Styvbarn med ADHD dränerar mig på energi och skapar bråk med min partner

Vad tänker du göra för att förbättra situationeen?

Om ni inte vill blir särbo, skulle jag föreslå att ni se till att få en professionell plan om hur barnet ska bemötas. Barnet måste ju ha blivit utredd någonstans och kanske besöker en psykolog fortfarande då och då? De borde kunna ge er tydliga "instruktioner" om hur ni ska göra i olika situationer. Då behöver ni inte ha åsikter längre.

Jag tänker att du också behöver titta på ditt eget beteende. Att du blir provocerad av barnet och hamnar i bråk med mamman säger en del om att du tycker det är viktigt att göra såsom du tror fungerar.... Trots att du faktiskt inte har erfarenhet av problemet. Och att du skyller ditt eget beteende på barnet är inte konstruktivt alls.

Ett VÄLDIGT bra knep mot ADHD är träning. Att faktiskt riktiga energi mot något konstruktivt. Barnet har en funktionsnedsättning som gör det svårt... När du tappar humöret och barnet behöver skyddas... Vem har problem då?

Hur mår barnet egentligen? När jag varit "jobbig" mot omgivningen i min adhd har jag oftast mått väldigt psykiskt dåligt samtidigt. Det har inte handlat om familjen, det har alltid handlat om saker utanför familjen, som för hög belastning i studier/arbetet eller andra relationer som inte fungerat. Mitt barn reagerar likadant, och hade en väldigt svår period när han var i tonåren, idag kan vi prata bättre, men jag önskar i efterhand att jag själv hade kunnat hantera situationen på ett annat sätt. Hade han berättat vad allt handlade om hade jag förstått mycket mer, nu yttrade sig mobbing i skolan och att han samtidigt slutat kunna sova normalt för att han stannade uppe på nätterna för att hinna med skolarbete, på det här sättet att han blev väldigt aggressiv och svår hemma.

Hej!
Jag lever i liknade, barn med NPF och trotssyndrom. Jag kan bli oerhört provocerad och känna att jag liksom spricker inombords men jag lämnar allt åt min sambo som har gått utbildning och vet att lågaffektivt bemötande är det enda som fungerar. Efteråt när vi får en stund ensamma, t.ex. på kvällen brukar vi prata om situationen och hur jag känner och att jag blir frustrerad över att man inte bara kan "säga ifrån", och hur han upplever det hela och hur han vill att jag ska agera. Det känns alltid bättre när man har pratat om det och jag vet att min relation till barnet skulle vara dålig om jag försökte lägga mig i. Dessa barn kräver väldigt mycket kunskap, jag läser på så gott jag bara kan, och överlåter föräldraskapet till pappan. Sedan försöker jag bygga relation med barnet så fort jag får chansen. Man får ta vara på guldkornen, när humöret är bra kan man hitta på något, leka eller gå på stan och fika. Varje sådan stund gör att man får bättre relation och då är det lättare att hantera de jobbiga stunderna. Jag tror att det bästa du kan göra för er relation är att läsa på så mycket du kan,  det finns massor av bra gratissidor på nätet, och massa bra böcker. Sedan är nog att stötta mamman viktigt. För alltså det är inte lätt att vara förälder till barn som kräver väldigt mycket. Hurmöret för detta barn var som värst vid 12-14 år, sedan har det lugnat sig avsevärt.

Lever man med ett barn med särskilda behov och beteendeproblemaik, får man vara beredd på att det kan bli jobbigt. Ska ni fortsätta bo ihop kanske du måste skaffa dig mer kunskap om diagnosen TS. Samt stötta din sambo i stället för att motarbeta.

Men du måste bestämma dig för vad du vill och orkar med. Du måste som sagt också tänka på ditt eget barn? Hur mår h*n i situationen? Det bör vara din främsta prioritet. Eftersom det gäller ett styvbarn har du ingen ?skyldighet? att stå ut, och du har inte bara dig själv att ta hänsyn till. 

Ja det där är viktigt. Det märks tydligt på mitt barn att ju sämre han mår desto mer utbrott får han. Efter att ha hållit ihop hela dagen så kan det bli det lilla påpekandet att inte torka handen på tröjan vid matbordet som gör att han fullständigt tappat det. Men en dag där han mår bra så reagerar han inte alls på samma sak utan lyssnar och plockar fram papper 

Ni kan ju vara särbo så ditt barn får lugn och ro. Då kan ni ju ses när ni orkar och vill. 

En tanke smyger sig på. HUR fungerade dessa barn i skolan och hemmet FÖRR när ingen hade hört talas om ADHD? Jag minns enstaka "buspojkar" från skolan 60-70-tal men de utgjorde aldrig några större problem. Max EN i klassen var lite "busig" men inte mer än så. Grabben (bara grabbar) fick sitta ute i korridoren och lugna ner sig i värsta fall. Kom in och satt sig lugnt efter det och man kunde höra en knappnål falla............

Tja, och så gick en del i OBS-klass.