Tonåring, hur ska man orka?

Alla ungdomar behöver olika. Att helt ge upp som någon föreslog tycker jag är fel. Men att gå över huvudet o blanda in bup och soc kommer troligtvis bli än mer fel. Kan du på något sätt muta dottern? Får hon E i alla ämnen i nian så får hon? Att helt stoppa och ta alla konflikter leder också till en känsla av övergivenhet. Många bråka för att bli sedda och testa gränser. Strunt i iaf 8/10 konflikter men ta de som är viktigast. Fråga dottern vad hon tycker att du ska göra? 

Sorgligt och tråkigt. Vet inte vad jag skall ge för råd. Svårt. Hon är så ung. Jag vet två flickor som mådde dåligt i gymnasiet, en hoppade av skolanoch praktiserade ett år, sen gick hela livet bra för henne. Den andra höll det på att gå riktigt illa för men hon hamnade på ett SIS hem som fick rätsida på henne. Detta var femton år sen, idag är nog SIS hemmen fulla med djupt kriminella ungdomar så det är nog inte ett alternativ nu?
I vår stad har Waldorfskolan visat sig fungera för barn med stora svårigheter, det kanske är något? Även Kunskapsskolan är toppen för barn med problem, de gör mycket anpassningar och man kan till stor del få läsa hemifrån om man har problem med att vara i skolan. 

Tyvärr måste man ju gå högstadiet. 

Svenska kyrkan erbjuder samtalsbehandling för både enskilda och familjer, ni kanske kan gå tillsammans eller hon ensam om hon så önskar?

(Believe me, jag har haft hemmasittande son, samt jobbar själv inom skolan). 

Alla ungdomar behöver olika. Att helt ge upp som någon föreslog tycker jag är fel. Men att gå över huvudet o blanda in bup och soc kommer troligtvis bli än mer fel. Kan du på något sätt muta dottern? Får hon E i alla ämnen i nian så får hon? Att helt stoppa och ta alla konflikter leder också till en känsla av övergivenhet. Många bråka för att bli sedda och testa gränser. Strunt i iaf 8/10 konflikter men ta de som är viktigast. Fråga dottern vad hon tycker att du ska göra? 

Stå ut! Efter puberteten blir det så mycket bättre igen. Tonåringar kan vara ganska knäppa. Försök göra något positivt med henne ibland och ta det inte så personligt om hon beter sig helt tokigt när hon har en dålig dag. 

Jag har dock aldrig accepterat att bli kallat för något grovt. Det hände en gång, eller snarare två gånger (de testar oftast en gång till). Då blev det ett himla liv, och då förstod hon att man inte gör så. Sedan får man ignorera det ibland om det kommer lite taskiga kommentarer. Hormonerna spökar. Det är mycket viktigt att du finns där för henne ändå. Du kan gärna backa lite ibland, huvudsak är att du inte ger upp helt.

Det är inte ovanligt att tonåringar blir som små monster plötsligen. Det där gå över så småningom. Sedan är det förstås mer komplext med er bakgrund. 

Jag har barn med NPF, psykisk ohälsa/sjukskrivning redan i högstadiet. Också skilda (dock inget problem med relationer till oss föräldrar), bonusfamilj som funkar väldigt bra, men även bonusbarnen har issues med sin mamma som förlorade vårdnaden om dem. Så, läser man om vår situation på papperet så tror jag inte någon skulle fatta hur vi överlever (sanningen är ändå den att det går bra, men det är väldigt jobbigt med barn med depression tex)
Man mår dåligt när ens barn mår dåligt, men man måste hantera det med viss distans. Det går inte att tänka att man ska hitta lösningar hela tiden utan man måste våga inse att det tar tid. 

Man ska vara där, lyssna, finnas, visa att man älskar dem. Skriker de att de hatar en och drämmer igen dörren så får man bara låta det passera. Prata med dem vid annat tillfälle när det inte är lika jobbigt. 

Skolan ska hon däremot inte skita i. Märkligt förslag när all forskning visar att det är så otroligt viktigt att ha ett sammanhang och inte bara stanna hemma (Believe me, jag har haft hemmasittande son, samt jobbar själv inom skolan). 

Skolan måste ju fortsätta jobba med sin del här även om det är svårt. Dottern går på högstadiet, någon form av skola måste hon fortsätta att ha. Gymnasiet är sedan frivilligt och går det inte då, kan man läsa på folkhögskola från man är 18. Det gjorde min son. 
BUP kan absolut vara bra, men det beror på vilka insatser de kan erbjuda samt vad dottern tar emot. Många ungdomar tackar nej till samtal för de "orkar inte", eller är misstänksamma mot alla vuxna osv. 
Soc kan också vara bra, men inte som i orosanmälan för er del, utan för ansökan, då föräldrar kan ansöka om stöd för egen del i hur de ska hantera sin tonåring. Det behöver inte tonåringen ens veta om. En ansökan får inte soc lägga ner (som de ibland gör med anmälningar), utan de ska då erbjuda stöd. Jag vet flera som använt sig av detta som just tonårsföräldrar.