan strategin är att ge föräldrarna allt fokus vilket jag är övertygad är fel väg att gå som enda väg. Barnen måste få direktstöd också. Adhd-center i Stockholm har en känsloskola för tonåringar, det är det enda jag hittat men som jag tror verkligen kan hjälpa honom. Men får inte gå den förrän han blir 13.
  • AndreaBD
    Andrea­BD
    #18
    Citera Visa endast Anmäl
    Themis skrev 2022-12-26 20:24:49 följande:
    Men ni som har erfarenhet av lite fler barn med detta trotsbeteende:

    Finns det någon ålder där ni skulle säga att "polletten trillar ner" så att barnet kan kontrollera sig mer och det kan bli lättare för TS att bo ihop med barnet? Finns det något tidsmål han kan sikta mot i den här relationen om de nu bestämmer sig för att fortsätta, fast just nu som särbos?

    Själv har jag bara perifer kontakt med två barn med svårare NPF och båda "peakade" sitt utåtagerande vid ca 13-14 år, antar att puberteten gjorde sitt också. Efter det blev det gradvis mer stabilt men i båda fallen krävdes samhällsinsatser. Och mammorna blev båda nästan utbrända och var sjukskrivna en period, p.g.a. dels alla fajter med barnet och dels alla möten med skola och myndigheter som inte alltid agerar så rimligt eller individanpassat.
    I puberteten brukar det visa sig. Antigen blir det bättre eller så blir det värre. När puberteten väl är över så blir det inte några större överraskningar där.  
Svara i tråden
Svar på tråden Styvbarn med ADHD dränerar mig på energi och skapar bråk med min partner

INNEHÅLL

Forum
Avdelningar
FamiljeLiv.se
© 2003-2024 - All rights reserved       Modern Women Media Sweden AB       Kungsgatan 44, 5tr       111 35 Stockholm       Sweden


Annonsera Kontakt Säkerhet & regler Cookies