Inlägg från: Anonym (Ger snart upp) |Visa alla inlägg
  • Anonym (Ger snart upp)

    Tonåring, hur ska man orka?

    Anonym (lyssna) skrev 2023-01-23 10:19:23 följande:
    Lyssna på dottern, tvinga henne inte till en skola som enbart ser henne som ett problem! Har själv haft en son som var hemmasittare och jag sabbade flera år av hans liv genom att lyssna på vad skolan sa och genom att tvinga honom till skolan och till olika värdelösa psykologer som inte lyssnade på honom. 

    När han fick vara ledig från skolan ett år (med lite praktik) så läkte han och efter det har allt fungerat helt ok (även om jag känner att han fortfarande är skör, han går sista året på gymnasiet nu). 

    Min erfarenhet (liksom många andra föräldrar till hemmasittare) är att skolan inte alls förstår hur de påverkar barnen som mår dåligt utan istället lastar allt ansvar för det som inte funkar på barnen. Jag såg inte riktigt detta först hos skolan eftersom de maskerade det med välvilja och först efter flera år av tragglande med skolan insåg jag att sonen var den kloke i rummet. I vårt fall vad det helt klart skolans struktur som inte passade för sonen och i slutändan kom vi ändå fram till en lösning som fungerade för alla. Men det satt långt inne, de tror verkligen att det rätta är att ändra barnens personligheter och förutsättningar så att de passar in i skolans snäva ramar istället för att anpassa skolans ramar efter elevernas förutsättningar.

    Om jag fick vrida klockan tillbaka så skulle jag: 1.Iinte tvinga barnet till skolan om barnet mår dåligt där. 2. Byta skola om skolan ser barnet som problemet och inte ser sin del i situationen.

    Ibland säger hon att hon inte bryr sig om skolan, men oftast säger hon att hon vill och hon ska börja ta tag i skolan. Och jag tänker att det måste få ta tid. 


    Men precis som du säger att när skolan ser henne som ett problem och att hon måste vilja och visa att hon vill. Förra året gick hon inte till matsalen för hon hade sån ångest, nu går hon till matsalen och äter.


    Det som är nu är att hon gärna struntar i lektionerna, lärarna säger att hon vill inte ha hjälp och jag försöker förklara att jag tror att det handlar om att hon inte tror hon kan, att hon inte är trygg, inte vågar fråga och då är det lättare att vara kaxig och gå därifrån. Hon är ju också väldigt trött osv. 

    Om hon ska byta skola så behöver det ju också vara en skola som hon vill byta till, annars kommer det inte bli bättre. Skolorna i vår hemkommun går inte eftersom hon blivit mobbad på en av dem och de mobbarna har "bränt ut henne" på den andra skolan med, liten kommun. Vi ska försöka se om vi kan få hjälp till kommunal skola i kommunen hon nu går på friskola i. Men det är ingen lätt fight. 

  • Anonym (Ger snart upp)
    AndreaBD skrev 2023-01-23 10:34:13 följande:
    Är hon utredd? Det är verkar ju som om hon har några svårigheter. Eller några allmänt psykiska problem så som ångest. Dock bör du ge henne lite "space" också. Tonåringar vill vara själva ibland. 

    Om du ska göra något tillsammans med en tonåring så måste du nog ha ett konkret förslag - något som hon gillar. Annars är tröskeln för hög. 
    De gjorde en utredning när hon va 9-10 år, visade tecken på olika bitar men de "ville inte sätta diagnos" för "problemen" var inte så stora i skolan just då.
    Sen har vi kämpat för utredning, men fick inte då de ansåg att hennes ångest va för hög, ångest är dock ett stort symtom på ADHD hos tjejer, men de gick bara på kriterier som är framstuderade på pojkar/män.

    Men jag är väldigt säker på att hon har någon typ av diagnos.

    Och jag ger henne "space", förståelse och konkreta förslag. Vi skulle börja träna ihop, men nu när vi pratar om det så vet hon inte om hon vill längre. 
  • Anonym (Ger snart upp)
    TvillingmammaVästgöte skrev 2023-01-23 10:39:38 följande:

    Waldorfskola finns det i er stad? De är jättebra för barn med problem, de gör mycket praktiska saker och är ute mycket. De har inte prestation som fokus. I vår stad har jag läst om barn som levt upp på Waldorf.  


    Något annat som verkar vara bra är naturbruksgymnasium, det är bra förungdomar att vara med djur, mycket ute och arbeta fysiskt, alla är inte teoretiskt lagda. Men nu är hon ju bara tretton och måste klara högstadiet först.


    Ingen sån skola vad jag vet. 
    Vi har kaniner hemma, hon har ridit osv men tålamodet finns inte.
    Har varit inne på att försöka få praktik till henne, men hur?
  • Anonym (Ger snart upp)
    Anonym (en till) skrev 2023-01-23 11:55:08 följande:

    Jag ser så här i efterhand att jag skulle gjort en hel del saker annorlunda.
    Vissa bitar känner jag var rätt och bra även om det inte verkade funka då.

    Det första, viktigaste och svåraste är att titta på sig själv och sitt eget mående. Varför man känner så starkt och hur känslor smittar åt båda håll. Man behöver också inse att det troligen är en lång process att hitta rätt igen. Tufft men sant.


    Så, först och främst så påverkas vi alla av omgivningen. En stark press kommer av att man känner sig misslyckad som förälder. 'Jag' borde kunna fixa detta, borde kunna få iväg ungen, borde kunna se till att hen mår bättre... (lång lista på dåligt samvete).
    Här behöver man hitta styrka (och ta hjälp, kanske via terapi/psykolog) att inse att det inte är DITT fel som förälder. Du gör så gott du kan och du är viktig för ditt barn, du kommer alltid att vara det.
    Du kommer att göra fel ibland.


    Ta hjälp av nån (för egen del) och få stöd i dina egna känslor, de är jättesvåra att hantera och de påverkar din relation och även måendet för ditt barn.


    Kom ihåg den gamla liknelsen från när man flyger:
    - i en krissituation så måste du själv ta syrgasen INNAN du hjälper ditt barn.


    Det jag gjorde som var bra var att jag inte gav upp, jag fortsatte kämpa och sa till mitt barn att jag kommer finnas kvar här oavsett vad som händer. Jag kommer alltid älska dig och kämpa för att du ska komma till en bättre plats i livet. Så gott jag kan.


    Det jag gjorde fel var att jag inte lyssnade tillräckligt bra, jag försökte fixa problemet, laga och hitta lösningar utifrån mitt perspektiv. Jag lät mig påverkas av saker som jag i efterhand borde struntat i, eller skjutit upp.


    Finnas där, lyssna, inte stressa på med relativt ytliga saker som skola och annat. Inte bli så påverkad av hur 'normala' barn funkar och hur andra har det.. Detta var något av det svåraste. Ständigt dåligt samvete när man ser/hör andra barn som fungerar väl. Andra föräldrar/barn som har det fint och mysigt, som firar, som går ut skolan med bra betyg, som läser vidare, som har vänner, som är ute och lever livet. 
    Min unge satt hemma, ständigt, vid datorn och nästan inget funkade.


    TS: I ert fall tycks en del saker ändå fungera. DET är värt att uppmärksamma, lyfta, inte ta för givet. Hon har vänner och verkar inte helt ha gett upp om livet. Hon går i alla fall till skolan en del. Vissa dagar är värre (måndagar tex.) och det kanske går att acceptera en period..


    Ta hjälp av BUP, kurator/psykolog.. men stressa inte.
    Ta hand om dig själv - det är HELT avgörande.


    Lägg inte skuld och dåligt samvete på henne men våga prata med henne som en jämlike. Ibland måste man släppa föräldrarrollen i ett samtal för att det ska kunna bli ett normalt, avslappnat samtal.


    Prata om pratet (det var något som funkade ganska bra för mig). typ:


    - Du, hur ska vi ha det tillsammans? De här samtalen blir ju jättejobbiga, för oss båda. Jag kämpar för att jag älskar dig och vill att du ska må bra men jag vet inte hur jag ska göra. Kan du hjälpa mig? 
    - Jag ska försöka lugna ner mig lite, lyssna bättre, inte så mycket skäll och måsten.. Vi kanske kan prata om livet bara, inte så mycket annat. Vi kan prata om sånt som faktiskt är positivt i ditt liv, det finns ju lite i alla fall. Drömmar..
    - Skulle du vilja det? Jag kanske inte måste komma in så ofta om vi får till lite bättre samtal.
    - Du förstår att jag inte bara kan strunta i dig, väl? 
    - Så, hur skulle vi kunna göra...?
    - Du är viktig för mig, jag älskar dig, jag kommer aldrig ge upp.


    Sen är det en massa praktiska saker förstås, skolan tex. Om hon ändå inte går dit kanske det är bättre att under en period anpassa skolgången. Oavsett vad det beror på så funkar det inte, hon orkar inte gå 100%. Det beror inte på att hon är lat eller oansvarig, det finns orsaker i hennes mående.


    Att ständigt ha dåligt samvete, få skäll och känna sig värdelös hjälper henne inte att komma iväg till skolan. En deal där omgivningen accepterar och respekterar hennes mående just nu, en långsiktig plan för att få det att fungera bättre senare.. Ärliga, lugna, samtal med uppföljningar.


    Ta ner pressen på att allt måste funka, räkna med bakslag och undvik att ge henne dåligt samvete.


    lyssna med kärlek och nyfikenhet.


    Viktigast:
    Ta hjälp för egen del, få ner känslostormarna..
    Hitta verktyg för att inte smittas av hennes starka känslor, du behöver kunna möta hennes upprördhet, provokationer och direkta otrevligheter med ett lugn, en tydlighet och kärlek.


    Det är inget sprinterlopp, det är ett maraton. Kom ihåg det.


    Lycka till!


    Tack, tack och åter tack.
    Så skönt att inte bli dömd, så skönt att få förståelse.

    Jag jobbar just nu mycket med mitt eget mående, att ta min tid, sätta gränser och ta hand om mig själv för att jag vill. Mindfulness, meditation, träna, älska mig själv osv. 

    Försöker tänka att det kommer bli bra, det är en period, tänka på de små sakerna som faktiskt fungerar osv. Men så kommer ju andras ord, skolans press, trots att vi på möten pratar om att de ska peppa det som fungerar, att hon faktiskt är där mer, att hon ändå säger att hon vill försöka lämna in mobilen osv, men så kommer hon till skolan, fixar inte att lämna in mobilen för den läraren hon ville lämna den till var inte där just då, eller så glömmer hon, eller så bara vill hon inte och då upplever hon som att hon bara får skit, ingen annan blir ju tillsagd osv. 

    Sen alla andra som tycker att "sätt gränser", "du ska ha mandat som förälder att sätta gränser" "Hon borde komma hem tidigare" " hon måste gå och lägga sig när du bestämmer" osv osv. 

    Så känner jag mig kass igen, men samtidigt vill jag inte att hon ska hoppa för att jag säger hoppa, men jag vill heller inte att hon ska bestämma allt. Men så tänker jag att hade hon fått bestämma allt och göra som hon vill så hade hon bott hos kompisar, aldrig varit hemma, aldrig gått till skolan, aldrig någonsin duschat eller nåt. 
    Eller tänker jag fel?

    Det är så svårt med denna balans. 
  • Anonym (Ger snart upp)
    AndreaBD skrev 2023-01-23 12:04:48 följande:
    Okej, då förstår jag. Jo, jag vet att det kan vara svårt att förstå hela bilden och var också medveten om att det bara var en möjlig tolkning som jag gjorde. Var ändå lite försiktig att det inte blir orimliga krav på andra människor. Det känns om som om tjejen på BUP som var så underbar, ville väl, men att hon lovade för mycket. Lovade saker som inte fungerar så i praktiken. 

    Jo, jag förstår att det är väldigt tungt, har själv två barn med NPF. Det vore bra om du hade avlastning. Finns pappa med i bilden? 
    Ja det är väldigt svårt att ge hela bilden också tyvärr. 
    Gällande BUP så var hon erfaren och hade gjort på det sättet tidigare sa hon med andra ungdomar och det hade fungerat bra. Varför det rann ut i sanden denna gång vet jag inte. Men det är bara en gång av alla som vuxna lovat och sagt och sen inte gjort som de sagt. 

    Jag håller på att gå sönder. Hon är hemma från skolan idag och ligger fortfarande i sängen, hon är som en zombie. Fick henna att vakna till och sa lugnt att hon behöver komma upp nu, att jag förstår att hon är trött men att hon behöver komma upp. Hur jag än gör så är det bara "GÅÅÅÅ" "Försvinn" och jag har inte tålamod utan jag blir arg och ledsen tillslut.

    Hon träffar pappan emellanåt, men inte alltid hon vill. Lillasyster bor hos pappa och vi har umgänge så ofta som det går. Vi bor rätt långt ifrån varann, men det har ändå fungerat bra tills nu i tonåren. Och tyvärr så blir det svårt just nu när jag är helt slut och storasyster tar så mycket energi av mig. 
    Hon har väl egentligen ingen trygg relation med sin pappa efter det som varit genom åren. I vevan när hon flyttade till mig så var det extremt jobbigt hemma hos pappa och hans dåvarande fru, min dotter kände att han valde sin fru framför henne och hans fru va inte så snäll alltid. Pappan har inte engagerat sig i bup och soc och möten här trots att det skulle vara möjligt med videolänk osv. När båda bodde hos honom så var jag med så mycket som möjligt i de kontakterna och hade mycket samtal själv med dem också. Sista månaden som min dotter bodde hos dem så sa pappans fru att de fick inte bo i huset, så han och dottern hyrde en stuga under veckorna. Efter det har inte dottern varit hemma hos dem, först nu när hennes pappa lämnat sin fru och flyttat så har dottern haft någorlunda vardag med pappa. De har innan träffats och bott på hotell eller i en sommarstuga på sommaren. Nu när hon var hemma hos sin pappa i julas så längtade hon efter mig och sa "mamma även om vi bråkar mycket och jag hatar dig emellanåt så skulle jag aldrig kunna bo utan dig".

    Ja du förstår kanske att det är väldigt mycket som hänt. 
  • Anonym (Ger snart upp)
    Anonym (en till) skrev 2023-01-23 12:29:03 följande:

    Jag är ju inte expert, inte på något sätt. Mina tankar kommer av erfarenhet där jag gjort mängder av misstag och fel. Troligen har jag inte ens koll nu, i efterhand, även om det blev bättre.


    Sen är situationer olika, barns behov olika. Så det är inte så lätt att vara säker.
    Det enda vi kan göra är att försöka vara ärliga mot oss själva, göra så gott vi kan.

    Det du beskriver med pressen utifrån tyckte även jag var jobbigt. För mig var det tydligt att det inte handlade om att sätta hårt mot hårt. I alla fall inte alltid, så ofta som jag ibland gjorde.
    Detta innebär ju inte att man kan släppa allt och låta barnet bestämma fritt.


    man behöver hitta en rimlig kompromiss.

    För att kunna göra det måste man först ha ett tillräckligt bra samtalsklimat, en relation och ett förtroende. Det är det svåraste men också det viktigaste. Enda möjligheten att nå dit är att barnet känner att man lyssnar, på riktigt.


    För mig var vägen dit att acceptera och erkänna att jag hade fel i vissa saker, eller förhandla bort vissa saker som jag egentligen tyckte var viktiga. Mötas.


    Vi hade inget sånt samtal, inte precis iaf men det hade kunna låta i stil med:

    - Jag vill inte pressa dig, vill inte att du ska må dåligt och tvingas till en massa saker som gör att du mår ännu sämre. Samtidigt funkar det inte om du bara ska göra som du vill, helt fritt utan ramar.
    - Jag fattar att jag måste slappna av lite, släppa på vissa bitar. Det blir för tungt annars.. men vi behöver kunna mötas nånstans på halva vägen.
    - Jag kan inte bara ge upp men vi behöver hitta nåt som funkar för dig också.
    - Vad tänker du om det? Kan vi prata om vissa saker som du behöver kämpa med, även om det är lite motigt.. så får vi hitta andra bitar där du får mer frihet, får vara ifred utan tjat och gnäll från mig. Jag får kanske ge mig på vissa saker just nu..
    - Kan vi prata lite om det?
    - När passar det att vi sätter oss, kanske ta en fika och bolla lite i lugn och ro?

    När det gäller omgivningen är jag rädd att du behöver förhålla dig till den. Folk fattar oftast inte hur det är, det tror verkligen det handlar om uppfostran, sätta gränser, visa vem som bestämmer..


    Min erfarenhet är att dessa ungar styrs av inre motivation, de påverkas inte särskilt mycket av varken yttre tvång eller belöningar (kanske funkar belöning för vissa saker, kortsiktigt, men inte för att förändra något hållbart)..


    Du låter som en fin, omtänksam och kärleksfull mamma.
    Det är det allra viktigaste. Mycket kommer att bli fel men det löser sig till slut


    Det är så klokt, tack för dina fina tips.
    Jag tror ändå att hon såklart lyssnar på vad jag säger och även om hon inte gör exakt som jag tycker så finns det nånstans där. 

    Omgivningen är jättesvår, men som du säger så behöver jag förhålla mig till den. 


    Sen är det ju en så stor sorg att "det var inte så här jag tänkte att det skulle bli". Jag känner att jag hämmar min sambos liv som får stå tillbaka i så mycket som han vill göra med mig, jag är rädd att han kommer lämna mig för att han inte orkar osv. 
    Min dotter tycker väl att min sambo är okej, men de har ingen relation direkt och min sambo försöker flyta med.
    Där är också många som tycker och tänker att "han måste ju ta sin plats" "han måste ju bestämma och avlasta dig" osv. Men det är lättare sagt än gjort, han är livrädd att det ska bli som med dotterns pappas förra fru, där det sket sig fullständigt minst sagt (har skrivit lite om det i andra svar).
    Min sambo är väldigt introvert och har svårt för känslor osv men han är oerhört omtänksam. Vi har varit tillsammans sen dottern va 7 år, men mellan dem har det alltid varit avstånd, min yngre dotter däremot och min sambo fungerar bra. 
    Men min äldsta dotter vet jag har en rädsla att min sambo ska "tröttna" på henne som hennes pappas fru gjorde och att hon ska bli utkastad igen. Och detta gör ju också att det är tufft såklart. Han visar ju ändå att han står kvar, finns där för oss på sitt sätt. Så korta stunder emellanåt så glimtar det till och de har en kort stund där de finner varandra. 

  • Anonym (Ger snart upp)
    Anonym (Jag har sabbat det) skrev 2023-01-23 12:40:08 följande:
    Våra första två socialsekreterare sa precis samma sak: 

    "Sätt gränser
    Ni ska ha mandat som förälder att sätta gränser. 
    Ni som föräldrar måste ta henne till BUP,  annars hittar vi andra föräldrar som klarar av det."

    Till slut blev vi så rädda och stressade att vi började stressa och skrämma dottern.

    Då tappade hon förtroende till oss och flyttade till HVB. 
    Då ville plötsligt samma j-vla soctanter inte alls ta henne till BUP och sätta gränser! Det var plötsligt inte alls viktigt med skolan eller tidiga läggningar och mobilförbud! Nejdå, nu skulle hon ha lugn och ro. Vilket hon hade ju hemma innan vi blev hotade av soc att vi måste sätta ner foten. 

    Men när det blev soc ansvar och problem, då blev de sååååå förstående och milda, nejdå, stackars flicka ska absolut inte göra det hon inte vill.  För att det är nu de insåg hur omöjligt det är att få henne göra som hon inte vill. Då blev det curling och anpassningar in i absurdum. Inget tal om BUP alls: "Hon är ju tydlig att hon inte vill dit!".

    Så, trots att vi berättade miljoner gånger hur vi kämpade osv, så kunde inte soc och andra få in detta i sitt lilla huvud. De alla tror ju att vi bara var slappa och mjuka.

    Ts, nästa gång du känner press från andra att "sätta gränser ", "vara vuxen" osv, tänk på det: om DE skulle fått DIN dotter, skulle de ändrat sig till 100%. De hör dig inte nu, de gillar att tro sig vara smartare och bättre än du. Men de själva skulle vara betydligt sämre och slappare än du, de skulle ge upp direkt, där Du kämpade som ett djur år  efter år.

    Förstår dig, det är dock inte soc som har varit mest för gränser, de har ändå varit rätt förstående och förespråkat att om hon inte orkar just nu så är det så. 
    Det var BUP som mer var att "Hon ska vara hemma kl 18.30", "ingen mobil efter 19", "hopp i säng kl 21" osv. 


    Sen är det den senaste "Familjebehandlaren" jag fick prata med som pratar om "mandat att få henne att göra som jag vill". Jag frågade då, ska jag låsa in henne? Ska jag släpa henne i säng eller upp ur sängen och till skolan? Om hon inte gör exakt som jag vill, ska jag då straffa henne? Med vad i så fall?
    Jag förklarade att jag vill att hon ska känna förtroende och tillit till mig, komma och berätta saker för mig, vilket hon faktiskt gör ofta, ha en dialog med henne om saker så hon förstår istället för att tvingas.

    Men soc pratar däremot mycket om att "du måste få tid för återhämtning som mamma" men hur ska jag få det när ingen kan hjälpa mig? 

    BUP är ju också rätt intressanta, när vi va där senaste omgången så hade jag fått min dotter att vilja ta hjälp och sa att de finns där för att hjälpa i din takt, för det var ju vad jag hört från andra och från bedömningssidan hos dem själva. Det första de sa till min dotter på första mötet var "Du vet att ingen kan tvinga dig att komma hit om du själv inte verkligen verkligen vill", detta upprepades 7-8 gånger under 45 minuter. 

  • Anonym (Ger snart upp)
    AndreaBD skrev 2023-01-23 13:23:56 följande:
    Okej, hon verkar vara trygg med dig, inte så värst med pappan. Att hon ändå avvisar dig - det är inget konstigt, det gör tonåringar. Men det vore bra med någon slags avlastning, släkt, vänner, något? 

    Har hon några svårigheter generellt, är hon utredd?  Om hon är deprimerad och håglös så skulle BUP kanske kunna sätta in någon slags medicin. 
    Jag tror att det är mig hon är trygg med, hon har testat mig så till den milda grad och ändå står jag kvar. 
    Är väldigt noga att tala om att jag finns där och älskar henne vad som än händer, att jag aldrig kommer ge upp. 
    Hennes pappa har sagt vid några tillfällen som hon hört att "ingen kommer älska dig tillslut om du är så här" "jag vill inte ha henne, ta henne" osv. Han älskar henne såklart, men jag tror inte hon känner den ovillkorliga kärleken från honom som hon har från mig. 

    Har tyvärr ingen som kan avlasta, hon är svår och som sagt vill hon inte så vill hon inte. Får ju lite avkoppling när hon är med sina vänner och sover hos dem emellanåt. Sen har jag väl lärt mig att ta stunden när den ges, korta stunder bättre än inget. 

    Just idag är dock en jobbig dag för min hjärna är så trött och jag har massor på jobbet men kan liksom inte tänka. Jobbar hemifrån idag, men vet knappt vad jag gör. Och då kommer jag få ta igen det i helgen. (Jobbar med ekonomi och sköter redovisning mm åt flera bolag).

    Det som de kommit fram till är känsloreglering och att förstå vissa saker som sägs, jag upplever som att hon har svårt för plötsliga förändringar även om det blivit bättre. Men det märks att hon är lugnare när hon vet vad som ska hända vilket ju är svårt när hon själv inte ser det. 
    Osäker på depression just nu, men känns inte så, mer bara vintertrött och tonårshjärna. Hon säger att hon säger till om det är något. Jag får inte fråga hela tiden. 
    Vi har fått prova lite olika mot hennes sömn, men fungerade inte alls. Hon fick Atarax, Lergigan, propavan osc men gav ingen effekt. Sen försöker jag med vitaminer osv men hon vill väldigt sällan ta dem, kan ju inte trycka i henne dem så det blir när hon vill. 
  • Anonym (Ger snart upp)
    Mimosa86 skrev 2023-01-23 12:30:46 följande:
    Äter hon ångestdämpande? Går det att göra nya bedömningar så att man kan sätta in medicin som kan hjälpa henne? Högkänslig personlighet?

    l@det du skriver låter helt fruktansvärt, för henne och för dig. Ni verkar dock båda vara riktiga kämpar! Men orken ska ju räcka till för allt motstånd och där är det ju förjävligt att systemet brister och inte hjälpt er mer 
    Hon har provat Atarax och Lergigan men fungerade inte ens när hon hade som värst ångest, men de fungerar inte på mig heller. 
    Jag upplever henne som HSP till viss del, men inte lika mycket som mig.
    BUP är just nu inte inkopplade så mycket då de sagt att de inte kan göra något när hon själv inte vill (läs andra svar om bakgrunden där)
    Så jag har inte så stort hopp eller förtroende för BUP. 
    Så mycket som jag kämpat, förklarat, bönat och bett till både skola och BUP och även soc, men systemet fallerar tyvärr i verkligheten. Det är köer, det saknas folk och pengar. 
  • Anonym (Ger snart upp)
    Anonym (gg) skrev 2023-01-23 13:53:39 följande:
    Har inte läst hela tråden, men har du möjlighet att få utredning privat?
    Har kollat lite på det, men dels är det ekonomiskt och sen låter det bättre än vad det är som jag hört. Om det nu inte är "solklara" fall på diagnos vilket det inte är i min dotters fall. 
Svar på tråden Tonåring, hur ska man orka?