Inlägg från: Anonym (Jag har sabbat det) |Visa alla inlägg
  • Anonym (Jag har sabbat det)

    Tonåring, hur ska man orka?

    Hej!

    Är själv högstadielärare och mamma till en 14 årig dotter.

    Jag hade det som du, och var ambitiös och skulle lösa det och göra mitt bästa och göra det rätta mm....

    Jag har sabbat det stort. Vill inte ens gå in i detaljer Gråter

    Hade jag fått vrida tillbaka tiden (till där du är nu), skulle jag:


    Aldrig gå in i konflikt. Öva mindfullness och bara låtsas som ingenting när hon är jävlig. 

    Säga att jag finns här och hon alltid kan komma och få tröst när hon mår dåligt. Och tjata inte och kräva inte och tvinga mig inte på, även om hjärtat håller på gå sönder när hon inte kan sova och gråter och skriker utan att berätta varför. 

    Säga till mig själv hela tiden: Det är INTE så illa som det ser ut. Det är väldigt vanligt. Det kommer gå över. Till skillnad från förlorad förtroende till mamma, som lämnar mycket djupare spår än spåren hon lämnade på sina armar när hon rev i dem.

    Sök INTE hjälp hos soc. De fattar inget även när de menar väl. Sök inte hjälp hos BUP OM hon själv vägrar.

    Överhuvudtaget, försök aldrig tvinga henne till något hon inte vill. Skit i skolan. Skit i fula ord hon säger till dig och eventuella syskon. Låt henne vara. Det kommer gå över. Hon växer ifrån det. Det är INTE viktigt. Det enda viktiga är att jon känner att hemma är hon älskad och accepterad utan att behöva uppfylla några krav. Det är det som hon behöver. 
  • Anonym (Jag har sabbat det)
    TvillingmammaVästgöte skrev 2023-01-23 08:51:53 följande:

    När jag föreslår familjecentrum handlar det inte om Soc. Vår kommun har ett familjecentrum där föräldrar kan få råd och stöd och även gå kurser. Man kan även ringa anonymt och få råd och stöd om man vill. 


    Faran det sådant är att man kommer känna sig sådär handlingskraftig och vill lösa konflikter på bästa möjliga sätt och motivera sin dotter mm.

    Man ska inte lösa konflikter just nu. Man ska sopa dem under mattan och vänta ut. 
  • Anonym (Jag har sabbat det)
    Anonym (Mia) skrev 2023-01-23 09:12:32 följande:

    Alla ungdomar behöver olika. Att helt ge upp som någon föreslog tycker jag är fel. Men att gå över huvudet o blanda in bup och soc kommer troligtvis bli än mer fel. Kan du på något sätt muta dottern? Får hon E i alla ämnen i nian så får hon? Att helt stoppa och ta alla konflikter leder också till en känsla av övergivenhet. Många bråka för att bli sedda och testa gränser. Strunt i iaf 8/10 konflikter men ta de som är viktigast. Fråga dottern vad hon tycker att du ska göra? 


    I så fall, strunta i 8/10 av konflikter och ta inte resterande 2/10 som konflikter, utan bara försök muta, men tjata inte. De är så känsliga till tjat i den åldern. Deras närstående behöver silkeshandskar och en stor förmåga att vara chill.

    Det är för hårt att önska alla E i nian. Önska (och erbjud muta), att i så fall få E i Ma, En, Sv och några till. Men det får inte vara sådan känslig muta, som gör henne arg om hon inte får det. Utan något extra, som hon inte ens tänkt sig. Men tjata inte. Nej hon kastar inte bort sitt liv.

    Tänk att de flesta gymnasieskolor har förberedande kurser där man kan läsa upp kärnämnen så man blir behörig. När hon har växt upp, fått styr på sina hormoner och fått tjockare hud efter några år. 

    Gå själv en mindfullness kurs. Nej hon testar inte gränser. Hon är I gen treåring. Hon har viktigare saker för sig. 
  • Anonym (Jag har sabbat det)
    Friger skrev 2023-01-23 09:22:53 följande:
    Beklagar, jag hoppas att det löser sig... :(

    Jag var själv den här struliga ungen. Det gick bra till sist ändå. Jag hoppas att det blir samma för din dotter.
    Tack! Hjärta
  • Anonym (Jag har sabbat det)

    vi har olika erfarenheter med våra barn.

    Jag har också haft ett hemmasittande barn och har jobbat på högstadiet i över tio år (och jobbar fortfarande). 


    Anonym (´´´) skrev 2023-01-23 09:25:40 följande:

    (Believe me, jag har haft hemmasittande son, samt jobbar själv inom skolan). 


  • Anonym (Jag har sabbat det)

    En till viktig sak, Ts. 

    Gå till vårdcentralen och be om högsta dosen antidepressiva, och även stämningsstabiliserande. 

    Beskriv situationen och alla dina känslor att inte orka, förklara att soc och BUP är inblandade sedan länge. 

    Jag tar dem nu, men det är försent. Gråter  jag borde tagit dem när jag var i din situation. 

    Läkare är pigga på att erbjuda antihistaminer, typ atarax,  men det var bara skit för mig. Jag blev konstig och sömnig. 

    Mediciner funkar olika på olika personer, men jag behövde prova olika och hitta rätt för att orka. Jag var ju emot psykofarmaka för mig, men jag kom ditt ändå. Nu, istället för då, när det fortfarande inte var försent.  Jag ångrar det så.....

  • Anonym (Jag har sabbat det)
    Anonym (Ger snart upp) skrev 2023-01-23 09:41:29 följande:
    Har försökt med mutor, belöning osv men hon vill inte, orkar inte, får ångest av pressen säger hon. 
    Jag väljer ju mina strider men det är svårt. Jag tänker må bra först och sen skola. Men när hon stänger ute mig mer och mer blir jag orolig. När jag frågar va hon vill att jag ska göra så säger hon att hon inte vill att jag ska säga nåt, hon ber mig gå, prata inte nu osv osv. Hon säger att hon vet att jag finns där, är det nåt så säger hon till, sluta fråga hela tiden. 
    AndreaBD skrev 2023-01-23 09:20:24 följande:

    Stå ut! Efter puberteten blir det så mycket bättre igen. Tonåringar kan vara ganska knäppa. Försök göra något positivt med henne ibland och ta det inte så personligt om hon beter sig helt tokigt när hon har en dålig dag. 

    Jag har dock aldrig accepterat att bli kallat för något grovt. Det hände en gång, eller snarare två gånger (de testar oftast en gång till). Då blev det ett himla liv, och då förstod hon att man inte gör så. Sedan får man ignorera det ibland om det kommer lite taskiga kommentarer. Hormonerna spökar. Det är mycket viktigt att du finns där för henne ändå. Du kan gärna backa lite ibland, huvudsak är att du inte ger upp helt.



    Jag erbjuder att göra saker men hon vill inte så ofta. 
    Jag säger ofta att jag vill umgås med henne osv för att hon ska känna att jag finns där. 
    Känner bokstavligen igen allt i det här inlägget. Precis så brukade min dotter säga och göra. Precis så tänkte och sa jag.
  • Anonym (Jag har sabbat det)
    Anonym (Tvillingmorsan) skrev 2023-01-23 10:52:20 följande:

    Jag har inte tonåringar själv (än), men känner andra som har. Jag håller med de som skriver att lågaffektivt bemötande ofta är det bästa, ibland det enda som fungerar.

    MEN med ett undantag. Om någon annan drabbas, t ex småsyskon. Då måste man kanske gå in och sätta stopp, oavsett konsekvenser. Samt vidta de åtgärder som krävs. Även om tonåringar kan vara jävliga, får de inte bete sig hur som helst och man får aldrig "offra" andra barns hälsa och välmående.

    Jag vet fall där man har tvingats flytta på tonåringar för att de har slagit yngre syskon eller utsatt dem för dagliga kränkningar. Ibland är det i stället bonussyskon som drabbas, då får man flytta isär om inget annat hjälper.

    Jag talar alltså inte om vanliga syskonbråk, eller enstaka fula ord eller dylikt, utan betydligt värre saker. DET kan man inte blunda för. Lågaffektivt bemötande när det gäller annat, är en annan sak.


    Det är så jag också resonerade. Alla våra riktigt hetsiga konflikter handlade nog om att hon var elak mot småsyskon (har inte bonusar).

    Kan väl bara säga nu i efterhand. Småsyskon mår ENORMT mycket sämre nu, när det är sabbat med storasyster, och ingen rör dem eller skriker på dem längre.

    JAG såg det som min främsta uppgift att skydda småsyskon. Genom att påverka dottern. Jag borde istället koncentrerat mig på att lägga mera tid på småsyskon, gå iväg med dem (gjorde det, men för sällan), inte skämmas att engagera alla släktingar och vänner att rycka in och ta småsyskon på bio/promenad/mysövernattning osv.

    Även utan det, så kan jag lova nu i efterhand att det var faktiskt bagateller för småsyskon. Ibland tyckte de till och med att det var roligt att reta upp henne ännu mera. Och de fick aldrig ens i närheten så djupa skador som de har nu, båda blev så sköra att de kan hamna när som helst i en depression.  Jämför det med förut, när dottern agerade ut och skrämde dem, syskonen grät och skrek Ibland, var visst rädda Ibland, men så fort man tog dem undan så var de lika glada som vanligt. 
  • Anonym (Jag har sabbat det)
    Anonym (Tvillingmorsan) skrev 2023-01-23 11:23:33 följande:

    Jag vill inte lägga ytterligare sten på bördan, men det kan mycket väl hända att dina yngre barn har påverkats mer än du tror (eller vill erkänna) av hur storasyster behandlade dem. Men effekten syns först nu i efterhand, lite som ptsd.

    Det kan också hända att de tar på sig skulden för syrrans mående eller hur relationen blev, många barn gör det. Barn är lojala mot sina föräldrar och syskon. Ibland FÖR lojala.

    MEN - här vill jag förtydliga innan du tolkar in för mycket i det jag skriver - om det handlade om "bagateller", eller vanliga syskonbråk, är det ju en annan sak. Det är inte detta jag syftar på här. Jag och min syster bråkade ganska mycket under uppväxten, men vi var aldrig rädda för varandra. Vi har en bra relation idag.

    Du verkar tycka att du gjorde fel som i första hand försökte skydda småsyskonen, bara för att relationen med äldsta dottern sket sig. Jag är inte så säker på det. Sen kan ju även småsyskon vara jävliga. Att medvetet reta upp någon annan t ex.


    Men jag vet personer som har växt upp med dagliga kränkningar eller i ständig rädsla för våldsamma syskon eller styvsyskon. De har skadats för livet av det. De borde inte ha behövt bo ihop med dessa syskon. Men så allvarligt behöver det ju inte ha varit i ert fall.


    Nej så allvarligt var det inte. Men ändå svårt att inte bli förbannad.
  • Anonym (Jag har sabbat det)
    Anonym (Ger snart upp) skrev 2023-01-23 12:10:21 följande:
    Sen alla andra som tycker att "sätt gränser", "du ska ha mandat som förälder att sätta gränser" "Hon borde komma hem tidigare" " hon måste gå och lägga sig när du bestämmer" osv osv. 

    Så känner jag mig kass igen, men samtidigt vill jag inte att hon ska hoppa för att jag säger hoppa, men jag vill heller inte att hon ska bestämma allt. Men så tänker jag att hade hon fått bestämma allt och göra som hon vill så hade hon bott hos kompisar, aldrig varit hemma, aldrig gått till skolan, aldrig någonsin duschat eller nåt. 
    Eller tänker jag fel?

    Det är så svårt med denna balans. 
    Våra första två socialsekreterare sa precis samma sak: 

    "Sätt gränser
    Ni ska ha mandat som förälder att sätta gränser. 
    Ni som föräldrar måste ta henne till BUP,  annars hittar vi andra föräldrar som klarar av det."

    Till slut blev vi så rädda och stressade att vi började stressa och skrämma dottern.

    Då tappade hon förtroende till oss och flyttade till HVB. 
    Då ville plötsligt samma j-vla soctanter inte alls ta henne till BUP och sätta gränser! Det var plötsligt inte alls viktigt med skolan eller tidiga läggningar och mobilförbud! Nejdå, nu skulle hon ha lugn och ro. Vilket hon hade ju hemma innan vi blev hotade av soc att vi måste sätta ner foten. 

    Men när det blev soc ansvar och problem, då blev de sååååå förstående och milda, nejdå, stackars flicka ska absolut inte göra det hon inte vill.  För att det är nu de insåg hur omöjligt det är att få henne göra som hon inte vill. Då blev det curling och anpassningar in i absurdum. Inget tal om BUP alls: "Hon är ju tydlig att hon inte vill dit!".

    Så, trots att vi berättade miljoner gånger hur vi kämpade osv, så kunde inte soc och andra få in detta i sitt lilla huvud. De alla tror ju att vi bara var slappa och mjuka.

    Ts, nästa gång du känner press från andra att "sätta gränser ", "vara vuxen" osv, tänk på det: om DE skulle fått DIN dotter, skulle de ändrat sig till 100%. De hör dig inte nu, de gillar att tro sig vara smartare och bättre än du. Men de själva skulle vara betydligt sämre och slappare än du, de skulle ge upp direkt, där Du kämpade som ett djur år  efter år.
Svar på tråden Tonåring, hur ska man orka?