Tonåring, hur ska man orka?

Styrkekramar 

Grejen är den att barnet tydligt lider av att inte klara av att gå till skolan. 

Barnet försöker verkligen. Man märker sådant som förälder. Barnet gick gärna till BUP, i början för att få hjälpatt klara av att gå till skolan, yog mediciner.

Barnet skär sig och skadar sig själv hemma.Och du tror att hon lattjar och njuter och slappar och luras.
Med "trygg" menas nog "distrahera sig från ångest", ett sätt att stå ut med oron.

Jag själv skulle inte köpt det, men JAG SJÄLV hamnade en gång i en sådan situation när jag hade ångest och oro i många veckor I rad.

Då jobbade jag ju heltid (som alltid), men jag var helt beroende av att surfa på min telefon, kunde inte släppa den en sekund.

Jag brukar promenera till jobbet, tar 30 minuter, och även då läste jag på mobilen oavbrutet. 
På jobbet gjorde jag det varje sekund när jag hade paus eller lunch eller för lite att göra. 
Jag älskar mitt jobb och är bra på det, så jag behövde inte telefonen i stunder när jag jobbade intensivt. Men jag fick panik så fort det blev en ledig stund, och jag hade svårt att andas tills jag tog upp mobilen och surfade på något roligt.

Ts dotter har svårt i skolan, känner sig misslyckad eller missförstådd. 

Så det förstår man nog BARA när man upplevt det själv.

När oron blev mindre, då behövde jag inte mobilen,  använder den knappt på dagarna (vabbar nu, därför sitter här så mycket).

Det är extremt svårt, när det pågick så länge och man blivit helt förstörd psykiskt. Trots att man själv förstår såklart att man bör vara tålmodig och lågaffektiv.

Därför tipsade jag ts om mediciner. Jag förstår att TS provade antidepressiva mm och inget funkade. Men tipsar att prova flera olika sorter. Det hjälper mig enormt. Jag är sååå ledsen att jag inte börjat med dem tidigare.

Alla föräldrar till hemmasittare är tydliga med sina barn att man MÅSTE gå till skolan.

Alla föräldrar till hemmasittare har börjat med att vara stränga. Det är liksom det första självklara steget. Att prata allvar med dem, att förklara konsekvenser. Inte en gång utan många gånger, varje dag, vecka efter vecka, månad efter månad.

Det är därför man vill "spy" för folk med sådana råd: hur VÅGAR ni tro att vi inte gjort det, att vi bara accepterat att barnen sitter hemma och surfar på Youtube?

Du måste väl fatta att det är varje förälders stora mardröm, att ha en hemmasittande barn.

Ja då, jag/min man har burit barnet till skolan, när hon var yngre. Mannen var full med blåmärken överallt, så desperat hon slogs varje gång. Hon skrek att hon vill dö hela vägen till skolan. 

Jadå, vi har stängt av internet i huset. Alla dörrar här hemma är sönderslagna på grund av det. Alla sängar är lagade med silvertejp, eftersom vi inte kan laga dem ordentligt två gånger i veckan.

Nej, hon "ville" inte träffa kompisar, men när hon gjorde det, så mådde hon så bra och vågade ibland gå till skolan nästa dag.

Du hänger upp dig på att jag sa att jag märker att barnet vill gå till skolan. Du och din syrra tror alltså att barnet har skurit sig i armen och låren, rivit sönder sina kinder med naglar många många gånger, för att hon är för lat att gå i skolan? 

Att hon skriker att hon vill döda sig? Bankar huvudet i väggen? Skriker TIMMAR I sträck? Får sådana ångestattacker på natten, att läkare kom akut hem till oss flera gånger? Hon hamnade på psykakuten en gång. Såklart, för att luras och lata sig hemma. Eller inte.

Mitt hjärta värker för barnen som går till din syrra-psykolog. 

Såhär var soc mot mig. 

Kopierar det du antagligen inte läst:

Våra första två socialsekreterare sa precis samma sak: 

"Sätt gränser
Ni ska ha mandat som förälder att sätta gränser. 
Ni som föräldrar måste ta henne till BUP,  annars hittar vi andra föräldrar som klarar av det."

Till slut blev vi så rädda och stressade att vi började stressa och skrämma dottern.

Då tappade hon förtroende till oss och flyttade till HVB. 
Då ville plötsligt samma j-vla soctanter inte alls ta henne till BUP och sätta gränser! Det var plötsligt inte alls viktigt med skolan eller tidiga läggningar och mobilförbud! Nejdå, nu skulle hon ha lugn och ro. Vilket hon hade ju hemma innan vi blev hotade av soc att vi måste sätta ner foten. 

Men när det blev soc ansvar och problem, då blev de sååååå förstående och milda, nejdå, stackars flicka ska absolut inte göra det hon inte vill.  För att det är nu de insåg hur omöjligt det är att få henne göra som hon inte vill. Då blev det curling och anpassningar in i absurdum. Inget tal om BUP alls: "Hon är ju tydlig att hon inte vill dit!".

Så, trots att vi berättade miljoner gånger hur vi kämpade osv, så kunde inte soc och andra få in detta i sitt lilla huvud. De alla tror ju att vi bara var slappa och mjuka.

Så LÄS DET OCH TA TILL DIG. till och med soc vände sig HEEELT så fort de fick uppleva det själva. Hon behövde inte ens borsta tänderna på HVB och familjehem. Och soc resonerade då: det hår ju inte tvinga henne!

Men vi föräldrar- ha självklart kan vi tvinga henne gå till skolan osv. Hur för fan? Bära henne, en tolvåring? Och binda fast vid skolbänken, så hon inte går iväg?

Glömde berätta att alla föräldrar till hemmasittare försökte hur länge som helst och fortsätter försöka med hot/konsekvenser och belöningar.

Annars kommer du väl föreslå det snart, du som är så förnuftig, till skillnad från oss, som (t.ex. både ts och jag) funderat flera gånger på självmord. Men såklart är det bara för att "slippa ta striden " med våra lata barn 

T.ex, som jag skrev: stängde av internet I huset. 
Hade så i många dagar.

Resultat: barnet tröttnade på att vara hemma och gick till skolan 

Nu skojade jag lite.

Resultat:
Barnet sparkade sönder alla dörrar i huset första kvällen. (Eller, nedre halva av varje dörr).

Rev av sängbottnar och kastade dem nerför trappan.

Var vaken nätterna i sträck.

Skrek i timmar. Grannar anmälde oss till soc.

Efter tre dagar ville inte/kunde inte prata med oss, rusade iväg till eget rum/toa och rev sig i kinderna med naglar. Skrek "Jag vill dö jag vill dö!".

Vi ringde bup akuten och vanligt bup- tips linje. Båda sa att sätta på internet tillbaka. 

Vi gjorde inte det ändå, utan båda tog vabb för att kunna avlasta varandra. 

Barnet började slå huvudet i väggen, upprepa "jag vill dö jag vill dö". Mannen höll henne fast för att förhindra det. Höll fast i timmar. Så fort han släppte henne, började hon slå huvudet i väggen igen (= fejka ångest). Två gånger sprang till balkongen, ena gången fångade mannen henne när hon var 3/4 delar över räcket.

Soc kontaktade oss på grund av grannarnas anmälan. Vi förklarade situationen. Soc sa att sätta på internet. 

Vi ville ändå försöka mera.

Samtidigt fortsatte hon vara vaken på nätterna,tills hon slumrade runt 05;00 i soffan.

Vi smög in atarax i maten en kväll. Hon somnade. Vaknade två timmar senare, rusade till vardagsrummet som en zombie, skrek så hårt hon kunde : Sätt på internet! Sätt på Internet! Sätt på internet!

Då gav vi upp, lata och slappa föräldrar som vi är, och satte på internet. 

Föräldrarna blir ju stenhårt pressade av soc, skolan och samhället, det är ju lag att barn ska gå i skolan, så alla kämpar nog.

Ja, döttrar i puberteten/prepuberteten och mördrar, det är något extra känsligt där, nästan för alla döttrar. 

Hur var det när hon var 0-4 år? Då var det tvärtom för mig: hon glorifierade mig och var extremt negativ mot pappa. Var nog väldigt elak mot honom för ingen anledning alls, vilket var säkert smärtsamt för honom. Men han tålde det och visade ingenting, så nu är det mammornas tur. Har nog till stor del med instinkter från grotttiden att göra.

Det är ju FANTASTISKT! 
Säger det för att jag själv är högstadielärare och mentor, varje år i varje klass finns det minst två barn med liknande problem. Det är alltid en stor seger när de bara tar sig till skolan. Eller kommer till sista lektionen, som till exempel är bild. Eller kommer till tredje lektionen och går sedan hem. Det är inte 20% bättre än att stanna hemma. Det är faktiskt 90% bättre (om vi räknar med att 100% är att vara med på alla lektioner).

Hur gick det idag? 

Just nu ser jag två val:

1. Skriv svar till läraren
"Det är absolut inte ok, jag beklagar och kommer ta ett allvarligt samtal  med min dotter om att hon måste visa respekt för omgivningen .
Samtidigt är jag väldigt glad att dottern lyckades ta sig till skolan, det är en stor seger för oss, med tanke på att hon var/fortfarande riskerar att bli hemmasittare. "

Och ta INTE upp det med dottern! Låtsas som ingenting.
Tror läraren att hon inte vet att hon gjorde fel?! Som om din dotter inte vet hur man SKA prata. Vilken ny information tänkte lärare att du ska förmedla till henne????? 

2. Om du känner att du MÅSTE ta upp det med henne- jag skulle försöka börja med humor och utan press, typ säga med skratt "Nej men fan, nu står jag här och glor på dig istället för att vika tvätt! Har nog blivit dum i huvudetpå äldre dar". Och typ småkittla henne och så. 
Om du märker att hon skrattar lite, då kan du säga LÄTTSAMT: fast det var ju inte så snällt att säga det till någon, även om personen ÄR dum i huvudet, det förstår du såklart."

Och se till att inte dramatisera detta mera!
Hon lider ju själv av detta, går och känner skuld och skam. Det blir inte bättre av att säga "du bör känna massor skuld och skam". Utgå från att hon inte ville säga det, och kommer försöka hålla sig i framtiden. Mejla till berörda läraren något i stil med det jag skrev först.