Inlägg från: Anonym (Ger snart upp) |Visa alla inlägg
  • Anonym (Ger snart upp)

    Tonåring, hur ska man orka?

    olof 45 skrev 2023-01-25 15:26:03 följande:
    Jag är ledsen, men jag tycker det låter helt befängt. Vad lärde sig eran dotter annat än att hon kan hota och slå och skrika - och tills sist ger ni er? Vilken makt barnet har!

    Att BUP inte sa något annat angående självmordshot än att "sätt på internet" låter osannolikt. När min mor en gång hade ett liknande sammanbrott hamnade hon på en stängd avdelning på sjukhus - varför hade ni eran dotter kvar hemma? 

    Ett annat tips för att se om det är riktig ångest är att se hur snabbt det 'avtar' när hon får som hon vill. Lärde mig det av sjukhuspersonalen när en närstående person hade jätteångest utomlands och hade slut på ångestdämpande medicin, och sökte sig till akuten och krävde medicin. Den personen lugnade sig när läkaren sa 'ja, jag kommer skriva ut medicin'. Lugnade sig alltså INNAN hen fått medicinen... Läkarna påpekade då till en anhörig att detta var beroendeproblematik, och "ångesten" självframkallad.

    I ert fall ahde jag inte stängt av internetet utan helt enkelt sagt till dottern att ni sagt upp abonnemanget. När dotern skrek och hotade och hade sönder saker hade jag antagligen kört henne till akuten - men kanske också testat att säga "jag emailar nu internetbolaget så får vi så hur lång tid det tar för dem att ge oss internet igen. Kan du vara lugn tills dess?". Skulle dottern då plötsligt klara av att vara lugn skulle jag ta det som ren manipulation från hennes sida, och ha en diskusion med henne om det. 
    Jag ber dig att sluta kommentera här då du uppenbarligen inte vet vad det innebär att leva med barn som mår dåligt. 
    Du dumförklarar och nedvärderar föräldrar som kämpar och sliter och som försöker ta sig framåt.

    Gällande ångest så har jag levt med det i många år och haft mycket kontakt med vården och den kan te sig på många sätt. Ångest kan visst lugna sig av vetskapen att "får som man vill" som du uttrycker det. 
  • Anonym (Ger snart upp)
    Anonym (Jag har sabbat det) skrev 2023-01-25 15:17:04 följande:
    Just nu ser jag två val:

    1. Skriv svar till läraren
    "Det är absolut inte ok, jag beklagar och kommer ta ett allvarligt samtal  med min dotter om att hon måste visa respekt för omgivningen .
    Samtidigt är jag väldigt glad att dottern lyckades ta sig till skolan, det är en stor seger för oss, med tanke på att hon var/fortfarande riskerar att bli hemmasittare. "

    Och ta INTE upp det med dottern! Låtsas som ingenting.
    Tror läraren att hon inte vet att hon gjorde fel?! Som om din dotter inte vet hur man SKA prata. Vilken ny information tänkte lärare att du ska förmedla till henne????? 

    2. Om du känner att du MÅSTE ta upp det med henne- jag skulle försöka börja med humor och utan press, typ säga med skratt "Nej men fan, nu står jag här och glor på dig istället för att vika tvätt! Har nog blivit dum i huvudetpå äldre dar". Och typ småkittla henne och så. 
    Om du märker att hon skrattar lite, då kan du säga LÄTTSAMT: fast det var ju inte så snällt att säga det till någon, även om personen ÄR dum i huvudet, det förstår du såklart."

    Och se till att inte dramatisera detta mera!
    Hon lider ju själv av detta, går och känner skuld och skam. Det blir inte bättre av att säga "du bör känna massor skuld och skam". Utgå från att hon inte ville säga det, och kommer försöka hålla sig i framtiden. Mejla till berörda läraren något i stil med det jag skrev först.
    Tack för bra tips, har lugnat mitt sinne nu och resonerat med mig själv om hur allvarlig incidenten var och läst dina tips och gör nog en kombo av det. 
    Jag vet att min dotter inte vill säga sånt och vet att man inte ska säga sånt. Ska se om hon säger nåt, men jag kommer nog mest mot henne säga att jag såg att du hade närvaro på flera lektioner idag, jätteroligt! Och fråga om det gick bra.
  • Anonym (Ger snart upp)
    Anonym (Ni är bra) skrev 2023-01-25 15:28:56 följande:

    Hade nog frågat min dotter om det. Typ att du fått meddelande från skolan om en incident mellan henne och lärare. Hur uppfattade hon detta? Lyssna på henne och avsluta med att du förstår (om hennes sida verkar någorlunda resonabel) men att läraren kände att hon blev otrevliga så nästa gång kanske tänka på språket? 


    Vänta också tills hon varit hemma ett tag. Fråga om ni kan fika.  Fråga om hur det var hos kompisen och om skolan var ok. Kanske tar hon själv upp det. 


    Saken är den att vi kommer inte ses förrän senare ikväll och då kommer jag vara jättetrött och hon med så det är nog inte läge att prata om det då.
    Men absolut bra tips hur jag kan ta upp det med henne.
  • Anonym (Ger snart upp)

    Ringde henne nu och sa att jag såg att hon varit på flera lektioner idag och att jag tyckte det är superbra och jag hörde att hon va stolt när hon sa vilka lektioner hon varit på men att hon inte orkat alla. 
    Det kändes väl bra sa jag då och då sa hon "ja, men jag hatar XXX" Jasså vadå då fråga jag. 
    Så berättade hon vad som hänt och vad han sagt och gjort och vad hon sagt och gjort och orden hon sa att hon sa va EXAKT de som läraren skrev i mailet. 
    Jag sa då att det va onödigt att säga så och då sa hon ja men nu sa jag så för det vart för mycket. 
    Jag sa återigen att jag va stolt över henne att hon va i skolan OCH på lektioner.

    Så jag känner nog ändå att jag har rätt i att lita på mycket av det min dotter säger för så här är det oftast att hon står för att hon har sagt saker. 

  • Anonym (Ger snart upp)
    Anonym (Ni är bra) skrev 2023-01-25 15:46:49 följande:

    Då hade jag väntat till en passade tid. Skrivit till skolan att du ska prata med ditt barn när du hittar en tid som passar (Om nu skolan förväntar sig ett svar). I värsta fall får du väl ta det i helgen. 


    Tänker dessutom att hennes lärare verkar väldigt mesig om det var allt som hände. Skulle jag maila varje gång en elev var otrevlig hade jag inte gjort annat. Läraren hade ju kunnat ta situationen efter lektionen/innan din dotter lämnade klassrummet om hon gick tidigare. 


    Jag har ju som du ser ovan pratat med henne och hon gav utan att jag frågade sin version. När jag hörde hennes och utifrån vad läraren skrev så tänker jag också "men snälla är det verkligen en så stor grej" Men det sa jag inte till min dotter såklart.
    Enligt min dotter så hade de haft en diskussion och han stod och "sa emot" vad hon sa och hon visste i detta att hon hade "rätt", så hade hon blivit irriterad och han hade suttit och stirrat på henne som hon upplevde det, och det är väl ändå inte okej att göra.
  • Anonym (Ger snart upp)

    Skrev ett svar till skolan och förklarade också att hon själv berättat och att det stämde med den han skrev. 
    Jag reagerade också på att läraren hade skrivit att min dotter VALDE att bara otrevlig. 
    Jag förklarade att vi under 1,5 år har kämpat med hennes mående och att både BUP och Soc har förklarat på möten att min dotter har svårigheter som behöver bemötas med lågaffektivt bemötande även om hon inte har en diagnos. 
    Och att lärarna absolut ska hålla på regler och stå fast vid det men att de kan vara bemötande. Att min dotter också kan uppfatta lärare som "otrevliga" vilket jag också tagit upp med rektorn att hon blivit bemött på ett kränkande sätt när hon ex bett en lärare att inte titta på henne. 

    Läraren svarar tillbaka på meilet och tackar för mitt svar och att han va glad att hon "stått för sitt beteende".
    Sen skrev han att han kommer fortsätta att äga klassrummet och vara ledare på sitt sätt.

    Inte ett ord om förlåtelse kring hennes svårigheter utan han skrev att han uppfattar henne som kaxig och har attityd och inte mottaglig för handledning. Så han undra hur han ska göra 🤔 

    Blir så ledsen över att jag trots alla förklaringar och möten och försök till att få dem att förstå så förstår de inte.

    Är det någon förresten som har något bra förslag på hur jag ska väcka min dotter på bästa sätt? Hon är som en zombie och riktigt svårväckt och trött såklart. Blir som ett bi. 

  • Anonym (Ger snart upp)
    olof 45 skrev 2023-01-26 09:49:06 följande:
    Det är många människor som kommer bemöta ditt barn på detta sätt, för 99% av oss vet att vi själva VÄLJEr hur vi beter oss. 

    Jag tror du kommer längre om du förstår att livet och alla andra människor inte kommer anpassa sig efter din dotter, utan hon måste anpassa sig till verkligheten. 

    Lågaffektivt bemötande borde han dock kunna få till, borde väl gälla för alla elever? Har du bett läraren förklara hur han tänker sig att lågaffektivt bemötande är, och ifall han använder sig av det? För han kanske själv tyckte att han försökte? Att han inte 'stirrade'? Läraren ska ju lära ut saker och förtjänar respekt, de är inte ofelbara menar jag. Och det kommer inte barnets framtida chefer etc vara heller...

    man kan itne ändra andra, baran sig själv. 

    I ert fall, om barnet itne har diagnos, så kan du nog också förstå läraren litegrann? I hans ögon är hon bortklemad och dåligt uppfostrad. I alla klasser jag hade som barn fanns det några bråkstakar - som fungerade bara i vissa klassrum. De klassrummen de fungerade i hade starka lärare som itne tog emot sk1t... 

    Hur gammal är läraren i det här fallet?
    Såg dina andra inlägg. Först och främst så blir jag upprörd över att du är så oempatisk i många svar. Jag har full rätt att be dig va tyst i min tråd om du inte har något vettigt att säga. Och eftersom du mest dumförklarar så kan jag va utan det.
    Såg sen att du blandat ihop mig med en annan. 

    Tror du inte att vi kämpar med både min styrka och min dotters mående? Tror du inte att vi krävt hjälp? 
    Men så många år som vi kämpat så tar liksom orken slut. Och soc pratar om att "du behöver avlastning" ja men HUR? Det kan de inte svara på. 

    Gällande lågaffektivt bemötande och så i skolan har de fått information om detta från soc och BUP flertalet gånger på SIP möten men det blir ändå ingen skillnad för de ser henne ändå som ouppfostrad.
    Läraren säger ändå atta han ska "äga" klassrummet. Han är rätt ung. 

    Jag anser också att LAB borde vara sättet man är emot alla då det förebygger. Jag är fullt medveten om att hon inte alltid kommer bli bemött på ett "anpassat sätt" men jag väljer efter råd från BUP, soc och allt jag läst att försöka ge henne rätt förutsättningar för henne att lära sig.
    Vi har kommit en bra bit på väg med det hemma kan jag lova dig, men sen ändras förutsättningarna för att hon blir mer tonåring och då får man lite börja om.

    Har man inte levt med detta så kan man nog inte ens föreställa sig. 
  • Anonym (Ger snart upp)
    olof 45 skrev 2023-01-26 09:36:32 följande:
    Nå, du får tycka att jag låter oempatisk om du vill - jag skriver mest för att få TS att morska upp sig. Du har gjort mig lite förvirrad med dina inlägg, känns lite som du kapat tråden. Tog ett tag att inse att du itne var TS.

    Jag har ingen länk eftersom det var berättat för mig. Svårt att länka till muntlig information.

    Sedan har du itne förstått det jag skrev. Såklart blir man lugnare när problemet försvinner. Det är fejt om man blir lugn bara baserat på löfte om att problemet SKA försvinna... Tex personen som ville ha ångestmedicin för hon hade sån ångest - men hennes anfall gick över långt innan hon fick medicin - den gick över när hon övertalat läkarna att skriva ut medicin åt henne.

    Ser du skillnaden?
    Haha att jag ska "morska upp mig" du är ju bara för mycket i vissa kommentarer. 
  • Anonym (Ger snart upp)
    Anonym (Jag har sabbat det) skrev 2023-01-26 11:05:16 följande:

    Nu känner jag att jag har nog för mycket ledig tid idag.

    Ts, skriv direkt om du vill att jag dämpar mig lite, det är ju faktiskt din tråd. 


    Ingen fara alls 💕
  • Anonym (Ger snart upp)
    Jemp skrev 2023-01-26 10:58:11 följande:
    Man ser till att få hjälp för både sig och sin dotter. Kurator tex.
    Har du läst alla inlägg? Gör det annars
  • Anonym (Ger snart upp)
    Anonym (herre je) skrev 2023-01-26 11:34:25 följande:
    Jag tror de kan välja? Fake it til you make it? Har de testat? 

    Har ni testat sådana där positivitetsdagböcker? Man ska skriva tre saker man är tacksam för varje dag, till exempel
    Jag jobbar själv med positivitetstänk osv och har under flera år försökt få med min dotter, föreslagit avslappning, mindfulness osv osv 

    Ibland tar hon till sig men sen att göra det är en annan sak, jag kämpar själv väldigt mycket för att få detta till rutin. 
    En tonårings hjärna är upptagen med allt hormonkaos som man förstår om man löser om detta inte är att man väljer utan det bara kommer. 

    En tonårings hjärna är långt ifrån fullt utvecklad och har man då dessutom svårigheter inom vissa områden så blir det än värre. 

    Det är som att säga till någon som har svårt att gå pga nervskador att "det ör bara ställa sig upp och gå, fake it til you make it"
  • Anonym (Ger snart upp)
    Anonym (Jag har sabbat det) skrev 2023-01-26 11:59:16 följande:

    Tack Ts!

    Hur gick det idag?

    Hur blev väckningen? Gick hon till skolan?


    Idag gick det inte, först vart hon sur och grinig och då sa jag att jag inte tycker om när hon är så, att respekt går åt två håll. Sa att vi  behöver hitta ett sätt på morgonen som gör att vi båda får en bra start. Jag sa också att jag har förståelse för om hon inte vill ha hjälp utifrån, men att hon då behöver försöka prata med mig så vi får detta och funka. Jag berömde henne igen för gårdagen varpå hon muttra att du behöver inte hålla på och tjata om det, då sa jag att jag har valt att börja fokusera mer på det som är bra så det kommer jag fortsätta med, då sa hon jaha okej.
    Sen ville hon va ifred en stund, sa sen att hon ville vara hemma idag och då pratade vi en stund och jag sa att då vill inte jag idag att hon är med kompisar heller. Så vi får se den om hon lyssnar på det eller inte. 
    Men känns som vi hade ett bra snack, lugnt och fint. 
    Jag tänker att hon gjorde en bra dag igår och det tar på energin. 
    Men jag är stolt över henne och mig i detta, jag kommer fortsätta jobba på att vara lugn och väldigt tydlig och inte hänga med i hennes känslostormar.
  • Anonym (Ger snart upp)
    Anonym (Dev) skrev 2023-01-26 23:46:00 följande:

    Jag vet inte hur det är att vara förälder. Men min mamma var i din situation med mig i tonåren.
    Är idag 26år och lever med depressionen på ett "hälsosamt" sätt.
    Men min historia började med mobbing jag var inte längre mammas glada barn. Mobbing i kombination med hormoner och att försöka hitta sin egna plats på jorden. Jag var bråkig hemma eller så var jag inlåst på mitt rum. Började med självskadebeteende i femte klass och kuratorn ville ge mig antidepressiva. Men det var inte förrän jag gick i sjunde klass som mina föräldrar gick med på det, i hopp om att det skulle hjälpa. Vilket det inte gjorde då jag inte ville prata med psykologerna. År gick och det blev värre i skolan tills jag inte längre klarade av det. Mobbningen var inte bara i skolan, den var konstant på internet och följde med mig hem. Det blev för mycket, vilket var något mina föräldrar aldrig visste. Ett självmordsförsök i skolan och inlåst på akutpsykiatrin. Mamma var med mig och jag avskydde henne då, jag fattade inte varför de skulle hålla på och kväva mig med deras kärlek. För jag mådde piss, kände mig värdelös, misslyckad och äcklig. Jag ville inte leva så jag fattade aldrig varför de skulle försöka så hårt att ha mig kvar.. Idag i vuxen ålder har jag sagt till mamma att jag idag uppskattar att hon fanns där för mig även om jag verkligen inte gjorde det lätt för henne då.
    Sen ytterligare år med hemsk depression och ångest.

    Detta är hur jag hade det, jag vet absolut inte hur din dotter har det. Men med mitt förflutna vill jag bara säga pressa inte henne för hårt, men kommer hon förbi de jobbigaste åren så kommer hon uppskatta stödet som du kan ge henne. Det finns tyvärr aldrig några tröstande ord när det kommer till depression och ångest. Speciellt inte i en ålder där man redan är skör. 
    Självskadebeteendet kan vara ett sätt för henne att inte skada sig "värre". För så var det för mig, i början.
    Men älska henne, stötta henne och kväv henne inte (inte för att jag tror att du gör det). Känner hon att hon vill prata så kommer hon göra det. Att vara hård mot en person med depression kan göra det värre.
    Hoppas att detta inte var för förvirrande utan kan vara till lite hjälp.


    Fint av dig att berätta och tack för dina fina tankar, all kärlek och styrka till dig.
  • Anonym (Ger snart upp)
    Xlr8 skrev 2023-01-27 12:21:17 följande:

    Alltså hur fundamentalt har man misslyckats för att nå detta resultat????
    Inser man ej att det kommer bli jobbigt att lösa så stora problem när dom är så gammla så kanske barn inte var den bäste idén. 
    Låta dom förstöra sina liv pga nå tonårsdravel, vad är man då för förälder? 
    Är det något man fick lära sig som barn så var det respekt, ärlighet och att skolan är prio ett. 
    Kanske trögfattad men fick detta inpräntat otaliga gånger tills budskapet gick in. 
    Det var helt enkelt smidigast och väldigt mycket mer fördelaktigt att göra det som var jobbigt(det rätta). 

    att mina föräldrar skulle låta mig skolka och bete sig illa mot dom hahahahah mm det skulle aldrig hända.


    Har du läst alla inlägg om hur min dotter har haft det och att det inte bara är vanligt tonårstrots? (Vi är dessutom två i tråden som beskrivit två olika barns historia)
    Om du inte läst så gör det INNAN du påstår att man misslyckats.
    Har du läst och ändå skriver som du gör så är det nog snarare du som misslyckats i att förstå. 
    Det är nämligen så här också att jag har en dotter till som uppfostrats på samma sätt men som inte har de svårigheter som storasyster.
  • Anonym (Ger snart upp)

    Men jag tror att du XLR8 enbart är ute efter att vara elak.
    Hade du uppfostrats så väl som du menar så hade du också fått med dig något som heter förståelse och empati. 

  • Anonym (Ger snart upp)
    Xlr8 skrev 2023-01-27 12:41:38 följande:
    Nej har ej läst allt, skummat lite. 
    Sett liknande utspela sig både i verkligheten och läst om det tidigare. Man har sett långt i förväg vart det barkar med föräldrarna har skitit i det tills det blivit för jobbigt och först då börjar bry sig.
    Hur detta stämmer överens med vad folk skrivit här vet jag ej men ska läsa lite mer. 

    Släpp tonårstrots och inte bry sig i det och du får tämliga otrevlig konsekvenser vilket slutar i skolk å dylikt. En förälder som tillåter ett barn att förstöra sin framtid ÄR ETT MISSKLYCKANDE oavsett din eller andras inlägg. 
    Som sagt läs då mina inlägg och vår historia och inse att här har vi inte skitit i något alls, vi har kämpat med hennes mående i måååånga år! Otaliga möten och samtal med socialtjänsten och BUP. Möten med skolan och kämpat för åtgärder osv och det går åt rätt håll. 
    Ser du det som ett misslyckande så får du göra det, hoppas inte du skaffar barn som råkar hamna i psykisk ohälsa med självmordsförsök vid tidig ålder. 

    Ta väl hand om dig själv och ha ett underbart liv.
  • Anonym (Ger snart upp)
    Anonym (herre je) skrev 2023-01-27 14:22:39 följande:
    Nej, det håller jag inte med om.

    Att säga till någon som inte KAN gå att "fake it" är ju absurdt.

    Att säga till någon som SJÄLVKLART kan använda trevlig respektful eller iallafall lugn ton, att  det är något de borde anstränga sig för att göra, är en heeeelt annan sak.

    Det är tillåtet att känna sig besviken, arg osv, men alla människor måste veta att det finns en gräns till hur mycket man kan agera utåt (straffa andra genom sitt beteende). 

    Så har jag ibland sagt till mina barn. "Jag anstränger mig mycket för er skull (nämner saker jag gjort för dem; valt mat de ska tycka om, kört dem hit eller dit, lagt ner timmar på att hitta exakt rätt julklappar, whatever som faller mig in för stunden men som barnen kan känna igen och tänka "visst fan, det var ju rätt najs att mamma ansträngde sig!) - jag skulle uppskatta om du också kunde anstränga dig lite för mig och hela familjens trevnad. Det är itne alltid lätt, men om alla anstränger sig lite så blir livet bättre."
    Tror du behöver läsa på lite kring hur en tonårs hjärna kan fungera och framförallt kring diagnoser med svårigheter i affektreglering osv. För det är det vi pratar om hör, inte en fullt fungerande individ utan svårigheter. 
    Anonym (herre je) skrev 2023-01-27 14:28:22 följande:
    Inte för att väcka den tiger som sover, men ser ni itne själva på situationen som ett sorts misslyckande? säger itne det för att vara elak, men jag reagerade lite på att du slog ifrån dig detta så raskt - medans jag hela tiden trott att du lider av att detta är en form av misslyckande - och ruskigt svårt att få bukt på när det gått för långt åt fel håll
    Du väcker ingen tiger som sover, varför skulle jag se det som ett misslyckande att min dotter har mått dåligt sen ung ålder och har en skörhet och trolig diagnos?
    Så som vi kämpat genom åren. Det skulle för mig vara att se min dotter som ett misslyckat barn vilket hon inte är för jag vet hur hon också kämpar. 
    Lillasyster har blivit uppfostrad på samma sätt men hon har inte de svårigheter som storasyster har. 
    Så nej jag ser det inte som ett sorts misslyckande, jag ser det i såfall som en stor sorg.
    Men jag är fast besluten att med tiden kommer det bli bättre. 
Svar på tråden Tonåring, hur ska man orka?