Tonåring, hur ska man orka?

Tårar rinner hos mig just nu, dottern kommer hem och det tar inte mer än 10 minuter så är tjafset igång. Spelar ingen roll vad jag säger, hur jag säger, ALLT är fel!

Jag blir ledsen och hon säger massa saker som sårar och jag orkar inte.

Vem fan uppfann detta? Är det normalt att tonåringar är så här aviga och griniga? Vad är normalt och vad är inte?

Jag tror säkert inte hon menar allt hon säger om att hon skiter i att jag är ledsen, att hon inte bryr sig eller blir ledsen av att vi bråkar osv osv, men varför säger hon så då?

Grejen är den att barnet tydligt lider av att inte klara av att gå till skolan. 

Barnet försöker verkligen. Man märker sådant som förälder. Barnet gick gärna till BUP, i början för att få hjälpatt klara av att gå till skolan, yog mediciner.

Barnet skär sig och skadar sig själv hemma.Och du tror att hon lattjar och njuter och slappar och luras.
Med "trygg" menas nog "distrahera sig från ångest", ett sätt att stå ut med oron.

Jag själv skulle inte köpt det, men JAG SJÄLV hamnade en gång i en sådan situation när jag hade ångest och oro i många veckor I rad.

Då jobbade jag ju heltid (som alltid), men jag var helt beroende av att surfa på min telefon, kunde inte släppa den en sekund.

Jag brukar promenera till jobbet, tar 30 minuter, och även då läste jag på mobilen oavbrutet. 
På jobbet gjorde jag det varje sekund när jag hade paus eller lunch eller för lite att göra. 
Jag älskar mitt jobb och är bra på det, så jag behövde inte telefonen i stunder när jag jobbade intensivt. Men jag fick panik så fort det blev en ledig stund, och jag hade svårt att andas tills jag tog upp mobilen och surfade på något roligt.

Ts dotter har svårt i skolan, känner sig misslyckad eller missförstådd. 

Så det förstår man nog BARA när man upplevt det själv.

När oron blev mindre, då behövde jag inte mobilen,  använder den knappt på dagarna (vabbar nu, därför sitter här så mycket).

Alla föräldrar till hemmasittare är tydliga med sina barn att man MÅSTE gå till skolan.

Alla föräldrar till hemmasittare har börjat med att vara stränga. Det är liksom det första självklara steget. Att prata allvar med dem, att förklara konsekvenser. Inte en gång utan många gånger, varje dag, vecka efter vecka, månad efter månad.

Det är därför man vill "spy" för folk med sådana råd: hur VÅGAR ni tro att vi inte gjort det, att vi bara accepterat att barnen sitter hemma och surfar på Youtube?

Du måste väl fatta att det är varje förälders stora mardröm, att ha en hemmasittande barn.

Ja då, jag/min man har burit barnet till skolan, när hon var yngre. Mannen var full med blåmärken överallt, så desperat hon slogs varje gång. Hon skrek att hon vill dö hela vägen till skolan. 

Jadå, vi har stängt av internet i huset. Alla dörrar här hemma är sönderslagna på grund av det. Alla sängar är lagade med silvertejp, eftersom vi inte kan laga dem ordentligt två gånger i veckan.

Nej, hon "ville" inte träffa kompisar, men när hon gjorde det, så mådde hon så bra och vågade ibland gå till skolan nästa dag.

Du hänger upp dig på att jag sa att jag märker att barnet vill gå till skolan. Du och din syrra tror alltså att barnet har skurit sig i armen och låren, rivit sönder sina kinder med naglar många många gånger, för att hon är för lat att gå i skolan? 

Att hon skriker att hon vill döda sig? Bankar huvudet i väggen? Skriker TIMMAR I sträck? Får sådana ångestattacker på natten, att läkare kom akut hem till oss flera gånger? Hon hamnade på psykakuten en gång. Såklart, för att luras och lata sig hemma. Eller inte.

Mitt hjärta värker för barnen som går till din syrra-psykolog. 

Såhär var soc mot mig. 

Kopierar det du antagligen inte läst:

Våra första två socialsekreterare sa precis samma sak: 

"Sätt gränser
Ni ska ha mandat som förälder att sätta gränser. 
Ni som föräldrar måste ta henne till BUP,  annars hittar vi andra föräldrar som klarar av det."

Till slut blev vi så rädda och stressade att vi började stressa och skrämma dottern.

Då tappade hon förtroende till oss och flyttade till HVB. 
Då ville plötsligt samma j-vla soctanter inte alls ta henne till BUP och sätta gränser! Det var plötsligt inte alls viktigt med skolan eller tidiga läggningar och mobilförbud! Nejdå, nu skulle hon ha lugn och ro. Vilket hon hade ju hemma innan vi blev hotade av soc att vi måste sätta ner foten. 

Men när det blev soc ansvar och problem, då blev de sååååå förstående och milda, nejdå, stackars flicka ska absolut inte göra det hon inte vill.  För att det är nu de insåg hur omöjligt det är att få henne göra som hon inte vill. Då blev det curling och anpassningar in i absurdum. Inget tal om BUP alls: "Hon är ju tydlig att hon inte vill dit!".

Så, trots att vi berättade miljoner gånger hur vi kämpade osv, så kunde inte soc och andra få in detta i sitt lilla huvud. De alla tror ju att vi bara var slappa och mjuka.

Så LÄS DET OCH TA TILL DIG. till och med soc vände sig HEEELT så fort de fick uppleva det själva. Hon behövde inte ens borsta tänderna på HVB och familjehem. Och soc resonerade då: det hår ju inte tvinga henne!

Men vi föräldrar- ha självklart kan vi tvinga henne gå till skolan osv. Hur för fan? Bära henne, en tolvåring? Och binda fast vid skolbänken, så hon inte går iväg?

Visst, det ligger något i det. Men du får också komma ihåg att det är några få saker som de testat i dessa studier. Och att man skulle kunna testa andra delar och kanske komma fram till helt andra resultat. 

Glömde berätta att alla föräldrar till hemmasittare försökte hur länge som helst och fortsätter försöka med hot/konsekvenser och belöningar.

Annars kommer du väl föreslå det snart, du som är så förnuftig, till skillnad från oss, som (t.ex. både ts och jag) funderat flera gånger på självmord. Men såklart är det bara för att "slippa ta striden " med våra lata barn 

Alla föräldrar till hemmasittare är tydliga med sina barn att man MÅSTE gå till skolan.

Alla föräldrar till hemmasittare har börjat med att vara stränga. Det är liksom det första självklara steget. Att prata allvar med dem, att förklara konsekvenser. Inte en gång utan många gånger, varje dag, vecka efter vecka, månad efter månad.

Det är därför man vill "spy" för folk med sådana råd: hur VÅGAR ni tro att vi inte gjort det, att vi bara accepterat att barnen sitter hemma och surfar på Youtube?

Du måste väl fatta att det är varje förälders stora mardröm, att ha en hemmasittande barn.

Ja då, jag/min man har burit barnet till skolan, när hon var yngre. Mannen var full med blåmärken överallt, så desperat hon slogs varje gång. Hon skrek att hon vill dö hela vägen till skolan. 

Jadå, vi har stängt av internet i huset. Alla dörrar här hemma är sönderslagna på grund av det. Alla sängar är lagade med silvertejp, eftersom vi inte kan laga dem ordentligt två gånger i veckan.

Nej, hon "ville" inte träffa kompisar, men när hon gjorde det, så mådde hon så bra och vågade ibland gå till skolan nästa dag.

Du hänger upp dig på att jag sa att jag märker att barnet vill gå till skolan. Du och din syrra tror alltså att barnet har skurit sig i armen och låren, rivit sönder sina kinder med naglar många många gånger, för att hon är för lat att gå i skolan? 

Att hon skriker att hon vill döda sig? Bankar huvudet i väggen? Skriker TIMMAR I sträck? Får sådana ångestattacker på natten, att läkare kom akut hem till oss flera gånger? Hon hamnade på psykakuten en gång. Såklart, för att luras och lata sig hemma. Eller inte.

Mitt hjärta värker för barnen som går till din syrra-psykolog. 

Såhär var soc mot mig. 

Kopierar det du antagligen inte läst:

Våra första två socialsekreterare sa precis samma sak: 

"Sätt gränser
Ni ska ha mandat som förälder att sätta gränser. 
Ni som föräldrar måste ta henne till BUP,  annars hittar vi andra föräldrar som klarar av det."

Till slut blev vi så rädda och stressade att vi började stressa och skrämma dottern.

Då tappade hon förtroende till oss och flyttade till HVB. 
Då ville plötsligt samma j-vla soctanter inte alls ta henne till BUP och sätta gränser! Det var plötsligt inte alls viktigt med skolan eller tidiga läggningar och mobilförbud! Nejdå, nu skulle hon ha lugn och ro. Vilket hon hade ju hemma innan vi blev hotade av soc att vi måste sätta ner foten. 

Men när det blev soc ansvar och problem, då blev de sååååå förstående och milda, nejdå, stackars flicka ska absolut inte göra det hon inte vill.  För att det är nu de insåg hur omöjligt det är att få henne göra som hon inte vill. Då blev det curling och anpassningar in i absurdum. Inget tal om BUP alls: "Hon är ju tydlig att hon inte vill dit!".

Så, trots att vi berättade miljoner gånger hur vi kämpade osv, så kunde inte soc och andra få in detta i sitt lilla huvud. De alla tror ju att vi bara var slappa och mjuka.

Så LÄS DET OCH TA TILL DIG. till och med soc vände sig HEEELT så fort de fick uppleva det själva. Hon behövde inte ens borsta tänderna på HVB och familjehem. Och soc resonerade då: det hår ju inte tvinga henne!

Men vi föräldrar- ha självklart kan vi tvinga henne gå till skolan osv. Hur för fan? Bära henne, en tolvåring? Och binda fast vid skolbänken, så hon inte går iväg?

Kan inte låta bli att fråga, vad har du för erfarenhet av egna barn som mår dåligt?

Tror du min dotter fejkade sin ångest när hon va runt 6-7 år och skulle hoppa från balkongen eller när hon skulle ta en kniv och skära sig?
För min dotter har haft ångest i många år, det är inget hon kommit på nu.
Du kan inte straffa ett barn att prestera i skolan, hon går dit mer nu än hon gjorde när det var som värst. Läste du förresten mitt inlägg om när hon hade skurit sig på hela kroppen? Fejka hon det också enligt din psykologsyrra eller?

Ta du och andas lite och se att det finns många barn i vårt land som mår dåligt, riktigt dåligt! 

T.ex, som jag skrev: stängde av internet I huset. 
Hade så i många dagar.

Resultat: barnet tröttnade på att vara hemma och gick till skolan 

Nu skojade jag lite.

Resultat:
Barnet sparkade sönder alla dörrar i huset första kvällen. (Eller, nedre halva av varje dörr).

Rev av sängbottnar och kastade dem nerför trappan.

Var vaken nätterna i sträck.

Skrek i timmar. Grannar anmälde oss till soc.

Efter tre dagar ville inte/kunde inte prata med oss, rusade iväg till eget rum/toa och rev sig i kinderna med naglar. Skrek "Jag vill dö jag vill dö!".

Vi ringde bup akuten och vanligt bup- tips linje. Båda sa att sätta på internet tillbaka. 

Vi gjorde inte det ändå, utan båda tog vabb för att kunna avlasta varandra. 

Barnet började slå huvudet i väggen, upprepa "jag vill dö jag vill dö". Mannen höll henne fast för att förhindra det. Höll fast i timmar. Så fort han släppte henne, började hon slå huvudet i väggen igen (= fejka ångest). Två gånger sprang till balkongen, ena gången fångade mannen henne när hon var 3/4 delar över räcket.

Soc kontaktade oss på grund av grannarnas anmälan. Vi förklarade situationen. Soc sa att sätta på internet. 

Vi ville ändå försöka mera.

Samtidigt fortsatte hon vara vaken på nätterna,tills hon slumrade runt 05;00 i soffan.

Vi smög in atarax i maten en kväll. Hon somnade. Vaknade två timmar senare, rusade till vardagsrummet som en zombie, skrek så hårt hon kunde : Sätt på internet! Sätt på Internet! Sätt på internet!

Då gav vi upp, lata och slappa föräldrar som vi är, och satte på internet. 

Jag ber dig att sluta kommentera här då du uppenbarligen inte vet vad det innebär att leva med barn som mår dåligt. 
Du dumförklarar och nedvärderar föräldrar som kämpar och sliter och som försöker ta sig framåt.

Gällande ångest så har jag levt med det i många år och haft mycket kontakt med vården och den kan te sig på många sätt. Ångest kan visst lugna sig av vetskapen att "får som man vill" som du uttrycker det. 

Du verkar vara extremt oempatisk  där du inte alls blir berörd av barn som försöker begå självmord, slår huvudet I väggen och skriker nätterna igenom. Allt detta är skådespeleri för att slippa skolan: att inte sova flera nätter i sträck, riva sönder ansiktet, bli fångad på väg att hoppa från balkongen... 

Är du lika hård mot dig själv?

Dessutom verkar du inte läsa så mycket av det jag skrivit. 

Akutläkaren har varit hos oss två gånger under internet avstängning, på nätterna. 

Läkaren kom med avsikt att köra henne till BUP akuten. Men när hon kontaktade bup via telefon från oss och beskrev situationen, då tipsade bup varje gång att låta henne ha internet och att lämna henne ifred så hon får känna sig trygg och accepterad och lugna ner sig.

En gång hamnade hon på BUP akuten ja och fick övernatta där. Det var när vi försökte köra henne till BUP (soc tvingade oss, de trodde också att vi daltar), så hoppade hon ur bilen som körde (inte jättefort men ändå) och sprang iväg och gömde sig i skogen. 

Polisen hittade henne efter flera timmar och körde till BUP akuten.

Vill du dela någon länk angående det där att "blir man lugn när man får det man vill - då har man fejkat ångesten".

Men jag tycker att det vore ologiskt om en person som mår jättedåligt på grund av ett problem inte börjat må bättre när problemet försvinner. 

Skrev ett svar till skolan och förklarade också att hon själv berättat och att det stämde med den han skrev. 
Jag reagerade också på att läraren hade skrivit att min dotter VALDE att bara otrevlig. 
Jag förklarade att vi under 1,5 år har kämpat med hennes mående och att både BUP och Soc har förklarat på möten att min dotter har svårigheter som behöver bemötas med lågaffektivt bemötande även om hon inte har en diagnos. 
Och att lärarna absolut ska hålla på regler och stå fast vid det men att de kan vara bemötande. Att min dotter också kan uppfatta lärare som "otrevliga" vilket jag också tagit upp med rektorn att hon blivit bemött på ett kränkande sätt när hon ex bett en lärare att inte titta på henne. 

Läraren svarar tillbaka på meilet och tackar för mitt svar och att han va glad att hon "stått för sitt beteende".
Sen skrev han att han kommer fortsätta att äga klassrummet och vara ledare på sitt sätt.

Inte ett ord om förlåtelse kring hennes svårigheter utan han skrev att han uppfattar henne som kaxig och har attityd och inte mottaglig för handledning. Så han undra hur han ska göra 🤔 

Blir så ledsen över att jag trots alla förklaringar och möten och försök till att få dem att förstå så förstår de inte.

Är det någon förresten som har något bra förslag på hur jag ska väcka min dotter på bästa sätt? Hon är som en zombie och riktigt svårväckt och trött såklart. Blir som ett bi. 

Det finns mycket information om ångest på alla möjliga officiella hemsidor, som 1177 osv.
Det skulle stå något liknande om "fejkad ångest", om det vore sant.
Men det finns inte ett ord om det. Eftersom du har missupfattat läkarens ord. 

Tack för snälla ord, det värmer. 

Men jag förstod det så att jag och TS har väldigt liknande extrema situationer:
Våra döttrar skar sig

Våra döttrar försökte begå självmord genom att hoppa ner från balkongen 

Våra döttrar hade depression runt 7års ålder

Både jag och TS kände sig så desperata att någon gång funderat på självmord 

Så mina tips gäller såklart  BARA sådana "extrema" fall, inte fall där det räcker med att sätta hårdare gränser.

Det som gör mig upprörd och triggar att skriva så mycket här, att vissa (olaf45 t.ex.) verkar bara strunta i hur extremt det är med våra barn och hur hårt vi kämpar, utan bara fortsätta ge oss skulden för att vi föräldrar är för mjäkiga, och att våra barn fejkar ångest. 

Jag vill också varna TS att i sådana extrema fall är det jättefarligt att sätta hårt mot hårt. Jag tjatar om det, för att jag ÖNSKAR att något med liknande erfarenhet hade tjatat på mig om det, när jag var i samma situation,  INNAN  det blev försent. 

Det gör mig också arg att komma ihåg hur soc resonerade PRECIS som olaf45. Tills de själva fick uppleva detta. Och då ändrare de sin uppfattning TOTALT, och började curling min dotter in i absurdum. Närr jag frågade, men hur är det nu med deras krav att "sätta ner foten", "visa vem som bestämmer ", "låt inte henne ta över makten", "sätt tydliga gränser" osv,  viljet de krävde av oss, så fick jag en upprörd svar: "vi prioriterar barnets nästa och tänker inte förvärra situationen. Hon är väldigt tydlig med var hon vill och inte vill, och ingen kan tvinga henne ".