Hur säger jag detta till min transdotter?

Jag har en 19-årig dotter som är transkvinna. När hon kom ut för ca ett år sen var det som att hon blev en helt ny människa - alltså inte bara ifråga om könstillhörigheten, utan även ifråga om mående. Hon var glad för första gången på många, många, många år, och jag kände verkligen att nu, nu vänder det! Nu kanske vi äntligen har kommit fram till roten till varför hon mått så fruktansvärt dåligt i så många år. Det var en sån enorm lycka! 

Sen dess har det dock återigen blivit successivt sämre med hennes mående, och nu är vi tillbaka i samma vidriga kaos av depression och mörker, med självskadebeteende, självmordstankar osv. Jag har i det längsta tänkt att det beror på att det är så lång väntetid till utredning och behandling (det är även hennes egen förklaring), men mer och mer börjar jag känna en gnagande oro över att det kanske även är så att hon faktiskt har misstagit sig beträffande sin könstillhörighet. Det låter helt sjukt när jag säger det så här, jag vet - men jag kan ändå inte låta bli att tänka "tänk om?" Även om jag absolut inte menar att ifrågasätta hennes upplevelse kan jag inte låta bli att tänka tanken att hon kanske bara dragits med i en trend... 

Jag skulle så gärna vilja säga till henne att om det skulle vara så att hon faktiskt själv skulle börja ifrågasätta det hela så finns det ingen skam i det. Att vi älskar henne och respekterar henne precis lika mycket oavsett om hon en dag skulle omvärdera sitt beslut. Men hur säger jag det utan att på samma gång antyda att jag inte tror på hennes upplevelse?

Jag skulle verkligen vara enormt tacksam för alla tips jag kan få beträffande detta - och tack till alla som orkat läsa ända hit!

Jag hade ärligt blivit skitförbannad på min förälder om hon när jag var 19 år jämfört mig med en 3-åring...
Jag hade även blivit väldigt kränkt om hon hade tagit sig rätten att definiera vem jag var och inte lyssnat på mig.

En av mina vänner kom ut som gay i den åldern...hennes storasyster trodde inte på henne och menade att det var bara en fas och att det berodde på att hon var påverkad av omgivningen.
De har ingen kontakt idag, 24 år senare...
Storasystern har alltså gått miste om kontakten med både syster och 2 fantastiska syskonbarn tack vare sin "vänliga" tro att hon visste bättre...

En annan vän kom ut som trans också i den åldern efter år av fruktansvärt dåligt mående med flera suicidförsök.
Idag lever han tack och lov...men jag tror inte och inte han själv heller att han hade levt om han inte hade fått genomgå utredning och könsbekräftande behandling...
Och nä han mådde inte vipselivips bra, bara för att kom ut som trans.
Livet blir ju inte enkelt bara för att man får en insikt och som denna tråden tydligt visar finns det oändligt mycket fördomar och förakt från omgivningen. Det är tufft att vara annorlunda.

Väntan på utredning var gräslig, kroppen var en ständig påminnelse om allt som fel, utredningen både psykisk påfrestande och lång och behandlingar och operationer jättetuffa.
Han beskriver stödet och tron från vänner och familj som avgörande för att han skulle orka...

Med vilken rätt ska du eller någon annan ifrågasätta någons upplevelse av den egna könsidentiteten ?
Det handlar inte om "tabu", det handlar om respekt.

Det är inte upplevelsen som ifrågasätts, det är slutsatsen. Det är en sak att uppleva att man har ett annat kön, en upplevelse som kan vara korrekt om det mentala och det fysiska inte passar ihop och en annan sak att säga att man faktiskt HAR det könet. Det har man inte. Och det är ju där hela problematiken ligger. Att andra ska spela med istället för att kunna agera utifrån den verklighet som är, att personen har problem med sin självupplevelse.

Det är ju knappast självklart att det är kroppen det är fel på, men alla utgår från det för att det är tabu att ifrågasätta någons slutsatser. Varför är operationer default istället för terapi? Problemet ligger ju i en mismatch.