Vi har ett barn som haft väldigt mycket ilskeutbrott. Skrek, slogs, kastade saker, slog sig själv, slet av hår på sig själv. Var mellan utbrotten glad och harmonisk. Vi körde lågaffektivt benötande och när det gick undvek både vi och skolan/förskolan situationer vi såg framkallade utbrotten - tex trängsel. 

Utbrotten minskade från ca 5 års ålder och blev sällsynta i 6-7-årsåldern. Det är fortfarande ett hett humör och det skriks fortfarande ibland, men långt ifrån på samma nivå som i ditt barns ålder. 

Vi försökte prata mycket om känslorna med barnet för att lära att sätta ord på dem istället för att skrika. Det är ju bra att kunna, men jag tror faktiskt att det mest handlade om mognad när beteendet blev bättre. 

Vårt barn har missat tex roliga utflykter pga av skrik och vägrat klä på sig mm. Men det var inget som hjälpte mot beteendet. Ett så litet barn har inte det konsekvenstänkande och impulskontroll som behövs för att den typen av åtgärder ska ändra beteendet.  (Vi ställde inte in utflykterna för att straffa utan för att skona syskonen från bråken - syskonen fick åka på utflykt med ena föräldern och det arga barnet stanna hemma med den andra.) 

Det tror jag är en toppenidé! Vi fick plats i en sån grupp samtidigt som vårt barn lugnade ner sig (så vi tackade nej till platsen). Men vi har kompisar som gått Komet i vår kommun och varit jättenöjda, bland annat pga möjligheten att prata med föräldrar till barn som liknar deras.