Passning av barnbarn känns som ett krav?

Ja, vi är usla på att säga nej, särskilt dåliga känner vi oss när vi inte har någon "godtagbar" ursäkt. Vi märker att vi drar oss för konflikten som skulle uppstå också.

Absolut, läkartider, bio, konsert, restaurang och liknande aktiviteter är absolut inget problem och inte skulle heller en date med en ny partner vara något problem. Men när det bara handlar om att korta ner dagen bara för att vi är lediga känns det inte bra eftersom vi förutom semester på sommaren kanske tar en dag eller två på hela året och ibland någon halvdag. Och som sagt när vi fick distansarbeta och vi hade 10 minuter till vår egen 7-årings skola kändes livet lätt. När vi var tvungna att åka till kontoret igen innebar det 15 timmar i veckan längre tid på förskolan för honom och är vårt tåg 5 minuter försenat hinner vi knappt tills förskolan stänger. Det problemet har inte vår dotter som bor och jobbar med en kilometers mellanrum.

det jobbiga är att säga nej och där är min fru bara lite mesigare än jag, så ingen av oss är särskilt bra på hur vi ska göra.

Ja vi har börjat så, att vi inte säger till i förväg när vi ska vara lediga, men inför julledigheten var det planerat och svårare att undanhålla sanningen. :)

För att komplicera till det lite ytterligare, så ser hela familjen varandra på kartor i mobilen och den funktionen verkar användas flitigt för att hålla koll på om vi är hemma eller på jobbet. Den funktionen är ju annars bra och en trygghet för barnen och normalt inte störande med det känns som det används i det här syftet. "Ser att ni är hemma, kan ni hämta barnet?"

svårt även att att ta bort den funktionen utan "godtagbara" skäl. Den funktionen skulle vi egentligen bara behöva erbjuda våra hemmavarande barn och inte de som flyttat ut.

så det är även det en konflikt vi behöver ta som vi drar oss för. Vi har helt klart målat in oss i ett hörn. :)

Pope Joan II: ja jag är förvånad över alla seriösa svar frånvaron av sarkasmer och drygheter, min varma uppskattning för det så såhär långt. Jag drog mig faktiskt lite för att starta frågan Just på grund av risken.

Farmor: jag känner lite likadant. Kris är kris och en annan sak men när vi valde att skaffa 5 barn gjorde vi inte det med förutsättningen att andra skulle passa dem I tid och otid. Hade vi saknat småbarn så hade vi skaffat fler. Men är man två, har bil och vill ha passning bara för att åka och handla kan jag känna att man får sköta det själv.Pope Joan II: ja jag är förvånad över alla seriösa svar frånvaron av sarkasmer och drygheter, min varma uppskattning för det så såhär långt. Jag drog mig faktiskt lite för att starta frågan Just på grund av risken.

Fia: Visst vill vi ha en bra kontakt med våra barn och träffa våra barnbarn och visst spelar det säkert roll att vi som du säger har eget relativt litet barn fortfarande och heltidsjobb. Kanske är det skillnad om man slutat arbeta, är frisk och har tiden och orken.

Vet inte hur jag ska förklara det, men det känns som det enbart är på hennes vilkor, när hon behöver hjälp / avlastning och vi hinner liksom inte börja känna att det vore trevligt att ses/passa. Vi dras ju som sagt med samma brist på ork och sömnbrist fast mer på grund av jobb och resor.

Magnus: Ja det är nog ett fel man ofta gör och en strategi en del frågeställare har, att man får frågan när man är oförberedd och ger ett för hastigt svar. Det brukar ju inledas med "ska ni vara lediga över jul? Ja men då kan ni passa Pysen?" Vi tänker lika och vill samma sak men är lite olika bra på att tänka efter innan man svarar.

Tidigare brukade jag fråga en kollega på jobbet som bor nära mig; "ska du hem efter jobbet? Vad bra får man åka med?" Jag tänkte inte ens på att jag fångade honom i en fälla. Då blir det ju svårt att säga nej om man bara inte har lust av någon anledning. Jag har tänkt på det på senare tid när jag själv får sådana frågor.

För vårt bekymmer är ju, att ja, vi är lediga i tre veckor och har ingenting för oss. Vi ska sova länge och äta frukost långsamt men vi har ingen lust/orkar inte passa barnbarnet x antal hela dagar medan föräldrarna jobbar. Visst, det är inte juste mot så små barn att behöva byta dagis ett par dagar med helt ny personal. Det blir som en ny inskolning och då känner man sig bokstavligen som en skit som ens överväger att säga nej.

Stort tack för alla svar så långt och så många seriösa, fantastiskt!

Man måste säga till hennes försvar att hon är hjälpsam. Tar ofta med sitt syskon i olika sammanhang. Hon gör det då helt på eget initiativ eftersom vi försöker göra själva på det sätt vi skulle vilja ha det, dvs ber om hjälp om det krisar. Annars anser vi att våra barn är vårt ansvar.

Det är ändå skillnad på att passa barnbarnet som är <3 år mot att ta med ett syskon på >7 år. Då är det inte direkt att "passa" en 7-åring.

Men det är ju vi som skapat det här genom att ha svårt för att säga ifrån eftersom vi inte vetat hur och om det är oss det är "fel" på.

Tack för alla kloka svar så här långt så ska vi försöka hitta ett bra sätt.

Ja, vi har definitivt själva skapat det här. FÖr att vi ville vara bättre än våra föräldrar, för att svärsonens familj aldrig tar hand om barnbarnet, så de har bara oss.

När vi var yngre hade vi en tanke just om att det är fint att ställa upp för varandra ofta, men har upptäckt att vi inte riktigt orkar, som sagt för att vårt eget livspussel inte är slut ännu.

Vi hade också lite andra förutsättningar när vi skaffade barn. Min fru ville och hade möjligheten att vara hemmafru i 20 år när alla barnen växte upp. Då var det liksom inget problem med att hämta och lämna i skolor, handla, följa med till fritidsaktiviteter. Men för drygt fem år när barnen blev stora och ekonomin krävde det, var hon tvungen att börja arbeta. Annars hade det varit en mardröm att ha så många barn. Nu har vi bara ett som behöver just den supporten.

Det som bekymrar mig är också att min dotter strävar efter många barn, det kommer garanterat flera.

Nu låter det som att jag typ avskyr mitt barnbarn och tycker "den" är asjobbig. :) Så är det naturligtvis inte. Bortsett från att jag känner mig obekvämt ung för att kallas morfar, så är det naturligtvis fantastiskt att åter igen se en ny varelse växa upp, lära sig gå och prata, någon som ser upp till en och sträcker armarna upp mot en. Just i den här tråden har jag valt baksidan av myntet. :)

Jag vill tacka för era svar och erfarenheter, det stärker en verkligen i hur man bör göra. Vi har lite att jobba med.

Som någon skrev, vi är kanske lite "omogna" eller konflikträdda. Vår dotter är lättsårad och det har helt klart gjort att vi dragit oss för att säga nej och istället sagt ja och lite bitit ihop. Och som någon annan skrev, våra 4 andra barn kommer helt säkert också skaffa barn framöver och då vill vi gärna räcka till till alla Lika mycket.

Min stora uppskattning för den trevliga tonen. Inte en enda onödig kommentar, olika åsikter kan man ha ändå.