Vuxet barn med två stora barn flyttar till särbo

Tack alla som bemödat er om stt läsa och kommentera. Vi hsr gjort slut flera ggr pga hans beteende. När han har ?fullt upp? med mågot glömmer han bort att jag finns. Det är alltid jag som haft huvudansvar för kontakt mellan oss, förutom kanske ii början  av förhållandet när mina barn bodde hemma varannan vecka och jag jobbade heltid. Då var han själv med katterna och oroade sig för att vi inte kunde ses så mycket som han önskade. Men de flesta åren senare är det jag som åkt till honom även efter att han slutat jobba, fast jag jobbade heltid. 
Jag vet med mitt förnuft att jag inte är nöjd och det vet även hans och mina barn om. Vi är ju äldre och jag har försökt träffa andra (när vi varit ifrån varandra) men det finns så mycket ?skit? där ute rent ut sagt?Det är ofta yngre som dras till mig. Ofta killar utan egna barn. Killar som bor i 2a hand i nån liten etta och som inte har så värst mycket livserfarenhet. Killar som ljuger om att inte vilja ha barn och som egentligen bara är ute efter äventyr. Så mycket lögner?och jag är inte den som vill ha one-night-stands. Inget jag blir lycklig av.

Att vara med en person som låtsas att han förstår vad man pratar om och lovar skärpa till sig, dvs börja ta mer ansvar för relationen och sen ändå inte gör det är fruktansvärt tärande och sårar en helt otroligt. Vad som också är otroligt märkligt i allt detta är att hans dotter tydligen inte på nåt sätt diskuterat min ?roll? i det här när hon flyttar dit. De är ju tre stycken, hon och hennes barn ich två katter. hon jobbar och barnen går i skolan. De ska upp tidigt på mornarna och sen är det fullt upp på kvällarma med läxor och allt. Jag skulle bara känna mig i vägen och jag tänker inte vara piga/hushållerska åt dom i den här åldern. Det har jag varit tillräckligt. Men han kommer att vara deras butler och det kommer han att prioritera. Jag vet vad jag behöver göra men det är tufft efter så
många år tillsammans.

Det är mycket konstigt som hänt genom åren och jag fattar inte egentligen att jag gått med på vissa saker. Som när den här dottetn gifte sig för några år sen?Hennes föräldrar och hennes svärföräldrar satt vid honnörsbordet och jag fick sitta långt bort i ett hörn med några av hennes kompisar. Även de vid mitt bord undrade hur det kändes för mig att inte kunna sitta med min partner. Jag brydde mig inte så mycket då, men ju mer jag tänkt på detta, desto argare har jag blivit. Otroligt kränkande, förödmjukande och sårande. Det var som att jag inte fanns och likadant nu. Dottern verkar inte ha en tanke på hur det känns för mig allt detta. Bara för att jag har en egen lägenhet kan hin ju inte bara ta för givet att jag ska backa och försvinna. Men hon gör väl så för hon tycker väl att hennes pappa inte bryr sig om mig. 

Till saken hör också att jag har en syster som är allvarligt sjuk i bröstcancer och då hade det känts bra att ha en klok, kärleksfull ich förstående partner, vilket jag verkligen inte har som det är nu. Han svek mig också när mitt andra barn flyttade hemifrån och jag blev själv. Då satte han igång och renoverade sin dotters hus och orkade inte ens ringa mig för han körde sllut på sig själv. Jag kände mig fruktansvärt ensam då av förklarliga skäl som mamma, vilket han inte begrep över huvud taget. 

Jag vet vad jag behöver göra och jag önskar att jag ska få styrka från nånstans?

Blev lite mycket frågetecken i min långa text?😄vilket inte var meningen?🙄

Jag förväntar mig inte att hon ska ta ansvar för vår relation. Däremot kanske lite förståelse för att även vi har ett liv och att inte ta så mycket för givet. Hon är vuxen med egna barn. Tycker inte det är respektfullt att till exempel utgå ifrån att främst pappan i det här fallet ska ställa upp med hjälp hur som helst med kort varsel så att han/vi får ändra våra planer eller skjuta upp saker. Vi har jobbat hela våra liv och tagit hand om barn och gett vår kärlek. Vi älskar våra barn men vuxna barn ska inte bestämma och styra sina föräldrars liv. Vi äldre behöver också omtanke och respekt och att vi också har ett eget liv med våra planer och drömmar. 
Barnen vill inte att vi ska lägga oss i deras liv och styra dom. Då borde dom förstå att detsamma gäller tvärtom och det handlar inte om att vi inte skulle älska våra barn eller barnbarn. Men mannen har svårt att säga ifrån eller ställa krav på sina vuxna barn?Han tycker att han är taskig då. Man är i själva verket taskig eller konflikträdd om man låter alltid sina barn få sin vilja igenom. Det är inte bra.

För det första anser jag inte att jag har för höga krav eller förväntningar?eller att jag styr honom. Det är inte mitt önskemål att vara särbo. Hans ex äger fortfarande halva lagfarten och han kan inte lösa ut henne. Detta fick jag först reda på efter två år. Om jag flyttade dit (vilket inte är aktuellt) skulle jag i så fall vilja vara delägare i huset och då tycker han att hans ex ska ha betalt. Jag kan inte betala halva huset till hans ex?!🙄Vem skulle göra så? 
Skulle jag sälja min lägenhet, betala till hans ex så att hon kan leva loppan och jag inte har nån buffert själv? Fullständigt vansinnigt och det är det! Även hans egna döttrar tycker det är en fullständigt vansinnig situation och det tycker väl de flesta. 
Jag själv har allt i ordning vad gäller det ekonomiska och inget strul efter mitt ex. 

Jag vet vad jag behöver göra. Det krävs en otrolig styrka att börja om i min ålder. Efter 16 år. Men jag vet att det är det enda rätta.

Hoppas mina skriverier kommer till nytta för någon och tackar för era reflexioner och engagemang. Att engagera sig är att bry sig🤗Jag har levt ett intressant och spännande liv både med svårigheter, svek, sorg men även lycka och kärlek.

Min önskan är att få leva resten av mitt liv i balans, lycka, glädje, harmoni och kärlek utan sådana här problem, delvis beroende på att människor inte klarat upp sina affärer i sina tidigare förhållanden.
Men som sagt - jag har haft och har val🤗

Har föreslagit olika lösningar. När jag fick veta att exet ägde halva lagfarten föreslog jag att han skulle antingen köpa ut henne eller sälja, men han hade inte råd med att köpa ut henne. Det är en stor villa värd en del miljoner. Han vill inte heller flytta för då vill hon göra anspråk på hälften av det han får för villan. Han vägrar eftersom det var hon som drog.

Det är en djäkla soppa och jag vill verkligen inte betala flera miljoner till min ?partners? ex (barnens mamma) när han själv inte vill betala till sina döttrars mamma. Det går för övrigt ingen nöd på henne. Hon har ärvt sina föräldrars hus och bor otroligt billigt och det var hon som drog. 

Mitt råd till alla! Bli inte ihop med någon om inte denne fixat sina affärer innan. Jag fick reda på allt först efter ett par år. Hur skulle jag ha vetat? Hur skulle jag ha kommit på frågan
- Är du ensamägare på huset? När de inte varit ihop på 6 år? Jag tog för givet att han ägde sitt hus. Jag ägde/äger ju min lägenhet helt själv.

Så efter allt som hänt är det bara att konstatera att han var en enda stor lögn/bluff från början och då blir det inte bra. Jag hade inget att dölja. Jag hade mina saker i ordning. 

Håller absolut med #22 och fler. Problemet är att en sån här tärande relation gör en svag och bryter ner en. Jag är dock inte knäckt än och jag vet hur man kämpar...Det har jag gjort många gånger i mitt liv. Men att vara i en relation där man bara ska kämpa och inte kunna känna tillräckligt med kärlek, känna lugn, ro, harmoni och balans?är hemskt.
Som ni skriver vet jag vad jag behöver göra. Har som sagt gjort slut och varit ifrån honom i flera månader. Försökt även dejta andra, men det har bara varit så fel?Jag är en  social person, folk gillar mig, jag ser bra ut och har inte svårt att få kontakt med folk. Men det är så svårt att träffa rätt.

Min egen mamma dog i cancer ensam utan partner. Hon var bara 61 år och jag vet att hon längtade efter kärlek. Visserligen hade hon många barn och barnbarn som älskade henne, men hon saknade en partner.

Det är otroligt viktigt och bra att ha vänner, men man bor inte med dom, sover inte med dom eller kramas och är fysisk med dom, förutom på kompisplan. 

Alla vill inte ha en relation eller bo med någon, men jag är den typen av person som älskar att vara fysisk och ha någon att dela ett hem med. Men det måste vara en bra och kärleksfull människa.

Ja - man behöver kyssa många grodor innan man träffar rätt.

Det är ännu inte formellt slut mellan oss och min särbo är av den typen som bara försvinner, går under jorden och aldrig pratar ut om saker på ett vuxet och moget sätt, konflikträdd som han är. Nu har hans dotters boende förlängts till ett halvår.

Jag vet precis hur det kommer att vara. Han kommer att ha så fullt upp med allt, speciellt när barnen och dottern är där varannan vecka och katterna är ju där hela tiden. Han kommer att vara så trött att han kommer inte ha nån ork över för oss och han har ingen förståelse för att det gör mig ledsen. Dottern bor där hela tiden, jobbar i närheten. Barnen bor på övervåningen där jag och min särbo brukar tillbringa mycket tid på kvällarna med TV-tittande och sånt. Så när barnen är där, får inte vi nån privacy och han är så bekväm att han vill helst vara hemma. Jag har ingen lust att vara där nät de är där allihopa på kvällarna. Barnen kommer från skolan, har kanske kompisar där, ska göra läxor och deras mamma är säkert jättetrött efter sitt jobb. Dessutom tränar hon så barnen och katterna ska ju tas om hand när hon är borta. Barnen ska dessutom ha mat efter skolan och jag tror inte mamman fixar det, utan det kommer särbon att göra.

Jag har varit mycket hos honom när hans egna barn fortfarande bodde hemma hos honom heltid och han var hos mig en hel del när mina söner bodde hos mig varannan vecka. Skillnaden nu är att mina barn är vuxna och flyttat hemifrån och nu bor både den vuxna dottern och barnbarnen där hos honom. Vi är gamla båda två, och han är hjärtsjuk och det här var verkligen inget jag hade förväntat mig i den här åldern.  Ett halvår är ganska lång tid med tanke på att särbon faktiskt är sjuk. Allt det här går över vår relation och det har ju varit kämpigt redan tidigare. Jag är dödstrött på att hela tiden behöva backa och aldrig känna mig prioriterad. Det är skillnad på när ens egna barn inte är myndiga och bor hemma. Det här är en helt annan sak. 

Vet att detta låter gnälligt men jag känner mig jätteledsen och jag vill inte ha det såhär i mitt liv och han bryr sig inte för fem
öre om hur det känns för mig. 

Nu har särbon gjort slut via SMS och vågar inte ens prata - konflikträdd som han är. Skrev att han orkar inte med ?alla??!
Det betyder att han orkar med att bo med sin vuxna dotter, barnbarnen och katterna och serva dom, men han orkar inte vara med mig efter 16 år?! Så mycket betydde vår relation för honom. Men - det är han som är förloraren.

Han kommer att sitta ensam när hon flyttar ut och hon kommer inte ha tid för sin gamla pappa, mitt i karriären med barn och säkerligen även en ny kille. 

Till saken hör att jag räddat hans liv några ggr också, men det är inget värt.

Ja - det var det?Vad är väl 16 år värt?

Nu får han ta hand om en stor hund som löper också. Så han sitter fast med två katter och en hund som inte kan lämnas ensam på dagarna. Han har ingen som helst förståelse för hur det här känns för mig. Det är som att jag är luft, jag existerar inte och han tar absolut ingen hänsyn till mina känslor. Han säger bara att jag ?pladdrar? när jag försöker förklara hur sllt det här känns. Sen hade människan mage att fråga mig om inte jag vill komma dit och gå ut med hunden?! Efter hur han betett sig? Till saken hör att han tidigare fått hjärtflimmer av att gå ut med hunden för hon drar så och då tyckte han så synd om sig.
jJa - nu får han ta hand om allt, vilket kommer att bli tufft. Det vet jag. Han har curlat sin dotter så otroligt hela hennes liv, så jag vet hur det är.

Till #35 
Hur jag hanterat när han flytt? vilket är otaliga gånger?Jag har hållit på att gå i bitar, känt en fruktansvärd ångest och frustration, velat bara vråla, slita av mig håret och nästan velat ta livet av mig. Han har bara varit helt iskall och har inte brytt sig för fem öre, bara gått sin väg. Sen har han struntat i att höra av sig, vägrat att svara i telefon, sms eller mail i flera dagar. ibland har han efter flera dagar ringt , eller om jag lyckats få tag på honom så har han låtsats som att det regnar och då har ju jag exploderat såklart. Sen säger han bara att det är inte kul att prata med mig för att jag är så arg????!!! Och spelar helt oförstående. Först ska jag bli ?snäll?, då kan han prata med mig. Det är psykisk tortyr och knäcker och bryter ner en och jag vill inte ha det så mer. Det räcker.
Mina söner har varit jätteledsna och de tycker illa om honom. Hans ex (barnens mamma) blev sjuk med honom och hon varnade mig för honom. Det tog lång tid för henne att komma igen efter honom. Jag förstår vad hon menar. 
Jag vet vad jag måste göra och det är att inte vara med honom. Jag har mitt boende så jag är inte beroende av honom. Han är inte värd mig. 

Nej, han kryper inte. Han låtsas som att han inte alls förstår vsd som är felet oavsett vad jag säger till honom. Han är oförmögen att kommunicera med och tycker aldrig att han gör nåt fel. Det är bara jag som är konstig. Han är känslomässigt handikappad och störd. 
Hur sjukt det än låter har jag varit fäst vid honom men han är verkligen inte bra för mig. Han är en otrolig egoist. 

Till #39
Mår inte bra. Känner mig fruktansvört besviken, förbannad, ledsen, matt, deprimerad och kan för mitt liv inte begripa hur en människa kan vara så fullständigt oförstående och känslokall?! Men jag vet att det är inte min sak att ta reda på. Hans ex varnade mig för hinom. Hon blev sjuk med honom och lämnade honom efter 20 år. Hon lämnade honom och tonårsdöttrarna. Hon stod ut så länge pga barnen. 

Det här måste få ett slut. Det går inte längre. Han skiter fullständigt i hur allt det här känns för mig. Han är fullständigt könslokall. 

Har fått lite ytterligare info. Nu kan det bli så att dottern kommer att bo där med sina två barn och katter ett helt år. Varannan vecka är hon med barnen hos sin pappa och varannan vecka hos sin nye kille och katterna är hela tiden hos min ex-särbo. Jag frågade honom om hur det ska vara mellan oss, hur vi ska ses men då pratar han bara om sin dotter och katterna. Han är bara tyst gällande oss och det gör mig vansinnig. Och då säger han bara att han orkar inte med några hårda ord och slänger på luren, utan några som helst lösningar eller planer för oss.

Så han gör slut på detta sätt efter 16 år pga sin vuxna dotter, två barnbarn och katter. Det är helt kört!!!