Tonåring, hur ska man orka?

Det låter lite som om de på bup inte riktigt har tagit reda på vad som är problemet. Ingen utredning utan bara mediciner? Visserligen, kanske vill man ha någon slags misstanke om man ska utreda. 

Jag jobbar själv som lärare med hemmasittare. Har också (haft) såna tjejer. Ibland måste man t.o.m. prata med dem via datorn på distans. Och de har egentligen så gott som alltid en autism-diagnos. Det är inte helt osannolikt att din dotter också ligger på den sidan. Man kan tycka att det är konstigt eller onödigt att diagnosticera dessa tonårstjejer som är så rädda och oroliga och behöver rutiner med autism. Men tyvärr så har de ju svårt att få hjälp annars. Om du känner att det kan ligga något i det, så kan du ju ta upp det med BUP. Det kan ju ge tillgång till vissa hjälpinsatser, och framför allt så skulle folk som vet sånt ta det lite försiktigare med henne. 

Det här med utredning är lite lurigt och många missuppfattar både syftet och själva diagnoserna, särskilt inom autism spektrat (kanske även ADHD).

I princip ska det inte behövas nån diagnos för att göra nödvändiga anpassningar i skolan, tex. Tyvärr är det nog regel snarare än undantag att skolan gör väldigt lite om det inte finns nån diagnos. Det är synd.

Inte alla barn är mottagliga för en utredning, man förstår inte riktigt syftet och kanske får de inte så bra stöd i processen. Det allra viktigaste med utredningen är att barnet får hjälp med att förstå sig själv, förstå hur man fungerar och vad man behöver. Kanske också förstå vad det är som varit orsaken till att man inte mått så bra, tex. socialt eller i skolan.
Det kan också vara ett bra stöd för föräldrar och andra i omgivningen, inte minst de som tror att allt löser sig bara man 'ställer tuffare krav'.

Som sagt, skolan kan också vända och öppna sig för att hitta lösningar, speciella anpassningar på olika sätt. Man får tillgång till habiliteringen, utbildningar och annat.

Ur barnets perspektiv skulle jag säga att det allra viktigaste argumentet är att få hjälp med att förstå sig själv bättre. Helt klart finns det en massa frågor runt detta, en oro för att man känner sig annorlunda.

I mötet med omvärlden kan det vara lite knepigt med diagnoser. Även barn med diagnoser är individer med stora skillnader trots samma diagnos (på pappret). Två barn som båda har 'diagnos inom autismspektrat' kan vara lika olika som två personer som 'håller på med skidåkning'. Visst det finns några tydliga beröringspunkter men man behöver beskriva och fördjupa sig lite (mycket) för att förstå personens behov.

TS: Jag tror det skulle finnas ett värde för dottern att göra en utredning och få hjälp att förstå sig själv. Om hon sedan tänker att den informationen kan användas även till annat (få tillgång till resurser etc.) får hon vara med och bestämma.

min erfarenhet är att det inte hade kunnat utvecklas lika bra för mitt barn utan utredning även om det inte varit helt okomplicerat.

Även som förälder kan en diagnos vara en viss lättnad i relation till omvärlden (som tycker man curlar och är för slapp) men det är sekundärt. Får barnet en diagnos så får man tillgång till ett gemensamt språk, förklaringar och vissa verktyg för att komma vidare.

Efter puberteten så blir det förhoppningsvis allt lättare och i vuxen ålder är det inte alls säker att diagnosen behöver vara något större hinder eller ens märkbart. Det beror på, som sagt, eftersom det är individuellt.

Hej. Förstår din oro men respektera din dotter i det hon säger. Hon vet du finns där. Fortsätt bara älska henne trots att hon är avig. Du gör rätt som erbjuder henne göra saker ihop.. det är bara det ..att hon låter som hon  är deprimerad och som du säger hon mår mycket dåligt. Var själv jätteorolig för mitt barn en längre period då han mådde mycket dåligt och isolerade sig. Han sa detsamma som din dotter Gå ut ! Prata inte.. osv jag lät honom äta på sitt rum ifred då han inte klarade äta med oss vid middagsbordet. Idag mår han bra. Han bytte bland annat skola.  Det är jättetufft psykiskt att se sitt barn må dåligt men stå ut är mitt råd. Har hon pratat om alla känslor angående din o hennes pappas skilsmässa och allt annat som fått henne att känna sig osedd och i vägen? Hon är också tonåring och det är tuff press i skolan med alla krav, läsning och läxor +hormoner och allt som sker i kroppen. Har hon svårt för att förstå ämnena? Eller är det värre med den sociala miljön? Vad är det som gör att hon inte vill/klarar gå till skolan? Hon kanske också saknar sin lillasyster.. 
Detta handlar först och främst om din dotter. Men jag vet att det gör ont för det blir fel oavsett vad man gör eller säger i det kortsiktiga loppet. Fokusera på något som är bra varje dag eller i veckan. Tänk långsiktigt. Investera i din dotter ge henne tid o kärlek även när det ser ut som att hon inte vill ha din omtanke o kärlek. Hon längtar efter det innerst inne det är jag säker på. 
Styrkekram

Jag tänker att det är mer synd om henne än om dig. Försök att minnas hur det var i den åldern, vad hade du behövt? Fråga henne vad hon behöver för att må bra?

Har läst dina inlägg och det låter onekligen som ni haft det tufft. Men att låta dottern träffa kompisar när hon skippar skolan tycker jag är att svika henne. Jag är inte insatt i din dotters psykiska hälsa och så vidare men generellt vill vi föräldrar så väl här i stunden, vi vill lindra och trösta att det kanske blir fel i långa loppet. Skolan ska man till, punkt. Umgås med vänner gör man när skolan och läxor är klara. Sluta älta hennes mående och allt som gått fel. Fokus på det som funkar. Ge beröm när dottern går till skolan. Ge beröm när hon skrivit prov lämnat in läxan etc. Hon fattar säkert inte ens själv varför hon mår dåligt och då är det sjukt jobbigt med någon som frågar varför och kan jag hjälpa. Man vet ju inte själv. Ta kommandot. Din dotter måste kunna lita på att du står för ramarna och att du bestämt att nu gäller det här. Hur arg hon än blir och vad hon än säger. 

Så de satte inte någon diagnos när hon var 9- 10, trots att det fanns mycket som hade uppfyllt kriterierna för diagnos? 

Grejen är ju - även om det förstås är sant som (en till) skriver om diagnoser, så kan det bli ganska fel om de har fel intryck. Det som BUP gör skulle INTE passa en tjej med autism. Det skulle vara förödande. Och jag tror det är det som händer där. Det är fel sätt att hantera det hela. 

Men vet du vad - kan du gå till en annan BUP istället? Visa de alla papper igen och be dem göra en ny utredning/bedömning?

Vill bara säga att jag förstår dig fullt ut. Är i en liknande situation, något värre skulle jag vilja påstå. Är vid vägs ände. Hade jag vetat hur det skulle bli hade jag ALDRIG skaffat barn.

Men jag visste inte och jag får förlåta mig själv för det. Så jobbigt att se sitt barn lida och inte kunna hjälpa vad man än gör. Vi har också fått massa hjälpa från myndigheter och vård. INGET har hjälp vår svåra situation. Har man inte upplevt detta går det inte förstå.

Det som hjälpt mig mest är en fantastisk förstående chef som stöttar och anpassar mitt arbete så jag ska orka jobba. Vilket jag egentligen inte gör. Spontana gråtattacker och jag gör minsta möjliga på jobbet för spara energi. Är sjukskriven periodvis men det är också jobbigt med press från försäkringskassan och allt jävla skit. Är så tacksam för min chef....

Såhär får jag min vardag att funka...

En dag i taget

Alla känslor och tankar tillåtna 

Om jag har bättre dagar så "föstör" jag inte dom genom att aktivt dra igång oro genom att påminna mig genom att "leta" efter jobbiga tankar kring situationen. Idag har jag en sådan dag. Som att monstret tagit ett steg bort från mig och jag följer inte efter. Jag andas av distansen.

Så lite skuldkänslor som möjligt. Jag vet att jag gjort ALLT jag kan med den kunskap och förmåga jag haft i varje stund. Det har du också gjort <3

Igen...En dag i taget.

Hittar du ibland nån som orkar lyssna på allt elände? Passa på! Ibland hjälper det att älta och vräka ur sig.

Det är ok att vara bitter

Det är ok att ångra sitt föräldraskap. Både du och jag vet att sådan tankar och känslor har man av en anledning och det önskar man inte någon att uppleva. Jag har haft MYCKET mörka tankar och det är ok. Tankar är inte statiska och dom går över. Vi vet att vi älskar våra barn.

Fortsätt söka hjälp....När du orkar...själv fick jag precis höra m personliga ombud och vi kanske får hjälp med det.

Skriv av dig på familjeliv! Det har jag också gjort några gånger och det hjälper faktiskt att sätta lite ord på det man upplever och är i  :)

Detta kan låta konstigt men vetskapen om att det framförallt  är TANKARNA kring situationen man mår dåligt av kan ge perspektiv. Tankar är bara fluff och inte statiska. Det är jobbigt när man får problemet upptryckt ansiktet varje dag att förstå detta men det är faktiskt så. Därför...har du lite lättsammare tankar i stunden så bråka inte med dom utan låt dom vara kvar och tillåt dig själv att få må bättre en stund. Om än så för ett kort ögonblick.

Min son fick i alla fall utredning privat, men vi kollade ju upp så kliniken hade ett gott rykte osv. Våran klinik kostar samma som vanliga sjukvården.

Vill lägga till en sak.

Det där skijobbiga med att få vård och myndighetspersonal att förstå helheten! Att hitta rätt ord som speglar verkligheten! Ångesten när man glömt viktiga saker och nästa möte/läkarbesök är om flera månader ! Sitta och hitta ord och formuleringar för att skriva på 1177 i efterhand i hopp om att berörd personal ska journalföra för att få rätt skrivna intyg till skola och myndigheter! Vet inte om du upplevt allt detta man kan tänka mig att du kanske har. Blä säger jag. 

Varje situation är unik, men jag vill verkligen upprepa att det som hjälpte oss var när jag slutade söka hjälp och lät min son vila från allt. Den så kallade hjälpen från Bup och andra förstörde bara. De var inte schyssta mot sonen och placerade in honom i enkla, felaktiga fack. Jag kan se det i efterhand. Det är som att de har olika fack där de ska placera in barn och ungdomar och de kan bara inte ta in en situation som inte passar in i något av facken. Eller en situation som överlappar de olika facken...eller passar in i flera!

Jag hade eget samtalsstöd hos Soc en period och det var bra. Jag betalade också egen terapi, det hjälpte mycket. Tror att det förhindrade att jag blev totalt vilsen och tokig. För man känner sig helt knäpp när man gör allt man kan men det inte fungerar så som andra säger att det borde fungera. Jag tvivlade på mig själv som förälder så många gånger.   

Tänkte många, många gånger att jag verkligen inte orkade mer. Men bara en dag till...och så fortsatte jag en dag till...och ännu en. 

Nej, jag minns inte särskilt mycket från de åren. Så allt jag skriver i efterhand är säkerligen rensat från alla möjliga händelser och omständigheter.