Du verkar vara extremt oempatisk  där du inte alls blir berörd av barn som försöker begå självmord, slår huvudet I väggen och skriker nätterna igenom. Allt detta är skådespeleri för att slippa skolan: att inte sova flera nätter i sträck, riva sönder ansiktet, bli fångad på väg att hoppa från balkongen... 

Är du lika hård mot dig själv?

Dessutom verkar du inte läsa så mycket av det jag skrivit. 

Akutläkaren har varit hos oss två gånger under internet avstängning, på nätterna. 

Läkaren kom med avsikt att köra henne till BUP akuten. Men när hon kontaktade bup via telefon från oss och beskrev situationen, då tipsade bup varje gång att låta henne ha internet och att lämna henne ifred så hon får känna sig trygg och accepterad och lugna ner sig.

En gång hamnade hon på BUP akuten ja och fick övernatta där. Det var när vi försökte köra henne till BUP (soc tvingade oss, de trodde också att vi daltar), så hoppade hon ur bilen som körde (inte jättefort men ändå) och sprang iväg och gömde sig i skogen. 

Polisen hittade henne efter flera timmar och körde till BUP akuten.

Vill du dela någon länk angående det där att "blir man lugn när man får det man vill - då har man fejkat ångesten".

Men jag tycker att det vore ologiskt om en person som mår jättedåligt på grund av ett problem inte börjat må bättre när problemet försvinner. 

Jag menar, att allt detta är skådespeleri för att de är bara lata och det är skönare att chilla hemma.... 

Alltså hallå, ser du proportionerna!?

Jag tror faktiskt att det var du som missuppfattat det som läkare sa. 
Du kan inte blanda ihop PSYKISK ångest med FYSISK abstinens. 

Din mammas läkare menade, att hon verkar inte ha fått fysisk abstinens, utan psykisk ångest.

Psykisk ångest ger fysiska symptom: (citat från 1177):

Så kan PSYKISK ångest kännas i kroppen:

Du kan känna dig yr, rastlös, darrig, skakig eller svag i musklerna.

Ditt hjärta slår hårdare och fortare än vanligt.

Du får ont i magen eller känner ett tryck över bröstet.

Du börjar svettas eller känner dig varm eller kall inuti.

Du kan känna stickningar eller domningar i händerna eller fötterna. 

Det kan kännas som att du ska svimma, tappa kontrollen eller till och med dö.



Det är inget man fejkar, utan kroppen reagerar på riktigt. Fast av psykiska anledningar, inte av fysiska.
Som i din exempel:
En person har ångest med svåra fysiska reaktioner i kroppen. Psykiska ångesten triggades av det att hon inte fått sin medicin. Inte av abstinens. Utan kanske av RÄDSLAN att få abstinens snart.

Rädslan försvann när hon blev lovad medicin. Då försvann ångesten. 

Info från ångestförbundets hemsida:

De symtom du upplever när du har ångest beror på att kroppen reagerar på att något verkar hotfullt. Kroppen gör sig då redo att hantera situationen genom att öka mängden adrenalin och andra stresshormoner i blodet. Musklerna spänns, hjärtat börjar slå snabbare och andningen blir intensivare.

Alltså, något VERKAR hotfullt. Inte ÄR hotfullt. 

Förstår du skillnaden? 

Det finns mycket information om ångest på alla möjliga officiella hemsidor, som 1177 osv.
Det skulle stå något liknande om "fejkad ångest", om det vore sant.
Men det finns inte ett ord om det. Eftersom du har missupfattat läkarens ord. 

Tack för snälla ord, det värmer. 

Men jag förstod det så att jag och TS har väldigt liknande extrema situationer:
Våra döttrar skar sig

Våra döttrar försökte begå självmord genom att hoppa ner från balkongen 

Våra döttrar hade depression runt 7års ålder

Både jag och TS kände sig så desperata att någon gång funderat på självmord 



Så mina tips gäller såklart  BARA sådana "extrema" fall, inte fall där det räcker med att sätta hårdare gränser.

Det som gör mig upprörd och triggar att skriva så mycket här, att vissa (olaf45 t.ex.) verkar bara strunta i hur extremt det är med våra barn och hur hårt vi kämpar, utan bara fortsätta ge oss skulden för att vi föräldrar är för mjäkiga, och att våra barn fejkar ångest. 

Jag vill också varna TS att i sådana extrema fall är det jättefarligt att sätta hårt mot hårt. Jag tjatar om det, för att jag ÖNSKAR att något med liknande erfarenhet hade tjatat på mig om det, när jag var i samma situation,  INNAN  det blev försent. 

Det gör mig också arg att komma ihåg hur soc resonerade PRECIS som olaf45. Tills de själva fick uppleva detta. Och då ändrare de sin uppfattning TOTALT, och började curling min dotter in i absurdum. Närr jag frågade, men hur är det nu med deras krav att "sätta ner foten", "visa vem som bestämmer ", "låt inte henne ta över makten", "sätt tydliga gränser" osv,  viljet de krävde av oss, så fick jag en upprörd svar: "vi prioriterar barnets nästa och tänker inte förvärra situationen. Hon är väldigt tydlig med var hon vill och inte vill, och ingen kan tvinga henne ".

Du har goda avsikter, men du har aldrig varit i en sådan situation, som dessutom pågår i flera år.

Jag lovar dig, att dina inlägg bara suger ut orken från TS istället för att ge "extra kraft", som du hoppas. 

Jättekonstigt att du fortfarande tror att mitt och ts barn fick alltid direkt precis som de ville.

Väljer och väljer. 

VARJE tonåring/tweeny/barn vill vara omtyckt, känna att lärare gillar dem, vill få beröm från vuxna, vara "som alla andra" och vara accepterade.

Ingen VILL känna och höra att hen gör fel hela tiden, att hen är otrevlig och jobbig.  Särskilt inte ungdomar, so. är extra känsliga till omgivningens attityder mot dem.

Så hade de kunnat VÄLJA,  skulle de VALT att vara glada och trevliga. 

De garanterat lider av att inte klara av det. De går hela tiden med känslan av skam och skuld. 

Jag är ganska säker att de kommer lära sig detta till slut. Om ingen hinner slå sönder deras självkänsla för alltid. För att de blir mer och mer sköra. 

Asså.

Läs hela tråden.

Vi och TS har försökt ta ALL hjälp sim finns.

Herregud, kurator. Såg du att BUP, SOS och psykoloker är inblandade sedan länge?

Nu känner jag att jag har nog för mycket ledig tid idag.

Ts, skriv direkt om du vill att jag dämpar mig lite, det är ju faktiskt din tråd. 

Ja, något sådant skulle jag också tipsa ett sådant barn.
Att försöka "komma ihåg" att låtsas, och bara koncentrera sig på det som verkligen är viktigt. 
T.ex, att det inte lönar att säga "du är dum I huvet" till någon som kanske ÄR dum i huvudet (antagligen inte dum, men där behöver man inte gå in i en diskussion med tonåring). Den blir liksom inte "smart i huvet" av att höra "du är dum", utan antagligen blir bara arg på dig.

Vill du att läraren slutar stirra - säg "jag känner mig obekväm när du tittar på mig så intensivt, kan du sluta med det tack. Det är liksom Google Translate från Impulsiviska språket "Sluta stirra din idiot ", och då får man mycket lättare sin vilja igenom.

Men det krävs mycket träning tills man behärskar den konsten.
Extra svårt för tonåringar (hormoner, för lite erfarenhet, för mycket energi osv).
Extra svårt för "explosiva " barn (det är mycket lättare för flegmatiska långsamma barn att låtsas vara trevliga tills de blir så mogna att de inte behöver låtsas).

Kom ihåg, diplomati är en stor konst, som långt ifrån alla vuxna behärskar  trots att de själva lider av det.

Så man ska, som du säger, lägga Extra uppmärksamhet på fall där de lyckats och inte lägga vikt vid fall där de misslyckats. 

Var det till mig?

Tack Ts!

Hur gick det idag?

Hur blev väckningen? Gick hon till skolan?

Lite trist men ingen fara.
Du vet såklart att man får räkna med bakslag. 

Det blev ändå väldigt bra senaste dagarna.

Lycka till imorgon!

Angående barn som är arga på morgonen. 

Om du frågar henne typ, vill du spela spel med mig/se på Youtube/äta pannkakor/något annat hon älskar eller sova en extra halvtimme?

Det blir då hennes medvetna val att slappa och gå upp om en halvtimme (hehe, det är ju bättre än 2 timmar senare).