Tonåring, hur ska man orka?

Jag blir fan galen när jag läser tråden! Tro att föräldrarna gör allt de kan men mår man dåligt som barn så gör man. Herregud man fejkar inte till den grad att man självskadar sig och gör att soc blir inblandade. 

Nu var jag aldrig hemmasittare men var sjuk och det påverkade psyket som tonåring. Som ovan skriver är bara att gå till skolan en vinst! De var skolans och sjukvårdens mål när jag var dålig. ?Klä på henne, kör henne dit, låt henne gå in hälsa på vännerna och läraren. Stannar hon så åk till jobbet. Vill hon hem så kör hem henne.? Jag ville till skolan så för mina föräldrar var det ?lätt?. Fanns dagar då allt jag gjorde var att sitta tyst i klassrummet utan att göra något. ALLA såg det som en vinst. Fanns MÅNGA dagar då jag vände och åkte hem efter att hälsat på min vänner. Vissa dagar gav jag upp redan vid tandborstning och gick och la mig igen. Det GÅR INTE att bära en ungdom som inte vill till skolan till skolan och tro att det hjälper. Det blir ett trauma om man mår dåligt av skolmiljön. Du bär inte in en vuxen individ till jobbet om de har trauma kring det. Min mamma gick så hårt in i väggen när jag var barn att hennes jobbträning var att gå på arbetsplatsens parkering. Hon grät varje dag i veckor när hon stod där. Tror ni då att ett barn/ungdom utan fullt utvecklad hjärna klarar sig bättre? 

Tror ni gör allt ni kan som föräldrar och jag förstår att ni har det jobbigt. Förhoppningsvis blir barnen bättre och kan i framtiden plugga upp skolbetygen. Nu gäller det bara att få vardagen att gå ihop och att försöka peppa. Ta ALL hjälp man kan få utan att skämmas. Kan ni få avlastning med något så enkelt som matlagning så ta den hjälpen. Få skoluppgifter hemskickade och fråga om barnet vill göra dem eller säga att de finns att göra när hen orkar. De dagar man kommer till skolan är stora och kanske kan firas på något enkelt sätt. Kanske får barnet bestämma middag (inom rimliga gränser) om det är något som barnet gillar att vara delaktig i. Vet att det var en sporre för mig då jag hatade vissa maträtter så kämpade extra de dagarna för att kunna välja bort kvällens middag till något annat. Ibland något så enkelt som köttfärssås istället för pannbiffar. 

Alla föräldrar som kämpar med sjuka barn är hjältar i mina ögon! Barnen kanske inte uppskattar det idag men förhoppningsvis kommer de en dag i vuxenålder och tackar för allt stöd de fick. 

Hade nog frågat min dotter om det. Typ att du fått meddelande från skolan om en incident mellan henne och lärare. Hur uppfattade hon detta? Lyssna på henne och avsluta med att du förstår (om hennes sida verkar någorlunda resonabel) men att läraren kände att hon blev otrevliga så nästa gång kanske tänka på språket? 

Vänta också tills hon varit hemma ett tag. Fråga om ni kan fika.  Fråga om hur det var hos kompisen och om skolan var ok. Kanske tar hon själv upp det. 

Då hade jag väntat till en passade tid. Skrivit till skolan att du ska prata med ditt barn när du hittar en tid som passar (Om nu skolan förväntar sig ett svar). I värsta fall får du väl ta det i helgen. 

Tänker dessutom att hennes lärare verkar väldigt mesig om det var allt som hände. Skulle jag maila varje gång en elev var otrevlig hade jag inte gjort annat. Läraren hade ju kunnat ta situationen efter lektionen/innan din dotter lämnade klassrummet om hon gick tidigare. 

Tycker också du ska vara stolt. Stolt över er båda! Du lyckades lösa situationen snabbt och din dotter var i skolan + lektioner och tog själv upp vad som hänt. Bra jobbat! Hon verkar själv inse att hon hanterade det klantigt och det är ju bra. Även vuxna hanterar inte alla situationer smidigt och unga är ju oftast ännu sämre på det.