Tonåring, hur ska man orka?

Lyssna på dottern, tvinga henne inte till en skola som enbart ser henne som ett problem! Har själv haft en son som var hemmasittare och jag sabbade flera år av hans liv genom att lyssna på vad skolan sa och genom att tvinga honom till skolan och till olika värdelösa psykologer som inte lyssnade på honom. 

När han fick vara ledig från skolan ett år (med lite praktik) så läkte han och efter det har allt fungerat helt ok (även om jag känner att han fortfarande är skör, han går sista året på gymnasiet nu). 

Min erfarenhet (liksom många andra föräldrar till hemmasittare) är att skolan inte alls förstår hur de påverkar barnen som mår dåligt utan istället lastar allt ansvar för det som inte funkar på barnen. Jag såg inte riktigt detta först hos skolan eftersom de maskerade det med välvilja och först efter flera år av tragglande med skolan insåg jag att sonen var den kloke i rummet. I vårt fall vad det helt klart skolans struktur som inte passade för sonen och i slutändan kom vi ändå fram till en lösning som fungerade för alla. Men det satt långt inne, de tror verkligen att det rätta är att ändra barnens personligheter och förutsättningar så att de passar in i skolans snäva ramar istället för att anpassa skolans ramar efter elevernas förutsättningar.

Om jag fick vrida klockan tillbaka så skulle jag: 1.Iinte tvinga barnet till skolan om barnet mår dåligt där. 2. Byta skola om skolan ser barnet som problemet och inte ser sin del i situationen.

Varje situation är unik, men jag vill verkligen upprepa att det som hjälpte oss var när jag slutade söka hjälp och lät min son vila från allt. Den så kallade hjälpen från Bup och andra förstörde bara. De var inte schyssta mot sonen och placerade in honom i enkla, felaktiga fack. Jag kan se det i efterhand. Det är som att de har olika fack där de ska placera in barn och ungdomar och de kan bara inte ta in en situation som inte passar in i något av facken. Eller en situation som överlappar de olika facken...eller passar in i flera!

Jag hade eget samtalsstöd hos Soc en period och det var bra. Jag betalade också egen terapi, det hjälpte mycket. Tror att det förhindrade att jag blev totalt vilsen och tokig. För man känner sig helt knäpp när man gör allt man kan men det inte fungerar så som andra säger att det borde fungera. Jag tvivlade på mig själv som förälder så många gånger.   

Tänkte många, många gånger att jag verkligen inte orkade mer. Men bara en dag till...och så fortsatte jag en dag till...och ännu en. 

Nej, jag minns inte särskilt mycket från de åren. Så allt jag skriver i efterhand är säkerligen rensat från alla möjliga händelser och omständigheter.