Tonåring, hur ska man orka?

Tack, tack och åter tack.
Så skönt att inte bli dömd, så skönt att få förståelse.

Jag jobbar just nu mycket med mitt eget mående, att ta min tid, sätta gränser och ta hand om mig själv för att jag vill. Mindfulness, meditation, träna, älska mig själv osv. 

Försöker tänka att det kommer bli bra, det är en period, tänka på de små sakerna som faktiskt fungerar osv. Men så kommer ju andras ord, skolans press, trots att vi på möten pratar om att de ska peppa det som fungerar, att hon faktiskt är där mer, att hon ändå säger att hon vill försöka lämna in mobilen osv, men så kommer hon till skolan, fixar inte att lämna in mobilen för den läraren hon ville lämna den till var inte där just då, eller så glömmer hon, eller så bara vill hon inte och då upplever hon som att hon bara får skit, ingen annan blir ju tillsagd osv. 

Sen alla andra som tycker att "sätt gränser", "du ska ha mandat som förälder att sätta gränser" "Hon borde komma hem tidigare" " hon måste gå och lägga sig när du bestämmer" osv osv. 

Så känner jag mig kass igen, men samtidigt vill jag inte att hon ska hoppa för att jag säger hoppa, men jag vill heller inte att hon ska bestämma allt. Men så tänker jag att hade hon fått bestämma allt och göra som hon vill så hade hon bott hos kompisar, aldrig varit hemma, aldrig gått till skolan, aldrig någonsin duschat eller nåt. 
Eller tänker jag fel?

Det är så svårt med denna balans. 

Väljer och väljer. 

VARJE tonåring/tweeny/barn vill vara omtyckt, känna att lärare gillar dem, vill få beröm från vuxna, vara "som alla andra" och vara accepterade.

Ingen VILL känna och höra att hen gör fel hela tiden, att hen är otrevlig och jobbig.  Särskilt inte ungdomar, so. är extra känsliga till omgivningens attityder mot dem.

Så hade de kunnat VÄLJA,  skulle de VALT att vara glada och trevliga. 

De garanterat lider av att inte klara av det. De går hela tiden med känslan av skam och skuld. 

Jag är ganska säker att de kommer lära sig detta till slut. Om ingen hinner slå sönder deras självkänsla för alltid. För att de blir mer och mer sköra. 

Jag jobbar själv med positivitetstänk osv och har under flera år försökt få med min dotter, föreslagit avslappning, mindfulness osv osv 

Ibland tar hon till sig men sen att göra det är en annan sak, jag kämpar själv väldigt mycket för att få detta till rutin. 
En tonårings hjärna är upptagen med allt hormonkaos som man förstår om man löser om detta inte är att man väljer utan det bara kommer. 

En tonårings hjärna är långt ifrån fullt utvecklad och har man då dessutom svårigheter inom vissa områden så blir det än värre. 

Det är som att säga till någon som har svårt att gå pga nervskador att "det ör bara ställa sig upp och gå, fake it til you make it"

Har du läst alla inlägg om hur min dotter har haft det och att det inte bara är vanligt tonårstrots? (Vi är dessutom två i tråden som beskrivit två olika barns historia)
Om du inte läst så gör det INNAN du påstår att man misslyckats.
Har du läst och ändå skriver som du gör så är det nog snarare du som misslyckats i att förstå. 
Det är nämligen så här också att jag har en dotter till som uppfostrats på samma sätt men som inte har de svårigheter som storasyster.