Passning av barnbarn känns som ett krav?

Ja vi har börjat så, att vi inte säger till i förväg när vi ska vara lediga, men inför julledigheten var det planerat och svårare att undanhålla sanningen. :)

För att komplicera till det lite ytterligare, så ser hela familjen varandra på kartor i mobilen och den funktionen verkar användas flitigt för att hålla koll på om vi är hemma eller på jobbet. Den funktionen är ju annars bra och en trygghet för barnen och normalt inte störande med det känns som det används i det här syftet. "Ser att ni är hemma, kan ni hämta barnet?"

svårt även att att ta bort den funktionen utan "godtagbara" skäl. Den funktionen skulle vi egentligen bara behöva erbjuda våra hemmavarande barn och inte de som flyttat ut.

så det är även det en konflikt vi behöver ta som vi drar oss för. Vi har helt klart målat in oss i ett hörn. :)

Förvånande vettiga svar så långt. Vi får hoppas att du slipper "Då-får-ni-sitta-ensam-på-hemmet!"-maffian som brukar dyka upp i trådar av det här slaget.

Hej. Vi har 5 egna barn i åldrarna 7 till 26 och för drygt 2 år sedan blev vi morföräldrar då vår äldsta dotter fick sitt första barn. Vår inställning är att vara "bättre" morföräldrar än vad mina och min frus föräldrar varit som sällan passade våra barn. De gånger vi fick barnpassning under alla småbarnsåren kan lätt räknas på 10 fingrar.

Så vi säger alltid ja när vi kan, men på senare tid börjar vi känna oss lite "utnyttjade" samtidigt som vi båda får lite skuldkänslor för att vi ibland känner att vi kanske inte vill passa barnbarnet.

Barnbarnet går på förskola nära sitt hem och trivs bra där. Men får vår dotter nys om att vi planerar att gå hem tidigare från jobbet någon dag, ber hon genast om att vi ska hämta barnbarnet för att hen ska få lite kortare dag på förskola. Tar vi ledigt någon dag (vilket händer väldigt sällan) och hon får reda på det är det säkert som amen i kyrkan att hon frågar om barnbarnet får vara ledig och hemma med oss.

Nu under julen tog vi båda ledigt länge efter ett lite slitsamt år. Återgången till kontoret från distansarbete med långa resor igen och slit med tiden med hämtningar och lämningar av vår egen 7-åring har gjort oss trötta och lite ledsna över det här "livspusslet".

Under julen jobbar dotter och svärson och barnbarnets förskola stänger och erbjuder en annan förskola under mellandagarna. Det kräver ny inskolning så klart Så jag har full respekt för att det är bökigt.

men jag visste att frågan om passning skulle komma och min fru framför allt klarade inte av att säga nej Och vi kunde inte heller komma på någon rimlig anledning att säga nej när vi ändå bara ska vara hemma, sova länge och göra ingenting och det vet vår dotter.

Sedan jiddrar hon med tider, säger först att det bara är från 12--17 för att föräldrarna jobbar olika pass, men nu när det är aktuellt visar det sig att flera av dagarna är heldagar Då vi behöver ta emot barnbarnet tidigt på morgonen.

På jobbet hörde jag en kollega uttrycka samma besvär, att hennes barn som just fått barn förväntade sig att mormor skulle vabba för att föräldrarna skulle kunna jobba, som om kollegans jobb (dessutom inom häälsohälso- och sjukvård) vore mindre viktigt.

Vad är min fråga egentligen? Är vi egoistiska och hur tänker och gör ni andra? Vi har svårt att säga att vi inte vill passa barnet för att vi bara inte vill, så vad säger man när man inte har någon "bra" ursäkt? Vår dotter är dessutom ganska lättstött så när vi är ovilliga tror hon att vi hatar både henne och barnbarnet.

Jag kan känna att vi haft vår beskärda del av småbarn redan. Många säger så glättigt att nu börjar guldåldern när man får ta hand om barnbarn, men vi känner att det mest är jobbigt. Jag har mer förståelse för varför vi kanske inte fick så mycket hjälp av våra föräldrar när barnen var små.

Jag tycker det är stor skillnad på orsaken till att man behöver hjälp. Någon enstaka egen tid för föräldrarna att rå om varandra givetvis, det fick vi aldrig. Och givetvis om allt krisar ihop sig, folk blir sjuka och tågen spårar ur etc, men kanske inte för varje liten sak och kanske inte ta vår ledighet bara för att barnbarnet inte ska behöva gå på dagis?

Situationen är lite ny för oss och vi är lite vilse i pannkakan

Farmor: jag känner lite likadant. Kris är kris och en annan sak men när vi valde att skaffa 5 barn gjorde vi inte det med förutsättningen att andra skulle passa dem I tid och otid. Hade vi saknat småbarn så hade vi skaffat fler. Men är man två, har bil och vill ha passning bara för att åka och handla kan jag känna att man får sköta det själv.