Anonym (Ocksåmamma) skrev 2023-01-26 17:40:24 följande:
Som mamma till en dotter som själv har psykisk problematik är det något som gnager inom mig utifrån din berättelse och jag tycker det finns all anledning till att fundera om den process som verkar ligga framför din dotter är den rätta. Har lyssnat och läst en hel del inom ämnet och tyvärr verkar det nästintill vara tabu att ?ifrågasätta? en person så fort de säger att de ?tillhör ett annat kön än det de är född till? (enkelt uttryckt). Om min treåring säger att han är en dinosaurie gör det honom till en dinosaurie då? uppmuntrar vi honom dagligen till att han ska vråla som en dinosaurie och skapar honom en identitet utifrån detta? nej det gör man ju inte givetvis. Ja jag vet att jag hårdrar det men någonstans har mänskligheten gått bananas när det gäller det här. och unga mår bara allt sämre. Inte konstigt enligt mig. Kanske kan det vara en flykt för din dotter från någonting? en känsla av att byta kön är lösningen på ett problem som inte ser ut att ha någon lösning? Hur ser hennes samliv ut i övrigt, vänner etc? Är allt ett mörker eller finns det någonting som funkar?
på något sätt så så hade jag som förälder börjat nysta i detta. Man kan göra det på ett nyfiket, kärleksfullt och ömsint sätt utan att vara ifrågasättande på ett buffligt sätt. I grund och botten handlar det om ditt barn som mår dåligt och jag själv hade gjort vad jag kunnat för att se till att det inte blir värre än vad det redan är?även om man inte kan kontrollera allt i livet så kan man ändå så lite frö till egna tankar hos sina barn.
jag hoppas din dotter får den hjälp hon behöver.
Jag hade ärligt blivit skitförbannad på min förälder om hon när jag var 19 år jämfört mig med en 3-åring...
Jag hade även blivit väldigt kränkt om hon hade tagit sig rätten att definiera vem jag var och inte lyssnat på mig.
En av mina vänner kom ut som gay i den åldern...hennes storasyster trodde inte på henne och menade att det var bara en fas och att det berodde på att hon var påverkad av omgivningen.
De har ingen kontakt idag, 24 år senare...
Storasystern har alltså gått miste om kontakten med både syster och 2 fantastiska syskonbarn tack vare sin "vänliga" tro att hon visste bättre...
En annan vän kom ut som trans också i den åldern efter år av fruktansvärt dåligt mående med flera suicidförsök.
Idag lever han tack och lov...men jag tror inte och inte han själv heller att han hade levt om han inte hade fått genomgå utredning och könsbekräftande behandling...
Och nä han mådde inte vipselivips bra, bara för att kom ut som trans.
Livet blir ju inte enkelt bara för att man får en insikt och som denna tråden tydligt visar finns det oändligt mycket fördomar och förakt från omgivningen. Det är tufft att vara annorlunda.
Väntan på utredning var gräslig, kroppen var en ständig påminnelse om allt som fel, utredningen både psykisk påfrestande och lång och behandlingar och operationer jättetuffa.
Han beskriver stödet och tron från vänner och familj som avgörande för att han skulle orka...
Med vilken rätt ska du eller någon annan ifrågasätta någons upplevelse av den egna könsidentiteten ?
Det handlar inte om "tabu", det handlar om respekt.
