• Anonym (Ger snart upp)
    Mon 23 Jan 08:30
    13088 visningar
    163 svar
    163
    13088

    Tonåring, hur ska man orka?

    Jag vill inte vara mamma längre, jag HATAR på riktigt att vara det. Jag vill bara ge upp för det spelar ingen roll hur jag är eller vad jag gör så blir det fel. 
    Situationen och bakgrunden är så invecklad att jag kan inte förklara allt. Hon har periodvis mått väldigt dåligt psykiskt och skolan har fallerat.
    Hon är snart 14 år och jag undrar vem hon är? Vart tog min dotter vägen? Henne som jag fick prata med, som jag fick hjälpa och stötta? Som jag åtminstone emellanåt nådde genom att finnas där. 
    Nu går liksom knappt nånting, hon orkar inte skolan, hon vrider på dygnet, hon stänger in sig eller är med kompisar.
    Straff hjälper inte, belöning hjälper ibland, tjat hjälper inte och förståelse hjälper inte. 
    Jag vet att hon innerst inne vill göra rätt men hon har misslyckats så många gånger så hon tror inte längre att hon kan. Vad gör man?

  • Svar på tråden Tonåring, hur ska man orka?
  • Anonym (Ger snart upp) Trådstartaren
    Mon 23 Jan 09:03
    #6
    TvillingmammaVästgöte skrev 2023-01-23 08:47:56 följande:

    Söker hjälp? Du kan få råd och stöd i ditt föräldraskap av kommunens familjecenter. De har kanske också kurser, för tonårsföräldrar.

    Finns pappan med i flickans  liv? Det är nog bra om du kan involvera honom, pappan är viktig för flickor i tonåren. 


    Som jag skrev så är allt invecklat och skulle inte gå att berätta allt här.
    Vi har haft kontakt med BUP och soc i många år. Efter separationen så bodde barnen varannan vecka i 1,5 år, sen klappade jag i väggen rejält, så då bodde de hos sin pappa och hans fru och va hos mig på vissa helger och lov. Där blev hon inte så bra behandlad av frun och hennes pappa blundade tyvärr, de pratade ner mig och ville inte samarbeta. Äldsta dottern flyttade till mig på heltid när hon började 4:an för att hon ville, lillasyster ville inte lämna pappa själv. Jag har kämpat för hjälp och samarbete men periodvis har inte dottern velat träffa pappa alls.
    Vi bor en bra bit ifrån varandra men det va inte lättare när vi bodde grannar.
    Dottern har hög frånvaro från skolan och tro mig när jag säger att vi sökt hjälp och haft möten med soc och BUP och skolan. 
    Anonym (Jag har sabbat det) skrev 2023-01-23 08:48:29 följande:

    Hej!

    Är själv högstadielärare och mamma till en 14 årig dotter.

    Jag hade det som du, och var ambitiös och skulle lösa det och göra mitt bästa och göra det rätta mm....

    Jag har sabbat det stort. Vill inte ens gå in i detaljer Gråter

    Hade jag fått vrida tillbaka tiden (till där du är nu), skulle jag:


    Aldrig gå in i konflikt. Öva mindfullness och bara låtsas som ingenting när hon är jävlig. 

    Säga att jag finns här och hon alltid kan komma och få tröst när hon mår dåligt. Och tjata inte och kräva inte och tvinga mig inte på, även om hjärtat håller på gå sönder när hon inte kan sova och gråter och skriker utan att berätta varför. 

    Säga till mig själv hela tiden: Det är INTE så illa som det ser ut. Det är väldigt vanligt. Det kommer gå över. Till skillnad från förlorad förtroende till mamma, som lämnar mycket djupare spår än spåren hon lämnade på sina armar när hon rev i dem.

    Sök INTE hjälp hos soc. De fattar inget även när de menar väl. Sök inte hjälp hos BUP OM hon själv vägrar.

    Överhuvudtaget, försök aldrig tvinga henne till något hon inte vill. Skit i skolan. Skit i fula ord hon säger till dig och eventuella syskon. Låt henne vara. Det kommer gå över. Hon växer ifrån det. Det är INTE viktigt. Det enda viktiga är att jon känner att hemma är hon älskad och accepterad utan att behöva uppfylla några krav. Det är det som hon behöver. 

    Det lät jobbigt! Jag känner väl också att jag inte vill tvinga och dömma, men det är sååå svårt. Känns som jag sviker henne och att hon kastar bort sitt liv.
    Känns som hon styr och ställer som hon vill trots att jag hela tiden säger vad jag tycker. 
  • Anonym (Ger snart upp) Trådstartaren
    Mon 23 Jan 09:06
    #7
    +1
    Kotten23 skrev 2023-01-23 08:50:00 följande:

    Kan du inte adoptera bort henne eller skicka henne på internat skola i England eller nåt? Varför inte bara vänta tills hon frågar om hjälp eller vill ha stöttning. 


     


    Ja men verkligen! Vilket fantastiskt svar och underbart tips! 
    Att jag inte tänkt på det innan!

    På riktigt? Är du dum eller?
  • Anonym (Ger snart upp) Trådstartaren
    Mon 23 Jan 09:35
    #16
    TvillingmammaVästgöte skrev 2023-01-23 09:20:54 följande:

    Sorgligt och tråkigt. Vet inte vad jag skall ge för råd. Svårt. Hon är så ung. Jag vet två flickor som mådde dåligt i gymnasiet, en hoppade av skolanoch praktiserade ett år, sen gick hela livet bra för henne. Den andra höll det på att gå riktigt illa för men hon hamnade på ett SIS hem som fick rätsida på henne. Detta var femton år sen, idag är nog SIS hemmen fulla med djupt kriminella ungdomar så det är nog inte ett alternativ nu?
    I vår stad har Waldorfskolan visat sig fungera för barn med stora svårigheter, det kanske är något? Även Kunskapsskolan är toppen för barn med problem, de gör mycket anpassningar och man kan till stor del få läsa hemifrån om man har problem med att vara i skolan. 


    Tyvärr måste man ju gå högstadiet. 


    Svenska kyrkan erbjuder samtalsbehandling för både enskilda och familjer, ni kanske kan gå tillsammans eller hon ensam om hon så önskar?


    Hon går på Kunskapsskolan men de är inte så bemötande, hon bad en lärare att inte sitta och titta på henne och fick till svar att "det är inte dina egna regler här". Vi upplever mest bara som skolan ser henne som ett problem och de säger att hon måste göra si och så och visa respekt osv medans de tydligen kan göra som de vill. Hon har tidigare varit i mycket konflikter i skolan med elever och lärare men det lugnade sig under hösten. I 6:an hade hon 80% frånvaro för att minska i höstas men nu ökar det igen. Måndagar är nog värst, sen brukar hon ofta gå till skolan även om hon sen inte går på alla lektioner. Hon vill heller inte lämna in mobilen för hon är inte trygg med det och det är skolans största problem tydligen. 
    Jag tänker ju att komma till och vara i skolan först och främst, att vara trygg för osv och sen kan man prestera. Men skolan ser det inte så mer än på möten, sen kommer pressen ändå. 
    Hon vill inte ha samtal längre efter att BUP svek henne, de satte press och vägrade ge henne tid. 
  • Anonym (Ger snart upp) Trådstartaren
    Mon 23 Jan 09:41
    #18
    Anonym (Mia) skrev 2023-01-23 09:12:32 följande:

    Alla ungdomar behöver olika. Att helt ge upp som någon föreslog tycker jag är fel. Men att gå över huvudet o blanda in bup och soc kommer troligtvis bli än mer fel. Kan du på något sätt muta dottern? Får hon E i alla ämnen i nian så får hon? Att helt stoppa och ta alla konflikter leder också till en känsla av övergivenhet. Många bråka för att bli sedda och testa gränser. Strunt i iaf 8/10 konflikter men ta de som är viktigast. Fråga dottern vad hon tycker att du ska göra? 


    Har försökt med mutor, belöning osv men hon vill inte, orkar inte, får ångest av pressen säger hon. 
    Jag väljer ju mina strider men det är svårt. Jag tänker må bra först och sen skola. Men när hon stänger ute mig mer och mer blir jag orolig. När jag frågar va hon vill att jag ska göra så säger hon att hon inte vill att jag ska säga nåt, hon ber mig gå, prata inte nu osv osv. Hon säger att hon vet att jag finns där, är det nåt så säger hon till, sluta fråga hela tiden. 
    AndreaBD skrev 2023-01-23 09:20:24 följande:

    Stå ut! Efter puberteten blir det så mycket bättre igen. Tonåringar kan vara ganska knäppa. Försök göra något positivt med henne ibland och ta det inte så personligt om hon beter sig helt tokigt när hon har en dålig dag. 

    Jag har dock aldrig accepterat att bli kallat för något grovt. Det hände en gång, eller snarare två gånger (de testar oftast en gång till). Då blev det ett himla liv, och då förstod hon att man inte gör så. Sedan får man ignorera det ibland om det kommer lite taskiga kommentarer. Hormonerna spökar. Det är mycket viktigt att du finns där för henne ändå. Du kan gärna backa lite ibland, huvudsak är att du inte ger upp helt.



    Jag erbjuder att göra saker men hon vill inte så ofta. 
    Jag säger ofta att jag vill umgås med henne osv för att hon ska känna att jag finns där. 
  • Anonym (Ger snart upp) Trådstartaren
    Mon 23 Jan 09:51
    #20
    Anonym (´´´) skrev 2023-01-23 09:25:40 följande:

    Det är inte ovanligt att tonåringar blir som små monster plötsligen. Det där gå över så småningom. Sedan är det förstås mer komplext med er bakgrund. 

    Jag har barn med NPF, psykisk ohälsa/sjukskrivning redan i högstadiet. Också skilda (dock inget problem med relationer till oss föräldrar), bonusfamilj som funkar väldigt bra, men även bonusbarnen har issues med sin mamma som förlorade vårdnaden om dem. Så, läser man om vår situation på papperet så tror jag inte någon skulle fatta hur vi överlever (sanningen är ändå den att det går bra, men det är väldigt jobbigt med barn med depression tex)
    Man mår dåligt när ens barn mår dåligt, men man måste hantera det med viss distans. Det går inte att tänka att man ska hitta lösningar hela tiden utan man måste våga inse att det tar tid. 

    Man ska vara där, lyssna, finnas, visa att man älskar dem. Skriker de att de hatar en och drämmer igen dörren så får man bara låta det passera. Prata med dem vid annat tillfälle när det inte är lika jobbigt. 

    Skolan ska hon däremot inte skita i. Märkligt förslag när all forskning visar att det är så otroligt viktigt att ha ett sammanhang och inte bara stanna hemma (Believe me, jag har haft hemmasittande son, samt jobbar själv inom skolan). 

    Skolan måste ju fortsätta jobba med sin del här även om det är svårt. Dottern går på högstadiet, någon form av skola måste hon fortsätta att ha. Gymnasiet är sedan frivilligt och går det inte då, kan man läsa på folkhögskola från man är 18. Det gjorde min son. 
    BUP kan absolut vara bra, men det beror på vilka insatser de kan erbjuda samt vad dottern tar emot. Många ungdomar tackar nej till samtal för de "orkar inte", eller är misstänksamma mot alla vuxna osv. 
    Soc kan också vara bra, men inte som i orosanmälan för er del, utan för ansökan, då föräldrar kan ansöka om stöd för egen del i hur de ska hantera sin tonåring. Det behöver inte tonåringen ens veta om. En ansökan får inte soc lägga ner (som de ibland gör med anmälningar), utan de ska då erbjuda stöd. Jag vet flera som använt sig av detta som just tonårsföräldrar. 


    Försöker få henne att åtminstone gå till skolan och det gör hon väl i alla fall minst 3-4 dagar i veckan. Men när hon sen är i skolan gör hon inte så mycket, men just nu så ser jag det som bra att hon kommer dit eftersom hon hade 8% frånvaro i 6:an. Fick mest streck och F i betyget i julas dock. 
    Jag försöker finnas där och stötta, det är många som nog undrar hur jag överlevt alla dessa år också och många som dömt mig för de tror att de vet vad som är rätt. 

    Hon umgås ju med vänner mycket och det funkar bra nu, men man är ju ständigt orolig att de ska hamna i dåligt sällskap. Flera av hennes vänner mår inte heller bra. Och då vi bor en bit utanför stan där hon går i skolan så är de sällan hos oss. De flesta vänner går på olika skolor.

    Jag har fått massor med hjälp från soc, men de som jag klickat med och vart trygg med har slutat, nu är det en familjebehandlare jag pratat med som tycker att om jag säger till dottern att hoppa så ska hon göra det om du förstår. Jag fixar inte sånt, jag vill att dottern ska få vara med och bestämma liksom, men emellanåt känns det som hon alltid får som hon vill, men jag tänker att hon innerst inne lyssnar på vad jag vill.

    Så svårt..
  • Anonym (Ger snart upp) Trådstartaren
    Mon 23 Jan 09:56
    #21
    Anonym (Jag har sabbat det) skrev 2023-01-23 09:28:09 följande:
    I så fall, strunta i 8/10 av konflikter och ta inte resterande 2/10 som konflikter, utan bara försök muta, men tjata inte. De är så känsliga till tjat i den åldern. Deras närstående behöver silkeshandskar och en stor förmåga att vara chill.

    Det är för hårt att önska alla E i nian. Önska (och erbjud muta), att i så fall få E i Ma, En, Sv och några till. Men det får inte vara sådan känslig muta, som gör henne arg om hon inte får det. Utan något extra, som hon inte ens tänkt sig. Men tjata inte. Nej hon kastar inte bort sitt liv.

    Tänk att de flesta gymnasieskolor har förberedande kurser där man kan läsa upp kärnämnen så man blir behörig. När hon har växt upp, fått styr på sina hormoner och fått tjockare hud efter några år. 

    Gå själv en mindfullness kurs. Nej hon testar inte gränser. Hon är I gen treåring. Hon har viktigare saker för sig. 
    Jag förstår hur du menar.
    Jag försöker också med så mycket mindfulness som möjligt. Önskar hon ville lära sig det med. 

    Men de dagar hon inte vill till skolan, tänker du att jag ska låta henne vara hemma då? Många tycker ju då att hon ska sitta hemma och inte alls få gå ut, men ibland så vill hon ändå vara med sina vänner och då brukar hon få vara det. 
  • Anonym (Ger snart upp) Trådstartaren
    Mon 23 Jan 10:00
    #22
    Anonym (Jag har sabbat det) skrev 2023-01-23 09:48:09 följande:

    En till viktig sak, Ts. 

    Gå till vårdcentralen och be om högsta dosen antidepressiva, och även stämningsstabiliserande. 

    Beskriv situationen och alla dina känslor att inte orka, förklara att soc och BUP är inblandade sedan länge. 

    Jag tar dem nu, men det är försent. Gråter  jag borde tagit dem när jag var i din situation. 

    Läkare är pigga på att erbjuda antihistaminer, typ atarax,  men det var bara skit för mig. Jag blev konstig och sömnig. 

    Mediciner funkar olika på olika personer, men jag behövde prova olika och hitta rätt för att orka. Jag var ju emot psykofarmaka för mig, men jag kom ditt ändå. Nu, istället för då, när det fortfarande inte var försent.  Jag ångrar det så.....


    Jag har två utmaningar i bagaget, jag hara GAD ( generellt ångestsyndrom) och jag är högkänslig som person. 
    Jag åt för många år sedan SSRI och även SNRI vilket gjorde mitt mående sämre tyvärr. Det som kan hjälpa mig är återhämtning, mindfulness, träning och glädjande stunder. 
    Jag får alla biverkningar av mediciner och av vissa blev jag helt tom. 
  • Anonym (Ger snart upp) Trådstartaren
    Mon 23 Jan 10:01
    #23

    ANONYM (JAG HAR SABBAT DET)

    Utmattningar skulle det stå.

  • Anonym (Ger snart upp) Trådstartaren
    Mon 23 Jan 11:02
    #30
    AndreaBD skrev 2023-01-23 10:16:59 följande:
    Mycket i det du säger här tyder ju på att ni skyller på alla andra. Det är fel på lärarna (trots att det är rimligt att läraren påpekar att allt i skolan inte kan gå efter hennes personliga föreställningar. Det är förstås bara en möjlig tolkning).

    Sedan är det fel på BUP. Du säger att de "svek henne" för att de ställde krav om jag tolkar dig rätt? De är ju ändå experter  -  är du helt säker på att det var så fel att ställa krav? 

    Att skolan säger att hon måste visa respekt och bete sig på ett visst sätt tycker DU är fel?  Egentligen måste ju varje elev i en skola bete sig respektfullt och vettig. Kan du föreställa dig hur det annars skulle se ut? Det skulle ju vara total kaos och omöjligt att göra något. Redan när en elev beter sig illa så skapar detta mycket oro, vilket drabbar alla andra elever. Självklart måste även lärarna behandla eleverna med respekt, men här får jag inte riktigt intrycket att det är där det brister.

    Och 80 % frånvaro - då missar man ju det mesta. I alla ämnen. Och redan i 6:an? Vad gjorde du som förälder då?  Att få henne till skolan är ju föräldrarnas jobb. 

    Du tolkar och antar väldigt mycket vilket jag kan förstå att du gör när du inte har hela bilden.
    JAG anser inte att det är fel på lärarna, jag har ALDRIG sagt nångång att min dotter inte varit otrevlig osv, jag är fullt medveten om att min dotter har varit otrevlig mot lärare osv, jag anser inte heller att min dotter ska få bete sig hur hon vill och tro mig detta pratar jag ofta med henne om. Jag är också helt med på att hon ska följa regler i skolan och allt sånt och att lärarna ska ha rätt att säga det till henne. Men de ska göra det på ett respektfullt sätt vilket de inte alltid gör. Det är en självklarhet för mig att barn och ungdomar ska visa respekt, men jag har också överseende med att de är just ungdomar och tappar humöret ibland även i skolan. Vi har under 1,5 års tid försökt få skolan att förstå att det handlar om att bygga relation och trygghet. Soc har sagt till skolan, BUP har sagt det till skolan, vi har haft massor med möten där skolan fått tips från soc och BUP hur de kan agera, en det händer inte mycket kan jag lova.


    Min dotter försökte ta sitt liv första gången hon var 6,5 år, hon har under lång tid levt med självskadebeteende och mått riktigt dåligt periodvis. Hon har blivit utsatt för mobbing och därav har hon bytt skola, hon bytte skola för att rektorn på den skolan blundade för problemet! Vi har varit i kontakt med soc och bup i många år och det pratas väldigt mycket ska du veta, "ni ska få stöd", "Vi ska hjälpa" "du måste få avlastning" osv. Gällande BUP så ville min dotter har hjälp, vi träffade en underbar tjej på BUP som fick bra kontakt med min dotter och hon började öppna upp sig, men det var inte där som vi sen skulle få hjälpen. Min dotter blev lovad av denna underbara tjejen att hon skulle vara med i övergången till de på behandlingsenheten, hon skulle få känna sig lugn och trygg till hon hade förtroende för de nya och kände hon att de inte klickade så skulle hon få träffa någon annan. Men så blev det inte, vi blev överslussade och fick träffa en människa som inte skulle ha jobbat med det hon gjorde. Den underbara tjejen som skulle varit med va inte det och min dotter slöt sig som en mussla. Hon kämpade flera gånger med att gå dit med mig och vi försökte få BUP att bygga relation och förtroende, men de sa "Du har två tillfällen till att prata, gör du inte det så kan vi inte hjälpa dig", gången därpå mådde min dotter inte bra men fixade ändå att gå dit, men klarade inte prata, sista gången klarade hon inte att ta sig dit för hon hade gråtit hela natten och då var den gången förbrukad enligt BUP. Sen fick hon inte mer chanser för "hon vill inte" sa de. 
    Detta sammanlagt med att hon blivit sviken av andra vuxna tidigare som tryckt ner henne för att hon haft känslor, hon fick inte gråta för sin pappas förra fru, hon fick inte vara arg osv. Lärare som svek när hon blev mobbad osv.

    Och jag ska tala om vad jag gjorde som förälder när hon hade så hög frånvaro, jag kämpade, jag peppade henne, jag lyssnade, jag tjatade, hag såg henne på morgonen med skärsår på hela kroppen, jag stoppade henne i köket med kökskniven i högsta hugg att ta sitt liv, jag höll om henne när hon skakade av ångest och jag hade massor med möten och samtal men skola, BUP och soc.


    Samtidigt försökte jag också plugga själv för att bli klar med min utbildning för att kunna få ett bra betalat jobb med mycket flexibel tid för att kunna finnas för min dotter, jag klarade utbildningen och har nu i dag ett jobb som gör att jag kan finnas för min dotter.
    Och ja hon missade massor i skolan, det vet både skola, soc och BUP om.

    Nu mår hon bättre, hon har varit fysiskt självskadefri i 1 år, men försöken har funnits ändå. Hon har vänner, hon vill leva, hon vill ta tag i skolan men hon orkar inte, men hon tar sig oftast i alla fall till skolan. 

    Nu kanske du kan ana hur tufft det kan vara. Och nej, vi skyller inte på alla andra!

Svar på tråden Tonåring, hur ska man orka?
Logga in
Bli medlem
Medlemsregistreringen är tillsvidare avstängd mellan 00:00 och 07:00. Vänligen återkom senare.