Tonåring, hur ska man orka?

Jag är ledsen, men jag tycker det låter helt befängt. Vad lärde sig eran dotter annat än att hon kan hota och slå och skrika - och tills sist ger ni er? Vilken makt barnet har!

Att BUP inte sa något annat angående självmordshot än att "sätt på internet" låter osannolikt. När min mor en gång hade ett liknande sammanbrott hamnade hon på en stängd avdelning på sjukhus - varför hade ni eran dotter kvar hemma? 

Ett annat tips för att se om det är riktig ångest är att se hur snabbt det 'avtar' när hon får som hon vill. Lärde mig det av sjukhuspersonalen när en närstående person hade jätteångest utomlands och hade slut på ångestdämpande medicin, och sökte sig till akuten och krävde medicin. Den personen lugnade sig när läkaren sa 'ja, jag kommer skriva ut medicin'. Lugnade sig alltså INNAN hen fått medicinen... Läkarna påpekade då till en anhörig att detta var beroendeproblematik, och "ångesten" självframkallad.

I ert fall ahde jag inte stängt av internetet utan helt enkelt sagt till dottern att ni sagt upp abonnemanget. När dotern skrek och hotade och hade sönder saker hade jag antagligen kört henne till akuten - men kanske också testat att säga "jag emailar nu internetbolaget så får vi så hur lång tid det tar för dem att ge oss internet igen. Kan du vara lugn tills dess?". Skulle dottern då plötsligt klara av att vara lugn skulle jag ta det som ren manipulation från hennes sida, och ha en diskusion med henne om det. 

Just nu ser jag två val:

1. Skriv svar till läraren
"Det är absolut inte ok, jag beklagar och kommer ta ett allvarligt samtal  med min dotter om att hon måste visa respekt för omgivningen .
Samtidigt är jag väldigt glad att dottern lyckades ta sig till skolan, det är en stor seger för oss, med tanke på att hon var/fortfarande riskerar att bli hemmasittare. "

Och ta INTE upp det med dottern! Låtsas som ingenting.
Tror läraren att hon inte vet att hon gjorde fel?! Som om din dotter inte vet hur man SKA prata. Vilken ny information tänkte lärare att du ska förmedla till henne????? 

2. Om du känner att du MÅSTE ta upp det med henne- jag skulle försöka börja med humor och utan press, typ säga med skratt "Nej men fan, nu står jag här och glor på dig istället för att vika tvätt! Har nog blivit dum i huvudetpå äldre dar". Och typ småkittla henne och så. 
Om du märker att hon skrattar lite, då kan du säga LÄTTSAMT: fast det var ju inte så snällt att säga det till någon, även om personen ÄR dum i huvudet, det förstår du såklart."

Och se till att inte dramatisera detta mera!
Hon lider ju själv av detta, går och känner skuld och skam. Det blir inte bättre av att säga "du bör känna massor skuld och skam". Utgå från att hon inte ville säga det, och kommer försöka hålla sig i framtiden. Mejla till berörda läraren något i stil med det jag skrev först.

Hade nog frågat min dotter om det. Typ att du fått meddelande från skolan om en incident mellan henne och lärare. Hur uppfattade hon detta? Lyssna på henne och avsluta med att du förstår (om hennes sida verkar någorlunda resonabel) men att läraren kände att hon blev otrevliga så nästa gång kanske tänka på språket? 

Vänta också tills hon varit hemma ett tag. Fråga om ni kan fika.  Fråga om hur det var hos kompisen och om skolan var ok. Kanske tar hon själv upp det. 

Då hade jag väntat till en passade tid. Skrivit till skolan att du ska prata med ditt barn när du hittar en tid som passar (Om nu skolan förväntar sig ett svar). I värsta fall får du väl ta det i helgen. 

Tänker dessutom att hennes lärare verkar väldigt mesig om det var allt som hände. Skulle jag maila varje gång en elev var otrevlig hade jag inte gjort annat. Läraren hade ju kunnat ta situationen efter lektionen/innan din dotter lämnade klassrummet om hon gick tidigare. 

Det är många människor som kommer bemöta ditt barn på detta sätt, för 99% av oss vet att vi själva VÄLJEr hur vi beter oss. 

Jag tror du kommer längre om du förstår att livet och alla andra människor inte kommer anpassa sig efter din dotter, utan hon måste anpassa sig till verkligheten. 

Lågaffektivt bemötande borde han dock kunna få till, borde väl gälla för alla elever? Har du bett läraren förklara hur han tänker sig att lågaffektivt bemötande är, och ifall han använder sig av det? För han kanske själv tyckte att han försökte? Att han inte 'stirrade'? Läraren ska ju lära ut saker och förtjänar respekt, de är inte ofelbara menar jag. Och det kommer inte barnets framtida chefer etc vara heller...

man kan itne ändra andra, baran sig själv. 

I ert fall, om barnet itne har diagnos, så kan du nog också förstå läraren litegrann? I hans ögon är hon bortklemad och dåligt uppfostrad. I alla klasser jag hade som barn fanns det några bråkstakar - som fungerade bara i vissa klassrum. De klassrummen de fungerade i hade starka lärare som itne tog emot sk1t... 

Hur gammal är läraren i det här fallet?

Nå, du får tycka att jag låter oempatisk om du vill - jag skriver mest för att få TS att morska upp sig. Du har gjort mig lite förvirrad med dina inlägg, känns lite som du kapat tråden. Tog ett tag att inse att du itne var TS.

Jag har ingen länk eftersom det var berättat för mig. Svårt att länka till muntlig information.

Sedan har du itne förstått det jag skrev. Såklart blir man lugnare när problemet försvinner. Det är fejt om man blir lugn bara baserat på löfte om att problemet SKA försvinna... Tex personen som ville ha ångestmedicin för hon hade sån ångest - men hennes anfall gick över långt innan hon fick medicin - den gick över när hon övertalat läkarna att skriva ut medicin åt henne.

Ser du skillnaden?

Nu känner jag att jag har nog för mycket ledig tid idag.

Ts, skriv direkt om du vill att jag dämpar mig lite, det är ju faktiskt din tråd. 

Man ser till att få hjälp för både sig och sin dotter. Kurator tex.

Jag tror de kan välja? Fake it til you make it? Har de testat? 

Har ni testat sådana där positivitetsdagböcker? Man ska skriva tre saker man är tacksam för varje dag, till exempel

Tack Ts!

Hur gick det idag?

Hur blev väckningen? Gick hon till skolan?

Jag vet inte hur det är att vara förälder. Men min mamma var i din situation med mig i tonåren.
Är idag 26år och lever med depressionen på ett "hälsosamt" sätt.
Men min historia började med mobbing jag var inte längre mammas glada barn. Mobbing i kombination med hormoner och att försöka hitta sin egna plats på jorden. Jag var bråkig hemma eller så var jag inlåst på mitt rum. Började med självskadebeteende i femte klass och kuratorn ville ge mig antidepressiva. Men det var inte förrän jag gick i sjunde klass som mina föräldrar gick med på det, i hopp om att det skulle hjälpa. Vilket det inte gjorde då jag inte ville prata med psykologerna. År gick och det blev värre i skolan tills jag inte längre klarade av det. Mobbningen var inte bara i skolan, den var konstant på internet och följde med mig hem. Det blev för mycket, vilket var något mina föräldrar aldrig visste. Ett självmordsförsök i skolan och inlåst på akutpsykiatrin. Mamma var med mig och jag avskydde henne då, jag fattade inte varför de skulle hålla på och kväva mig med deras kärlek. För jag mådde piss, kände mig värdelös, misslyckad och äcklig. Jag ville inte leva så jag fattade aldrig varför de skulle försöka så hårt att ha mig kvar.. Idag i vuxen ålder har jag sagt till mamma att jag idag uppskattar att hon fanns där för mig även om jag verkligen inte gjorde det lätt för henne då.
Sen ytterligare år med hemsk depression och ångest.

Detta är hur jag hade det, jag vet absolut inte hur din dotter har det. Men med mitt förflutna vill jag bara säga pressa inte henne för hårt, men kommer hon förbi de jobbigaste åren så kommer hon uppskatta stödet som du kan ge henne. Det finns tyvärr aldrig några tröstande ord när det kommer till depression och ångest. Speciellt inte i en ålder där man redan är skör. 
Självskadebeteendet kan vara ett sätt för henne att inte skada sig "värre". För så var det för mig, i början.
Men älska henne, stötta henne och kväv henne inte (inte för att jag tror att du gör det). Känner hon att hon vill prata så kommer hon göra det. Att vara hård mot en person med depression kan göra det värre.
Hoppas att detta inte var för förvirrande utan kan vara till lite hjälp.

Alltså hur fundamentalt har man misslyckats för att nå detta resultat????
Inser man ej att det kommer bli jobbigt att lösa så stora problem när dom är så gammla så kanske barn inte var den bäste idén. 
Låta dom förstöra sina liv pga nå tonårsdravel, vad är man då för förälder? 
Är det något man fick lära sig som barn så var det respekt, ärlighet och att skolan är prio ett. 
Kanske trögfattad men fick detta inpräntat otaliga gånger tills budskapet gick in. 
Det var helt enkelt smidigast och väldigt mycket mer fördelaktigt att göra det som var jobbigt(det rätta). 

att mina föräldrar skulle låta mig skolka och bete sig illa mot dom hahahahah mm det skulle aldrig hända.

Nej har ej läst allt, skummat lite. 
Sett liknande utspela sig både i verkligheten och läst om det tidigare. Man har sett långt i förväg vart det barkar med föräldrarna har skitit i det tills det blivit för jobbigt och först då börjar bry sig.
Hur detta stämmer överens med vad folk skrivit här vet jag ej men ska läsa lite mer. 

Släpp tonårstrots och inte bry sig i det och du får tämliga otrevlig konsekvenser vilket slutar i skolk å dylikt. En förälder som tillåter ett barn att förstöra sin framtid ÄR ETT MISSKLYCKANDE oavsett din eller andras inlägg. 

Nej, det håller jag inte med om.

Att säga till någon som inte KAN gå att "fake it" är ju absurdt.

Att säga till någon som SJÄLVKLART kan använda trevlig respektful eller iallafall lugn ton, att  det är något de borde anstränga sig för att göra, är en heeeelt annan sak.

Det är tillåtet att känna sig besviken, arg osv, men alla människor måste veta att det finns en gräns till hur mycket man kan agera utåt (straffa andra genom sitt beteende). 

Så har jag ibland sagt till mina barn. "Jag anstränger mig mycket för er skull (nämner saker jag gjort för dem; valt mat de ska tycka om, kört dem hit eller dit, lagt ner timmar på att hitta exakt rätt julklappar, whatever som faller mig in för stunden men som barnen kan känna igen och tänka "visst fan, det var ju rätt najs att mamma ansträngde sig!) - jag skulle uppskatta om du också kunde anstränga dig lite för mig och hela familjens trevnad. Det är itne alltid lätt, men om alla anstränger sig lite så blir livet bättre."

Inte för att väcka den tiger som sover, men ser ni itne själva på situationen som ett sorts misslyckande? säger itne det för att vara elak, men jag reagerade lite på att du slog ifrån dig detta så raskt - medans jag hela tiden trott att du lider av att detta är en form av misslyckande - och ruskigt svårt att få bukt på när det gått för långt åt fel håll