Tonåring, hur ska man orka?

Jag förstår precis vad du menar. 

Gällande skolan så är det hemskt att de inte kan bemöta barn med olika svårigheter. 
Jag tror dock just nu att min dotter kanske behöver tid, lugn och kärlek. Ta en dag i taget osv. 

Vi ska kolla på möjligheten att byta skola, kanske kan gå och bli en nystart.

Tårar rinner hos mig just nu, dottern kommer hem och det tar inte mer än 10 minuter så är tjafset igång. Spelar ingen roll vad jag säger, hur jag säger, ALLT är fel!

Jag blir ledsen och hon säger massa saker som sårar och jag orkar inte.

Vem fan uppfann detta? Är det normalt att tonåringar är så här aviga och griniga? Vad är normalt och vad är inte?

Jag tror säkert inte hon menar allt hon säger om att hon skiter i att jag är ledsen, att hon inte bryr sig eller blir ledsen av att vi bråkar osv osv, men varför säger hon så då?

Jag förstår att några som svarat här idag inte har en aning om hur det är att leva med barn som har ångest och som mår riktigt dåligt. Jag tror inte heller ni läst alla inlägg. 
Tänker inte ens bemöda mig med att svara på era oempatiska inlägg. 

Kan inte låta bli att fråga, vad har du för erfarenhet av egna barn som mår dåligt?

Tror du min dotter fejkade sin ångest när hon va runt 6-7 år och skulle hoppa från balkongen eller när hon skulle ta en kniv och skära sig?
För min dotter har haft ångest i många år, det är inget hon kommit på nu.
Du kan inte straffa ett barn att prestera i skolan, hon går dit mer nu än hon gjorde när det var som värst. Läste du förresten mitt inlägg om när hon hade skurit sig på hela kroppen? Fejka hon det också enligt din psykologsyrra eller?

Ta du och andas lite och se att det finns många barn i vårt land som mår dåligt, riktigt dåligt! 

Idag gick hon till skolan, men jag tror inte hon varit på alla lektioner, men vad ska jag göra? Följa med och binda fast henne där? 
Och vad ska man då straffa henne med för att hon inte går på lektionerna? Det finns dagar när hon sitter på toaletten på skolan, ingen lärare hör ens av sig och frånvaro systemet brister. 

Men jag är ju bara en lat förälder som inte förstår att mitt barn hittar på allt, att hon inte alls har ångest och att det finns psykologer som kan testa om det är ångest har då jag aldrig blivit erbjuden angående min egen ångest under alla år. 
Förlåt men jag blir så ledsen över hur vissa människor tänker och uttrycker sig.
Jag säger inte att jag gör alla rätt, men jag har testat straff och tjat och hot och berättat hur viktig skolan är osv osv. 
Efter att jag slutade hota och straffa gick det åt rätt håll i alla fall. 

Så då är din uppfattning att man skapar sitt barns mående? Så nedvärderande och respektlöst. Har din psykologsyrra den uppfattningen också så ska hon nog jobba med något annat.
Har du läst mina inlägg om hur länge min dotter haft det jobbigt? Och vad hon gått igenom?
Jag har aldrig "accepterat" skolk, om du levt med oss och min dotter och sett vår vardag och allt vi kämpat oss igenom så hade du sett. 
Detta är inget som bara dök upp hux flux med hennes mående som du skulle sett om du läst mina inlägg genom tråden. Men jag tänker att den inställningen som du verkar ha så är det inte värt att lägga tid på att förklara.

Vi kämpar varje dag hemma och lägger massa tid på detta. 
Idag tog hon sig till skolan men orkade inte gå på lektion, men vi tar nya tag imorgon. När hon blev bemött bra av lärare och skola så gick hon till skolan, men på nuvarande skola har hon fått höra att hon är fel, ett problem och måste "uppföra sig" vilket hon vet att hon ska göra men när man mår dåligt så kan man inte bara skärpa till sig. T.o.m BUP har sett detta förstår du och pratat med skolan om det. 

Men ha du din uppfattning och lev ditt liv så hittar jag stöd från människor som förstår vad psykisk ohälsa är. 

Igår missade hon bussen hem på kvällen och jag hade ingen bil så kunde inte hämta henne, så hon hörde av sig och talade om att hon sov hos en kompis. Hon har på snapkartan så jag ser vart hon är. Hon skickade en "puss" på snap igår när jag skrev att jag älskar henne och att hon skulle sova gott. Har messat lite med henne på morgonen och det verkar som hon är på väg till skolan nu i alla fall. De börjar 9.15 de flesta dagarna. 
Jag tänker också att det är en seger de dagar hon faktiskt går till skolan, målet är såklart att hon ska gå på lektionerna men hur ska jag som mamma kunna lösa det? Mer än att jag säger att det är viktigt att hon är med. Jag kan ju inte var med i skolan och limma fast henne i salen. Och jag ser det inte som en lösning att straffa henne om hon skolkar eller trycka ner henne utan faktiskt istället tala om att det bästa är ju om hon går på lektionerna så mycket som möjligt och ändå peppar till att hon faktiskt va i skolan och imorgon är en ny dag. 

Jag är dock helt slut idag, ont i huvudet och trött så ligger och kopplar av på soffan och mediterar lite. Jobbar på att intala mig själv att förstå att jag gör så gott jag kan, hon gör så gott hon kan, vi kämpar och det kommer lugna sig. 

Nej det va mest frustration mot hen som skrev i andra inlägg.

Vi har ju pratat om detta med skolan många gånger, de säger att de pratar med henne men hon vill inte. Hon måste enligt dem visa själv att hon vill. 
Jag, soc och BUP har föreslagit mindre uppgifter som hon klarar och sen öka efterhand, bara fokusera på kärnämnena minsta möjliga nivå och att hon inte känner press utan uppmuntras för de lycka den hon gör, att de ska bygga relation med henne och ge henne tid osv. 
Men det har inget hänt på över ett år sen vi pratade om detta första gången. Varje möte sägs samma sak och sen är det också att skolan säger "vi är en nischad skola" "vi har detta upplägget" "vi är inte en behandlande enhet" osv

Vi har bett lika länge om att de ska informera och va ute i god tid, men ändå kommer ingen information. Jag har bett om bra kommunikation mellan mig och skolan, men inget händer. 

Sen vill ju inte min dotter ha anpassat schema, specialhjälp osv för hon vill vara som "alla andra". 
Sen dras de ju till varandra dessa elever som har det tufft. Jag pratar ofta med henne om att hon behöver tänka på vad hon behöver och tro på sig själv. Men att få henne att inte umgås med den ena eller andra, hur ska jag få henne till det? Som jag läst mig till så skapar förbud mer lögner. 
Nu är hon ju i alla fall ärlig med att hon inte går på lektion. Hade väl varit värre om hon sagt att hon va där och så kommer skolan och säger att hon inte va där. 
Men enligt vissa här i tråden så märker ju inte föräldrar att ens barn ljuger. Ska man då gå och misstro sitt barn och ifrågasätta allt tänker jag? Vad ger det för relation?

Nu blir det ju bara svårare när hon är än mer tonåring för lärare att bygga relation. Hennes mentor är fd familjebehandlare och även elevcoach på skolan, men han kan ändå inte möta henne med respekt, det va han som sa till henne att "det finns inte dina egna regler här" när hon bad honom att inte stirra på henne. Hon sa säkert inte det med super vänlig ton, men man säger inte så tillbaka oavsett. 

Nu är hon i skolan idag vad jag kan se, trots att hon sov hos en kompis inatt. Sen hoppas jag att hon är på i alla fall någon lektion.

Sen gällande BUP och söka annat BUP, hur ska jag få med henne när hon blivit så sviken och när hon dessutom säger att hon inte mår dåligt?

Vi har gått på närmaste BUP nu i grannkommunen som hon också går i skolan i. Vi fick remiss och eget vårdval. Ska vi gå på "vårat" BUP så är det 2 timmars resa varje gång. Men såklart kan man höra med dem. Men svårt att se hur vi skulle få ihop det i vardagen och ekonomiskt och än mindre om hon själv inte vill. 

Jaha och där kom det mail från skolan om en incident som måste lyftas... Hon har höjt rösten emot en lärare och frågat "va fan glor du på" och sagt att "du är dum i huvet".