Tonåring, hur ska man orka?

Det är många människor som kommer bemöta ditt barn på detta sätt, för 99% av oss vet att vi själva VÄLJEr hur vi beter oss. 

Jag tror du kommer längre om du förstår att livet och alla andra människor inte kommer anpassa sig efter din dotter, utan hon måste anpassa sig till verkligheten. 

Lågaffektivt bemötande borde han dock kunna få till, borde väl gälla för alla elever? Har du bett läraren förklara hur han tänker sig att lågaffektivt bemötande är, och ifall han använder sig av det? För han kanske själv tyckte att han försökte? Att han inte 'stirrade'? Läraren ska ju lära ut saker och förtjänar respekt, de är inte ofelbara menar jag. Och det kommer inte barnets framtida chefer etc vara heller...

man kan itne ändra andra, baran sig själv. 

I ert fall, om barnet itne har diagnos, så kan du nog också förstå läraren litegrann? I hans ögon är hon bortklemad och dåligt uppfostrad. I alla klasser jag hade som barn fanns det några bråkstakar - som fungerade bara i vissa klassrum. De klassrummen de fungerade i hade starka lärare som itne tog emot sk1t... 

Hur gammal är läraren i det här fallet?

Nå, du får tycka att jag låter oempatisk om du vill - jag skriver mest för att få TS att morska upp sig. Du har gjort mig lite förvirrad med dina inlägg, känns lite som du kapat tråden. Tog ett tag att inse att du itne var TS.

Jag har ingen länk eftersom det var berättat för mig. Svårt att länka till muntlig information.

Sedan har du itne förstått det jag skrev. Såklart blir man lugnare när problemet försvinner. Det är fejt om man blir lugn bara baserat på löfte om att problemet SKA försvinna... Tex personen som ville ha ångestmedicin för hon hade sån ångest - men hennes anfall gick över långt innan hon fick medicin - den gick över när hon övertalat läkarna att skriva ut medicin åt henne.

Ser du skillnaden?

Jag vill inte vara mamma längre, jag HATAR på riktigt att vara det. Jag vill bara ge upp för det spelar ingen roll hur jag är eller vad jag gör så blir det fel. 
Situationen och bakgrunden är så invecklad att jag kan inte förklara allt. Hon har periodvis mått väldigt dåligt psykiskt och skolan har fallerat.
Hon är snart 14 år och jag undrar vem hon är? Vart tog min dotter vägen? Henne som jag fick prata med, som jag fick hjälpa och stötta? Som jag åtminstone emellanåt nådde genom att finnas där. 
Nu går liksom knappt nånting, hon orkar inte skolan, hon vrider på dygnet, hon stänger in sig eller är med kompisar.
Straff hjälper inte, belöning hjälper ibland, tjat hjälper inte och förståelse hjälper inte. 
Jag vet att hon innerst inne vill göra rätt men hon har misslyckats så många gånger så hon tror inte längre att hon kan. Vad gör man?

Det är många människor som kommer bemöta ditt barn på detta sätt, för 99% av oss vet att vi själva VÄLJEr hur vi beter oss. 

Man ser till att få hjälp för både sig och sin dotter. Kurator tex.

Tack för snälla ord, det värmer. 

Men jag förstod det så att jag och TS har väldigt liknande extrema situationer:
Våra döttrar skar sig

Våra döttrar försökte begå självmord genom att hoppa ner från balkongen 

Våra döttrar hade depression runt 7års ålder

Både jag och TS kände sig så desperata att någon gång funderat på självmord 

Så mina tips gäller såklart  BARA sådana "extrema" fall, inte fall där det räcker med att sätta hårdare gränser.

Det som gör mig upprörd och triggar att skriva så mycket här, att vissa (olaf45 t.ex.) verkar bara strunta i hur extremt det är med våra barn och hur hårt vi kämpar, utan bara fortsätta ge oss skulden för att vi föräldrar är för mjäkiga, och att våra barn fejkar ångest. 

Jag vill också varna TS att i sådana extrema fall är det jättefarligt att sätta hårt mot hårt. Jag tjatar om det, för att jag ÖNSKAR att något med liknande erfarenhet hade tjatat på mig om det, när jag var i samma situation,  INNAN  det blev försent. 

Det gör mig också arg att komma ihåg hur soc resonerade PRECIS som olaf45. Tills de själva fick uppleva detta. Och då ändrare de sin uppfattning TOTALT, och började curling min dotter in i absurdum. Närr jag frågade, men hur är det nu med deras krav att "sätta ner foten", "visa vem som bestämmer ", "låt inte henne ta över makten", "sätt tydliga gränser" osv,  viljet de krävde av oss, så fick jag en upprörd svar: "vi prioriterar barnets nästa och tänker inte förvärra situationen. Hon är väldigt tydlig med var hon vill och inte vill, och ingen kan tvinga henne ".

Jag är ledsen, men jag tycker det låter helt befängt. Vad lärde sig eran dotter annat än att hon kan hota och slå och skrika - och tills sist ger ni er? Vilken makt barnet har!

Att BUP inte sa något annat angående självmordshot än att "sätt på internet" låter osannolikt. När min mor en gång hade ett liknande sammanbrott hamnade hon på en stängd avdelning på sjukhus - varför hade ni eran dotter kvar hemma? 

Ett annat tips för att se om det är riktig ångest är att se hur snabbt det 'avtar' när hon får som hon vill. Lärde mig det av sjukhuspersonalen när en närstående person hade jätteångest utomlands och hade slut på ångestdämpande medicin, och sökte sig till akuten och krävde medicin. Den personen lugnade sig när läkaren sa 'ja, jag kommer skriva ut medicin'. Lugnade sig alltså INNAN hen fått medicinen... Läkarna påpekade då till en anhörig att detta var beroendeproblematik, och "ångesten" självframkallad.

I ert fall ahde jag inte stängt av internetet utan helt enkelt sagt till dottern att ni sagt upp abonnemanget. När dotern skrek och hotade och hade sönder saker hade jag antagligen kört henne till akuten - men kanske också testat att säga "jag emailar nu internetbolaget så får vi så hur lång tid det tar för dem att ge oss internet igen. Kan du vara lugn tills dess?". Skulle dottern då plötsligt klara av att vara lugn skulle jag ta det som ren manipulation från hennes sida, och ha en diskusion med henne om det. 

Väljer och väljer. 

VARJE tonåring/tweeny/barn vill vara omtyckt, känna att lärare gillar dem, vill få beröm från vuxna, vara "som alla andra" och vara accepterade.

Ingen VILL känna och höra att hen gör fel hela tiden, att hen är otrevlig och jobbig.  Särskilt inte ungdomar, so. är extra känsliga till omgivningens attityder mot dem.

Så hade de kunnat VÄLJA,  skulle de VALT att vara glada och trevliga. 

De garanterat lider av att inte klara av det. De går hela tiden med känslan av skam och skuld. 

Jag är ganska säker att de kommer lära sig detta till slut. Om ingen hinner slå sönder deras självkänsla för alltid. För att de blir mer och mer sköra. 

Jag tror de kan välja? Fake it til you make it? Har de testat?