• olof 45

    Tonåring, hur ska man orka?

    Anonym (Ger snart upp) skrev 2023-01-23 22:43:58 följande:

    Tårar rinner hos mig just nu, dottern kommer hem och det tar inte mer än 10 minuter så är tjafset igång. Spelar ingen roll vad jag säger, hur jag säger, ALLT är fel!

    Jag blir ledsen och hon säger massa saker som sårar och jag orkar inte.

    Vem fan uppfann detta? Är det normalt att tonåringar är så här aviga och griniga? Vad är normalt och vad är inte?

    Jag tror säkert inte hon menar allt hon säger om att hon skiter i att jag är ledsen, att hon inte bryr sig eller blir ledsen av att vi bråkar osv osv, men varför säger hon så då?


    Nu vet iten jag vad ni började tjafsa om, men det kanske inte är värt att ha diskussioner med dottern om hon just kommit hem? kanske förväntar hon sig tjafs och är redan i försvarsställning?

    Min syster är skolpsykolog på ett högstadie i Stockholm och specialiserar sig på just "hemmasittare". Du skulle antagligen spy på hennes råd, givet dina tidigare kommentarer, men många barn fejkar skolångest för att de kommer undan med det. Det är nästan alltid föräldrar som möljiggör beteendet eftersom det är föräldrar som inte har pondus eller respekt från barnet, och som "inte vill straffa". Varför ens se det hela som "straff"? 

    Du måste ha en plan och kommunicera tydliga förväntningar på barnet. Och du måste sluta ge barnet previlegier. Det är INTE svårt att kommunicera att du är orolig för barnets framtid och därför måste göra allt du kan för att få henne att gå till skolan. Och i det ingår att göra hemmasittarlivet så obekvämt som möjligt - för livet fungerar inte så att man bara kan glida omkring. Du gör din dotter en björntjänst.

    Om du vill låte henne träffa komisar efter skolan, fine, det är ditt val. Men vad gör hon under det som borde vara skoltid? Sover hur länge hon vill? Äter ur ditt skafferi fast det finns mat i skolan? Slösurfar på mobilen? Du måste tyvärr sätta ner foten. 

    Du får spy på mig om du vill, men ditt sätt verkar ju inte fungera, eller hur? 
  • olof 45
    Anonym (Jag har sabbat det) skrev 2023-01-24 11:07:42 följande:
    Grejen är den att barnet tydligt lider av att inte klara av att gå till skolan. 

    Barnet försöker verkligen. Man märker sådant som förälder. Barnet gick gärna till BUP, i början för att få hjälpatt klara av att gå till skolan, yog mediciner.

    Barnet skär sig och skadar sig själv hemma.Och du tror att hon lattjar och njuter och slappar och luras.
    Anonym (herre je) skrev 2023-01-24 10:49:42 följande:
    Öh? jag reagerade lite när jag läste att dottern inte vill lämna in mobilen för att hon "inte kände sig trygg" med det. jag hade aaaaaaldrig köpt det som förälder, att använda ordet "trygg" på så vridet sätt. Låter som en ramsa barnet lärt sig fungerar bra för att få som hon vill.

    Med "trygg" menas nog "distrahera sig från ångest", ett sätt att stå ut med oron.

    Jag själv skulle inte köpt det, men JAG SJÄLV hamnade en gång i en sådan situation när jag hade ångest och oro i många veckor I rad.

    Då jobbade jag ju heltid (som alltid), men jag var helt beroende av att surfa på min telefon, kunde inte släppa den en sekund.

    Jag brukar promenera till jobbet, tar 30 minuter, och även då läste jag på mobilen oavbrutet. 
    På jobbet gjorde jag det varje sekund när jag hade paus eller lunch eller för lite att göra. 
    Jag älskar mitt jobb och är bra på det, så jag behövde inte telefonen i stunder när jag jobbade intensivt. Men jag fick panik så fort det blev en ledig stund, och jag hade svårt att andas tills jag tog upp mobilen och surfade på något roligt.

    Ts dotter har svårt i skolan, känner sig misslyckad eller missförstådd. 

    Så det förstår man nog BARA när man upplevt det själv.

    När oron blev mindre, då behövde jag inte mobilen,  använder den knappt på dagarna (vabbar nu, därför sitter här så mycket).
    "Man märker sådant som förälder."

    Det finns forskning som visar på att föräldern märker saker angående sina barn sämre än andra. Faktum är att föräldrar har extrem låg förmåga att t.ex. se om sina egna barn ljuger. Spännande nog. Så att vagga in sig själv i tron om att man själv "vet" vad saken beror på kan vara farligt.

    Min syster (alltså psykolog) sa att de flesta av hemmasittarna använde 'ångest' som ett verktyg (hon kan testa om det är riktig ångest eller inte). De kan fejka riktigt bra! Lite som män och strategisk inkompetens.

    barn har också extremt dåligt konsekvenstänk... 

    Man måste vara tuff med barnen - på kärleksfullt sätt. men inte möjliggöra hemmasitteri osv. för att man är för feg för att ställa sakliga krav!
  • olof 45
    Anonym (Jag har sabbat det) skrev 2023-01-24 12:21:14 följande:
    Alla föräldrar till hemmasittare är tydliga med sina barn att man MÅSTE gå till skolan.

    Alla föräldrar till hemmasittare har börjat med att vara stränga. Det är liksom det första självklara steget. Att prata allvar med dem, att förklara konsekvenser. Inte en gång utan många gånger, varje dag, vecka efter vecka, månad efter månad.

    Det är därför man vill "spy" för folk med sådana råd: hur VÅGAR ni tro att vi inte gjort det, att vi bara accepterat att barnen sitter hemma och surfar på Youtube?

    Du måste väl fatta att det är varje förälders stora mardröm, att ha en hemmasittande barn.

    Ja då, jag/min man har burit barnet till skolan, när hon var yngre. Mannen var full med blåmärken överallt, så desperat hon slogs varje gång. Hon skrek att hon vill dö hela vägen till skolan. 

    Jadå, vi har stängt av internet i huset. Alla dörrar här hemma är sönderslagna på grund av det. Alla sängar är lagade med silvertejp, eftersom vi inte kan laga dem ordentligt två gånger i veckan.

    Nej, hon "ville" inte träffa kompisar, men när hon gjorde det, så mådde hon så bra och vågade ibland gå till skolan nästa dag.

    Du hänger upp dig på att jag sa att jag märker att barnet vill gå till skolan. Du och din syrra tror alltså att barnet har skurit sig i armen och låren, rivit sönder sina kinder med naglar många många gånger, för att hon är för lat att gå i skolan? 

    Att hon skriker att hon vill döda sig? Bankar huvudet i väggen? Skriker TIMMAR I sträck? Får sådana ångestattacker på natten, att läkare kom akut hem till oss flera gånger? Hon hamnade på psykakuten en gång. Såklart, för att luras och lata sig hemma. Eller inte.

    Mitt hjärta värker för barnen som går till din syrra-psykolog. 

    Såhär var soc mot mig. 

    Kopierar det du antagligen inte läst:

    Våra första två socialsekreterare sa precis samma sak: 

    "Sätt gränser
    Ni ska ha mandat som förälder att sätta gränser. 
    Ni som föräldrar måste ta henne till BUP,  annars hittar vi andra föräldrar som klarar av det."

    Till slut blev vi så rädda och stressade att vi började stressa och skrämma dottern.

    Då tappade hon förtroende till oss och flyttade till HVB. 
    Då ville plötsligt samma j-vla soctanter inte alls ta henne till BUP och sätta gränser! Det var plötsligt inte alls viktigt med skolan eller tidiga läggningar och mobilförbud! Nejdå, nu skulle hon ha lugn och ro. Vilket hon hade ju hemma innan vi blev hotade av soc att vi måste sätta ner foten. 

    Men när det blev soc ansvar och problem, då blev de sååååå förstående och milda, nejdå, stackars flicka ska absolut inte göra det hon inte vill.  För att det är nu de insåg hur omöjligt det är att få henne göra som hon inte vill. Då blev det curling och anpassningar in i absurdum. Inget tal om BUP alls: "Hon är ju tydlig att hon inte vill dit!".

    Så, trots att vi berättade miljoner gånger hur vi kämpade osv, så kunde inte soc och andra få in detta i sitt lilla huvud. De alla tror ju att vi bara var slappa och mjuka.

    Så LÄS DET OCH TA TILL DIG. till och med soc vände sig HEEELT så fort de fick uppleva det själva. Hon behövde inte ens borsta tänderna på HVB och familjehem. Och soc resonerade då: det hår ju inte tvinga henne!

    Men vi föräldrar- ha självklart kan vi tvinga henne gå till skolan osv. Hur för fan? Bära henne, en tolvåring? Och binda fast vid skolbänken, så hon inte går iväg?
    "Alla föräldrar till hemmasittare är tydliga med sina barn att man MÅSTE gå till skolan."

    hahah, neeej! Det stämmer inte!

    Jag har hört exempel på att så itne är fallet. De SÄGER att de är tydliga med barnet, men deras handlingar säger något annat. Exempel: en mamma får frågan om vad barnet gör på en måndag förmiddag. Hon fick mysa i sängen med sin mamma för att stilla sin 'ångest', sen titta på en film. God lunch med mamsen (som jobbar hemifrån) osv. till och med efterrätt var det tal om, om jag itne minns fel.

    Barnet lär sig att mamman inte bryr sig om ifall hon går till skolan eller inte, OCH det är SÅ JÄTTEMYSIGT hemma.

    Och denna mamma tyckte att hon varit "tydlig" och grät och sa att ingen förstod när de bad henne sluta göra livet så bekvämt för sin dotter.

    Några veckor senare var flickan tillbaka i skolan!! 
  • olof 45
    AndreaBD skrev 2023-01-24 12:35:29 följande:
    Visst, det ligger något i det. Men du får också komma ihåg att det är några få saker som de testat i dessa studier. Och att man skulle kunna testa andra delar och kanske komma fram till helt andra resultat. 
    Säkert! Men jag drar ändå åt mig öronen när föräldrar säger saker som "Jag vet detta eftersom jag är hennes mamma". Visar noll förståelse för att de kanske ser exakt det de vill se hos sina egna barn
  • olof 45
    Anonym (Jag har sabbat det) skrev 2023-01-24 12:33:38 följande:

    Glömde berätta att alla föräldrar till hemmasittare försökte hur länge som helst och fortsätter försöka med hot/konsekvenser och belöningar.

    Annars kommer du väl föreslå det snart, du som är så förnuftig, till skillnad från oss, som (t.ex. både ts och jag) funderat flera gånger på självmord. Men såklart är det bara för att "slippa ta striden " med våra lata barn 


    Vänligen ge exempel på "konsekvenser" du gett (och faktiskt hållit, exakt varje dag sedan du uttalade det)?
  • olof 45
    Anonym (Jag har sabbat det) skrev 2023-01-24 12:21:14 följande:
    Alla föräldrar till hemmasittare är tydliga med sina barn att man MÅSTE gå till skolan.

    Alla föräldrar till hemmasittare har börjat med att vara stränga. Det är liksom det första självklara steget. Att prata allvar med dem, att förklara konsekvenser. Inte en gång utan många gånger, varje dag, vecka efter vecka, månad efter månad.

    Det är därför man vill "spy" för folk med sådana råd: hur VÅGAR ni tro att vi inte gjort det, att vi bara accepterat att barnen sitter hemma och surfar på Youtube?

    Du måste väl fatta att det är varje förälders stora mardröm, att ha en hemmasittande barn.

    Ja då, jag/min man har burit barnet till skolan, när hon var yngre. Mannen var full med blåmärken överallt, så desperat hon slogs varje gång. Hon skrek att hon vill dö hela vägen till skolan. 

    Jadå, vi har stängt av internet i huset. Alla dörrar här hemma är sönderslagna på grund av det. Alla sängar är lagade med silvertejp, eftersom vi inte kan laga dem ordentligt två gånger i veckan.

    Nej, hon "ville" inte träffa kompisar, men när hon gjorde det, så mådde hon så bra och vågade ibland gå till skolan nästa dag.

    Du hänger upp dig på att jag sa att jag märker att barnet vill gå till skolan. Du och din syrra tror alltså att barnet har skurit sig i armen och låren, rivit sönder sina kinder med naglar många många gånger, för att hon är för lat att gå i skolan? 

    Att hon skriker att hon vill döda sig? Bankar huvudet i väggen? Skriker TIMMAR I sträck? Får sådana ångestattacker på natten, att läkare kom akut hem till oss flera gånger? Hon hamnade på psykakuten en gång. Såklart, för att luras och lata sig hemma. Eller inte.

    Mitt hjärta värker för barnen som går till din syrra-psykolog. 

    Såhär var soc mot mig. 

    Kopierar det du antagligen inte läst:

    Våra första två socialsekreterare sa precis samma sak: 

    "Sätt gränser
    Ni ska ha mandat som förälder att sätta gränser. 
    Ni som föräldrar måste ta henne till BUP,  annars hittar vi andra föräldrar som klarar av det."

    Till slut blev vi så rädda och stressade att vi började stressa och skrämma dottern.

    Då tappade hon förtroende till oss och flyttade till HVB. 
    Då ville plötsligt samma j-vla soctanter inte alls ta henne till BUP och sätta gränser! Det var plötsligt inte alls viktigt med skolan eller tidiga läggningar och mobilförbud! Nejdå, nu skulle hon ha lugn och ro. Vilket hon hade ju hemma innan vi blev hotade av soc att vi måste sätta ner foten. 

    Men när det blev soc ansvar och problem, då blev de sååååå förstående och milda, nejdå, stackars flicka ska absolut inte göra det hon inte vill.  För att det är nu de insåg hur omöjligt det är att få henne göra som hon inte vill. Då blev det curling och anpassningar in i absurdum. Inget tal om BUP alls: "Hon är ju tydlig att hon inte vill dit!".

    Så, trots att vi berättade miljoner gånger hur vi kämpade osv, så kunde inte soc och andra få in detta i sitt lilla huvud. De alla tror ju att vi bara var slappa och mjuka.

    Så LÄS DET OCH TA TILL DIG. till och med soc vände sig HEEELT så fort de fick uppleva det själva. Hon behövde inte ens borsta tänderna på HVB och familjehem. Och soc resonerade då: det hår ju inte tvinga henne!

    Men vi föräldrar- ha självklart kan vi tvinga henne gå till skolan osv. Hur för fan? Bära henne, en tolvåring? Och binda fast vid skolbänken, så hon inte går iväg?
    "Mitt hjärta värker för barnen som går till din syrra-psykolog".

    De mår hur bra som helst - går till skolan och behöver inte fejka ångest för att få uppmärksamhet
  • olof 45
    Anonym (Ger snart upp) skrev 2023-01-24 14:42:17 följande:
    Kan inte låta bli att fråga, vad har du för erfarenhet av egna barn som mår dåligt?

    Tror du min dotter fejkade sin ångest när hon va runt 6-7 år och skulle hoppa från balkongen eller när hon skulle ta en kniv och skära sig?
    För min dotter har haft ångest i många år, det är inget hon kommit på nu.
    Du kan inte straffa ett barn att prestera i skolan, hon går dit mer nu än hon gjorde när det var som värst. Läste du förresten mitt inlägg om när hon hade skurit sig på hela kroppen? Fejka hon det också enligt din psykologsyrra eller?

    Ta du och andas lite och se att det finns många barn i vårt land som mår dåligt, riktigt dåligt! 
    Sant. Min egna erfarenhet är av barn som mår bra. Vill tro att vi skapat förutsättningarna för det - t.ex. aldrig accepterat skolk.

    Och jag säger itne att min syster sagt att ALLA hemmasittare har mjäkiga föräldrar, utan att det är MÅNGA.

    Kanske din dotter är en av de fall som finns på riktig ångest. men ångest och skärningar dyker nog inte upp bara hux flux heller? Hur det ska bli bättre utan strukturer/skola förstår jag inte. 

    vad har hon för liv att se fram emot om hon inte klarar att lägga undan mobilen ens tilfälligt?
  • olof 45
    Anonym (Jag har sabbat det) skrev 2023-01-25 07:40:55 följande:



    T.ex, som jag skrev: stängde av internet I huset. 
    Hade så i många dagar.

    Resultat: barnet tröttnade på att vara hemma och gick till skolan Drömmer

    Nu skojade jag lite.

    Resultat:
    Barnet sparkade sönder alla dörrar i huset första kvällen. (Eller, nedre halva av varje dörr).

    Rev av sängbottnar och kastade dem nerför trappan.

    Var vaken nätterna i sträck.

    Skrek i timmar. Grannar anmälde oss till soc.

    Efter tre dagar ville inte/kunde inte prata med oss, rusade iväg till eget rum/toa och rev sig i kinderna med naglar. Skrek "Jag vill dö jag vill dö!".

    Vi ringde bup akuten och vanligt bup- tips linje. Båda sa att sätta på internet tillbaka. 

    Vi gjorde inte det ändå, utan båda tog vabb för att kunna avlasta varandra. 

    Barnet började slå huvudet i väggen, upprepa "jag vill dö jag vill dö". Mannen höll henne fast för att förhindra det. Höll fast i timmar. Så fort han släppte henne, började hon slå huvudet i väggen igen (= fejka ångest). Två gånger sprang till balkongen, ena gången fångade mannen henne när hon var 3/4 delar över räcket.

    Soc kontaktade oss på grund av grannarnas anmälan. Vi förklarade situationen. Soc sa att sätta på internet. 

    Vi ville ändå försöka mera.

    Samtidigt fortsatte hon vara vaken på nätterna,tills hon slumrade runt 05;00 i soffan.

    Vi smög in atarax i maten en kväll. Hon somnade. Vaknade två timmar senare, rusade till vardagsrummet som en zombie, skrek så hårt hon kunde : Sätt på internet! Sätt på Internet! Sätt på internet!

    Då gav vi upp, lata och slappa föräldrar som vi är, och satte på internet. 
    Jag är ledsen, men jag tycker det låter helt befängt. Vad lärde sig eran dotter annat än att hon kan hota och slå och skrika - och tills sist ger ni er? Vilken makt barnet har!

    Att BUP inte sa något annat angående självmordshot än att "sätt på internet" låter osannolikt. När min mor en gång hade ett liknande sammanbrott hamnade hon på en stängd avdelning på sjukhus - varför hade ni eran dotter kvar hemma? 

    Ett annat tips för att se om det är riktig ångest är att se hur snabbt det 'avtar' när hon får som hon vill. Lärde mig det av sjukhuspersonalen när en närstående person hade jätteångest utomlands och hade slut på ångestdämpande medicin, och sökte sig till akuten och krävde medicin. Den personen lugnade sig när läkaren sa 'ja, jag kommer skriva ut medicin'. Lugnade sig alltså INNAN hen fått medicinen... Läkarna påpekade då till en anhörig att detta var beroendeproblematik, och "ångesten" självframkallad.

    I ert fall ahde jag inte stängt av internetet utan helt enkelt sagt till dottern att ni sagt upp abonnemanget. När dotern skrek och hotade och hade sönder saker hade jag antagligen kört henne till akuten - men kanske också testat att säga "jag emailar nu internetbolaget så får vi så hur lång tid det tar för dem att ge oss internet igen. Kan du vara lugn tills dess?". Skulle dottern då plötsligt klara av att vara lugn skulle jag ta det som ren manipulation från hennes sida, och ha en diskusion med henne om det. 
  • olof 45
    Anonym (Ger snart upp) skrev 2023-01-25 15:31:27 följande:
    Jag ber dig att sluta kommentera här då du uppenbarligen inte vet vad det innebär att leva med barn som mår dåligt. 
    Du dumförklarar och nedvärderar föräldrar som kämpar och sliter och som försöker ta sig framåt.

    Gällande ångest så har jag levt med det i många år och haft mycket kontakt med vården och den kan te sig på många sätt. Ångest kan visst lugna sig av vetskapen att "får som man vill" som du uttrycker det. 
    Det här är ett öppet forum. Du kan inte ge mig munkavle bara för att jag har åsikter som du nu råkar tycka är obekväma!

    Jag tycker du borde fundera på hur din "ork" påverkat ditt barn - hen behöver en stark förälder.

    jag tycker också att ni borde kräva hjälp på ett annat sätt än va ni verkar ha gjort. Ett barn som slår sönder alla dörrar? Ni behöver ju hjälp, det är ju inte acceptabelt!
  • olof 45
    Anonym (Jag har sabbat det) skrev 2023-01-25 15:56:59 följande:
    Du verkar vara extremt oempatisk  där du inte alls blir berörd av barn som försöker begå självmord, slår huvudet I väggen och skriker nätterna igenom. Allt detta är skådespeleri för att slippa skolan: att inte sova flera nätter i sträck, riva sönder ansiktet, bli fångad på väg att hoppa från balkongen... 

    Är du lika hård mot dig själv?

    Dessutom verkar du inte läsa så mycket av det jag skrivit. 

    Akutläkaren har varit hos oss två gånger under internet avstängning, på nätterna. 

    Läkaren kom med avsikt att köra henne till BUP akuten. Men när hon kontaktade bup via telefon från oss och beskrev situationen, då tipsade bup varje gång att låta henne ha internet och att lämna henne ifred så hon får känna sig trygg och accepterad och lugna ner sig.

    En gång hamnade hon på BUP akuten ja och fick övernatta där. Det var när vi försökte köra henne till BUP (soc tvingade oss, de trodde också att vi daltar), så hoppade hon ur bilen som körde (inte jättefort men ändå) och sprang iväg och gömde sig i skogen. 

    Polisen hittade henne efter flera timmar och körde till BUP akuten.

    Vill du dela någon länk angående det där att "blir man lugn när man får det man vill - då har man fejkat ångesten".

    Men jag tycker att det vore ologiskt om en person som mår jättedåligt på grund av ett problem inte börjat må bättre när problemet försvinner. 
    Nå, du får tycka att jag låter oempatisk om du vill - jag skriver mest för att få TS att morska upp sig. Du har gjort mig lite förvirrad med dina inlägg, känns lite som du kapat tråden. Tog ett tag att inse att du itne var TS.

    Jag har ingen länk eftersom det var berättat för mig. Svårt att länka till muntlig information.

    Sedan har du itne förstått det jag skrev. Såklart blir man lugnare när problemet försvinner. Det är fejt om man blir lugn bara baserat på löfte om att problemet SKA försvinna... Tex personen som ville ha ångestmedicin för hon hade sån ångest - men hennes anfall gick över långt innan hon fick medicin - den gick över när hon övertalat läkarna att skriva ut medicin åt henne.

    Ser du skillnaden?
  • olof 45
    Anonym (Ger snart upp) skrev 2023-01-25 21:22:21 följande:

    Skrev ett svar till skolan och förklarade också att hon själv berättat och att det stämde med den han skrev. 
    Jag reagerade också på att läraren hade skrivit att min dotter VALDE att bara otrevlig. 
    Jag förklarade att vi under 1,5 år har kämpat med hennes mående och att både BUP och Soc har förklarat på möten att min dotter har svårigheter som behöver bemötas med lågaffektivt bemötande även om hon inte har en diagnos. 
    Och att lärarna absolut ska hålla på regler och stå fast vid det men att de kan vara bemötande. Att min dotter också kan uppfatta lärare som "otrevliga" vilket jag också tagit upp med rektorn att hon blivit bemött på ett kränkande sätt när hon ex bett en lärare att inte titta på henne. 

    Läraren svarar tillbaka på meilet och tackar för mitt svar och att han va glad att hon "stått för sitt beteende".
    Sen skrev han att han kommer fortsätta att äga klassrummet och vara ledare på sitt sätt.

    Inte ett ord om förlåtelse kring hennes svårigheter utan han skrev att han uppfattar henne som kaxig och har attityd och inte mottaglig för handledning. Så han undra hur han ska göra 🤔 

    Blir så ledsen över att jag trots alla förklaringar och möten och försök till att få dem att förstå så förstår de inte.

    Är det någon förresten som har något bra förslag på hur jag ska väcka min dotter på bästa sätt? Hon är som en zombie och riktigt svårväckt och trött såklart. Blir som ett bi. 


    Det är många människor som kommer bemöta ditt barn på detta sätt, för 99% av oss vet att vi själva VÄLJEr hur vi beter oss. 

    Jag tror du kommer längre om du förstår att livet och alla andra människor inte kommer anpassa sig efter din dotter, utan hon måste anpassa sig till verkligheten. 

    Lågaffektivt bemötande borde han dock kunna få till, borde väl gälla för alla elever? Har du bett läraren förklara hur han tänker sig att lågaffektivt bemötande är, och ifall han använder sig av det? För han kanske själv tyckte att han försökte? Att han inte 'stirrade'? Läraren ska ju lära ut saker och förtjänar respekt, de är inte ofelbara menar jag. Och det kommer inte barnets framtida chefer etc vara heller...

    man kan itne ändra andra, baran sig själv. 

    I ert fall, om barnet itne har diagnos, så kan du nog också förstå läraren litegrann? I hans ögon är hon bortklemad och dåligt uppfostrad. I alla klasser jag hade som barn fanns det några bråkstakar - som fungerade bara i vissa klassrum. De klassrummen de fungerade i hade starka lärare som itne tog emot sk1t... 

    Hur gammal är läraren i det här fallet?
  • olof 45
    Anonym (Jag har sabbat det) skrev 2023-01-26 10:10:20 följande:
    Det finns mycket information om ångest på alla möjliga officiella hemsidor, som 1177 osv.
    Det skulle stå något liknande om "fejkad ångest", om det vore sant.
    Men det finns inte ett ord om det. Eftersom du har missupfattat läkarens ord. 
    olof 45 skrev 2023-01-26 09:36:32 följande:
    . Du har gjort mig lite förvirrad med dina inlägg, känns lite som du kapat tråden. Tog ett tag att inse att du itne var TS.

    Hmm du kanske har rätt här. TS, förlåt, jag tar nog för mycket plats i din tråd. Var inte meningen, utan ville visa mitt stöd, och sedan blev upprörd och kände stark impuls att visa att flera var i samma sits.
    Tror det mera handlar om att det inte är politiskt korrekt att ta upp saken, särskilt som det finns folk med riktig ångest? 

    Men jag vet itne, för jag har inte försökt läsa på i frågan.

    Vet bara utifrån exemplet jag nämnde med "ångest" för att få medicin, och så vad jag hört min syster (skolpsykolog) säga om hemmasittare. Hon förespråkar starkt lågintensivt bemötande, men suckar inombords över alla föräldrar som låter barnen få så mycket makt i tidig ålder. 

    Lite off-topic, men modernare uppfostringsmetoder har både upp och nersidor... Nersidan är att barn växer upp i tron om att alla kommer lystra till deras önskemål och vilja vara dem till lags, precis som deras föräldrar... Men så är itne fallet
  • olof 45
    Anonym (Jag har sabbat det) skrev 2023-01-26 10:24:13 följande:
    Tack för snälla ord, det värmer. 

    Men jag förstod det så att jag och TS har väldigt liknande extrema situationer:
    Våra döttrar skar sig

    Våra döttrar försökte begå självmord genom att hoppa ner från balkongen 

    Våra döttrar hade depression runt 7års ålder

    Både jag och TS kände sig så desperata att någon gång funderat på självmord 

    Så mina tips gäller såklart  BARA sådana "extrema" fall, inte fall där det räcker med att sätta hårdare gränser.

    Det som gör mig upprörd och triggar att skriva så mycket här, att vissa (olaf45 t.ex.) verkar bara strunta i hur extremt det är med våra barn och hur hårt vi kämpar, utan bara fortsätta ge oss skulden för att vi föräldrar är för mjäkiga, och att våra barn fejkar ångest. 

    Jag vill också varna TS att i sådana extrema fall är det jättefarligt att sätta hårt mot hårt. Jag tjatar om det, för att jag ÖNSKAR att något med liknande erfarenhet hade tjatat på mig om det, när jag var i samma situation,  INNAN  det blev försent. 

    Det gör mig också arg att komma ihåg hur soc resonerade PRECIS som olaf45. Tills de själva fick uppleva detta. Och då ändrare de sin uppfattning TOTALT, och började curling min dotter in i absurdum. Närr jag frågade, men hur är det nu med deras krav att "sätta ner foten", "visa vem som bestämmer ", "låt inte henne ta över makten", "sätt tydliga gränser" osv,  viljet de krävde av oss, så fick jag en upprörd svar: "vi prioriterar barnets nästa och tänker inte förvärra situationen. Hon är väldigt tydlig med var hon vill och inte vill, och ingen kan tvinga henne ".
    "fortsätta ge oss skulden för att vi föräldrar är för mjäkiga, och att våra barn fejkar ångest"

    Du har inte läst vad jag skrivit ordentligt. Jag har inte utalat mig om dina barn specifikt, utan berättat om vad jag hört gäller för många 'hemmasittare'.

    Läs om, läs rätt. 
Svar på tråden Tonåring, hur ska man orka?