Varför kalla funktionsnedsättningar för superkrafter?
Jag blir faktiskt väldigt illa berörd över diskussionen idag som är som en pendel som gått för långt.
Det har gått från att man låst in människor på dårhus och att man stigmatiserat människor till att man ska prata om funktionsnedsättningar som superkrafter.
Läser på sociala medier om personer som exempelvis inte klarar av att arbeta. Som inte kan gå på daglig verksamhet eller någonting för att ingenting funkar. Samtidigt så älskar den sitt egna sätt att vara på. Jag tycker självklart att man har rätt att vara den man är och det går ju inte att göra så mycket åt det heller å andra sidan.
Men står själv som anhörig till ett syskon som har det såhär?. Liksom jag förstår att hon har svårt och inte klarar sig själv. Hon vill inte ta emot dom insatserna som erbjuds för hon vill vara vanlig och klara sig själv. Den som får ta hand om eländet är anhöriga och föräldrarna. Hon själv ser inte något problem med sitt sätt, hon anser också att hon har en superkraft?. Men det blir ju på bekostnad av någon annan.
Folk pratar bara om att personer med henne diagnos måste hitta rätt plats i livet så kommer det gå bra.
Varför detta förskönande hela tiden? Att typ alla skulle ha förmågan till att doktorera på universitetet om man bara kunde stötta människor på rätt sätt.
Självklart finns det personer som har olika diagnoser och som mer gränsar till att inte ha någon diagnos, som även har ett bra kontaktnät och ett stort kapital från sin ursprungsfamij och som har normal till hög IQ som kan vända sina svagheter till styrkor. Men hur många är detta?
Det blir bara kränkande mot alla dom föräldrarna som får kämpa i hela sina liv för att deras vuxna barn ska få ett drägligt liv.
Varför är detta så fult att prata om?