Passning av barnbarn känns som ett krav?

Men det är ju bara att bita i det sura äpplet och ta konversationen med henne. Det går ju att säga på ett snyggt sätt också (men tydligt) så det inte alls måste bli det minsta infekterat mellan er alla.  

Så KAN det ju vara att eftersom hon tar med er sjuåring i diverse sammanhang att hon därför känner att det verkligen är okej med er att i gengäld ta hennes tvååring betydligt mer än nödvändigt. Så ni kanske ska lyfta att ni från båda håll kanske i första hand ska ha hand om varandras barn primärt om det krisar, ibland för särskilda icke-krisgrejer (typ om ni eller dottern vill iväg på något särskilt en kväll), och sällan eller aldrig på det sättet som blev nu under mellandagarna.

Jag tycker det är ett väldigt bra steg att faktiskt SE att ni inte riktigt känner er bekväma med MÄNGDEN barnpassning som ni ställer upp på.

När ni säger ja till barnpassning, så säger ni nej till egen makt över er tid och även till den återhämning som ni faktiskt behöver. Dessutom MISSAR er dotter att planera för ett hållbart vuxenliv, eftersom hon räknar med att ni finns tillgängliga, när ni faktiskt inte gör det.

Jag tänker att ni faktiskt målar in er i ett hörn genom att finnas tillgängliga. Att du dessutom tror att barnvaktandet är en förutsättning för relation... är ju en varningsklocka. Ni har ju fyra barn till, varav en som är 7 år att ta in i beaktande. Att låta äldsta barnet ta för sig blir olyckligt. 

Börja med att faktiskt stå upp för ert inre "ja till annat" och sätt igång och öva på att säga nej. Troligen har ni det i er, eftersom ni har 5 barn... Nån gång var de ju tre år och nån gång var ju flera av dem i tonåren.

Då är det hög tid att sätta ner foten så inte er dotter tänker "ja  tre fyra barn vore toppen, jag har ju  mina föräldrar som back-up" 
Lura henne inte att tro att hon klarar av hur många barn som helst, det är ju redan nu ni som gör att hon klarar av ett barn

Men TS, du skriver att svärsonens familj aldrig ställer upp, så de har bara er. Nu låter jag lite hård, men och?

De är uppenbarligen TVÅ föräldrar. De har ETT barn, än så länge. Vad behöver de hjälp med? Någon gång ibland förstår jag, men så ofta? 

Det finns ensamstående med flera barn och NOLL avlastning. Det är naturligtvis inte optimalt, men måste man så måste man. NI måste däremot inte ställa upp så ofta bara för att barnbarnets andra familj inte gör det. Ibland ja, särskilt om er äldsta dotter har ställt upp för sina syskon. Men känner ni att ni inte orkar, är det så.

Vi är två vuxna som har tagit hand om våra två barn nästan helt själva. Visst, vi har haft viss avlastning, men inte så mycket, särskilt inte när barnen var små. Man dumpar inte två livliga tvillingar på sina pensionerade föräldrar hur som helst. Ni är yngre, men just därför jobbar ni fortfarande, plus att ni har egna hemmavarande barn. Jag gissar att ni är runt 50. Ni orkar förmodligen mer än en genomsnittlig 70-åring, men har å andra sidan fullt upp själva. 

Precis detta!

Plus TS att era andra fyra barn kanske också skaffar ett antal barn. I det läget kan ju de andra barnen känna avund om inte ni ställer upp med passning med deras barn i ungefär samma mängd som äldsta systern har haft. Det blir många år med mycket passning! Inte rimligt alls. Därför är det nog ganska vettigt att redan nu sätta en nivå som är betydligt mer "kris"-baserad (nåja, kanske att ni vill passa mer än så, men mer åt "när det finns ett rimligt behov av passning"-hållet), så ser också era andra barn att ja, ni ställer upp, men det ska inte vara för minsta lilla - ni behöver tid för återhämtning, fritid, varandra.

Vid lång ledighet kan man använda föräldradagar samt man kan också anpassa barnets vistelse på förskolan genom att ta ut föräldradagar på 25-50% då och då. Om man tar vab mycket  just nu då gör det inget att barnet är på förskolan när barnet är frisk eftersom man är hemma med barnet ändå vid minsta förkylning osv 

Men jag förstår ungdomar att det är mysigt och bra när det finns avlastning och ni ska vara tacksamma att de inte ber er att ta hand om ett sjukt barnbarn dvs ersätter deras VAB.

Svårt det där med barnvakt. Jag tänker att det som huvudregel måste vara så att föräldrarna själva tar hand om sina barn, men det är ju en fantastisk tillgång att veta att man alltid kan få hjälp i KRIS av sina föräldrar. 

Min svärmor har hjälpt mig oerhört mycket genom åren, men hon har gått i pension och jag kan knappt hindra henne från att hjälpa till. 

I ert fall så låter det ju som att ni aldrig pratat om vad som gäller och i vilken utsträckning ni kan ha möjlighet att hjälpa till. Jag tror att er dotter tänker att ni ändå har hela huset fullt med ungar och att en till inte spelar roll.

Troligen har ni varit alldeles för tjänstvilliga och glada så varför skulle hon tro att ni inte ville ha barnet? Säg till henne att det inte passar nästa gån mest för att börja träna på att säga nej.

Om man skjuter länge på en konflikt kan man reagera på den precis när timingen inte är bra. Att barnet ska behöva skolas in på en annan förskola låter rätt osjysst, där borde ni faktiskt hjälpa till. Men alla andra gånger under terminen kanske ni borde sagt nej.

Det låter som alla i er familj är lite omogna. Ni som föräldrar till er dotter måste ju bestämma er för hur ni vill ha det och hur ni vill ställa upp. Tex att de alltid meddelar minst 2 veckor i förväg om de behöver hjälp så länge det inte är akut.
Tex så vet man ju redan i början av terminen när förskolan är stängd. Då kan ni ju säga till er dotter att ni vill veta sådant redan i början av terminen, just för att inte hamna i läget "ska du hem, vad bra får man åka med?" och bli tagna som gisslan. Rimligen har er dotter och partner föräldradagar kvar just för tillfällen då fsk är stängd.

Med detta vill jag ha sagt att just nu beter ni er lika omoget som dottern. Ni får helt enkelt ställa motkrav. Ja, vi kan passa barnet varannan onsdag. Ja, vi finns där när det är kris. Nej, på lov kan vi inte passa barnet generellt alt meddela två veckor innan osv.

Ta en mogen diskussion med dottern nu.

För det mesta väntar vi på att våra föräldrar erbjuder sig och vill ha ungarna. Skulle ALDRIG räkna in mor och farföräldrar i livspusslet. Visst, nån gång i månaden hör jag efter om det är nått, men aldrig tagit det för givet.

Jag har barn nu, när jag får barnbarn nån dag ska det vara på en mysig nivå, inget annat.

Följer

följer

När jag läser tråden får jag en känsla av att eran dotter är bortskämd. Det som gör att hon låter bortskämd är två saker:

1: För det första är det ju att hon verkligen har gått för långt i detta hur ofta hon frågar samt för vilken typ av saker hon frågar om. Man ber inte om hjälp för struntsaker som att det är skönt att barnet går kortare dag bara för att ni slutat tidigt. Aldrig hört på maken. Så frekvensen och anledningarna är helt uppåt väggarna. Hon vet ju också att ni jobbar och har egna småbarn. Hon måste ju ha fått nåt helt fel tänk i huvudet. Man ber ju inte någon som har mer att göra än en själv om hjälp för stuntsaker. 

2. Det andra som gör att hon låter bortskämd är det faktum att ni är rädda att säga ifrån. Har ni generellt under uppväxten haft svårt att säga nej till henne eftersom ni har så svårt att säga nej nu? För det låter lite som att hon är van att få det hon vill ha eftersom ni är rädda för hur hon skulle reagera om ni sa ifrån. 

Detta är ju stor skillnad på att vara morförälder och jobba heltid och ha ett eget barn i ung ålder än att vara pensionär med massor av tid över till barnbarnen. 

Det måste ni förklara för henne. Ni är minst lika trötta som hon eftersom ni lever under samma förutsättningar. 

Jag vill tacka för era svar och erfarenheter, det stärker en verkligen i hur man bör göra. Vi har lite att jobba med.

Som någon skrev, vi är kanske lite "omogna" eller konflikträdda. Vår dotter är lättsårad och det har helt klart gjort att vi dragit oss för att säga nej och istället sagt ja och lite bitit ihop. Och som någon annan skrev, våra 4 andra barn kommer helt säkert också skaffa barn framöver och då vill vi gärna räcka till till alla Lika mycket.

Min stora uppskattning för den trevliga tonen. Inte en enda onödig kommentar, olika åsikter kan man ha ändå.

Min pappa har vaktat mina barn i princip varje dag från att dom föddes ungefär. Jag har hästar och vi driver ett lantbruk så det måste ju skötas.
Men min pappa satte en tidsgräns på två timmar. Sen var hans ork och nerver slut. Barnen var väldigt vilda och intensiva när dom var små. 
Höll jag inte tiden på exakt två timmar blev han skitförbannad.

Men jag lärde mig att effektivt använda dom där två timmarna. Hann rida två hästar och mocka om jag var riktigt snabb.
Nu är barnen tonåringar och har världens finaste relation till sin morfar. Dom säger att han både är som en förälder och en bästa kompis. 

Ni måste lärare er skilja på när det är vettigt och ovettigt att säga nej till barnvakt.

När det är jourdagis kan det ju vara vettigt. Men när ni har ledig dag/halvdag och barnet har tillgång till sin vanliga barnomsorg är det ovettigt. 

Man måste inte alltid vara hundra procent ärlig heller. Vid något tillfälle när hon frågar skulle ni ju bara kunna säga att ni har planer/ärenden/måste städa. Att ni är trötta och behöver sovmorgon är en väldigt bra ursäkt som ju är sann dessutom.

Jag förstår att det inte är kul att svara att man inte har lust. Men att man inte orkar eller har planer kan hon väl ändå inte bli stött över?

Börja med att sitta ner du och din fru och kom överens om hur ni vill ha det. 

Nästa steg är ni alltid hädanefter aldrig ger svar direkt till er dotter. När hon frågar svarar ni att ni ska kolla upp det och återkomma. 

Sedan, när ni hamnar på en nivå som ni vill ligga på, så vore det ju trevligt också om barnvakt inte alltid var något eran dotter bett om. Utan att ni kanske kunde planera in något med barnbarnet som ni själva tog initiativ till. Tex att "den dagen har vi semester och tar gärna lillen". Så att ni känner att det kommer från er på ett sätt som ni kam styra. Då blir det ju kanske inte heller lika jobbigt att tacka nej till någon annan dag som inte passade er.

Om ni tex vet att ni ska vara lediga på sportlovet. Då är det enklare att förekomma henne och säga med lång framgörhållning att "vi är lediga den veckan och tar honom gärna mån--tid men resten av veckan har vi lite att pyssla med så då får ni kolla upp en annan lösning". Då vet hon också med god framförhållning. 

Det är inte mor och farföräldrars skyldighet att passa barnbarn - jag tycker det är fräckt av barn att ta detta för givet. Visst, trevligt med föräldrar som engagerar sig men inget som man kan räkna med