Varför vill du inte ha barn?

Jag skriver under på detta! Jag har ett nästan omåttligt behov av att vara ifred och det passar dåligt ihop med föräldraskap.

Tack och lov har jag nu uppnått 43 års ålder och slipper kommentarer i ämnet. Folk har väl äntligen fattat att det inte blir några barn här. Själv fattade jag det redan när jag själv var barn.

Jag slipper också kommentarer nu för tiden. Min mamma fattade att jag menade allvar redan när jag var 25. 

Jag skriver också under på att jag inte önskar några barn.
För det första är världen så pass urusel att jag inte tycker att det behövs fler människor här.

För det andra så kvävs jag av människors omåttliga behov av att föra sina gener vidare, trots att det kanske inte är någon dna-stege som förtjänar att föras vidare.

För det tredje så gillar jag inte vad barn gör med relationer och människor. Så många runt omkring mig har blivit slutkörda och allmänt bittra mot varandra sedan de skaffat barn.

För det fjärde så kvävs jag också av mammafasoner (från båda kön), daltande och curlande. "Barn" som bor hemma tills de är 30 bara för att de inte riktigt har hittat sitt rätta kall.

För det femte: Det här med att varje unge är bland det mest unika som någonsin skapats. Det ska visas bilder och filmer på när någon säger bajskorv eller när någon har råkat kissa på sina egna skor. Man förväntas dessutom ha samma euforiska känsla över barnets bragder som föräldrarna själv.

Jag har valt bort barn pga mina psykiska problem. Dels är de ärftliga och dels är jag mycket som ett barn själv, stort behov av uppmärksamhet och ganska osjälvständig. Jag skulle inte bli en bra mamma.

Men jag vill ändå ha rätten att få vara ledsen över att inte "få" bli mamma ibland, trots att jag väljer bort det, för nånstans skulle jag ändå velat det.

Skulle gärna vilja bli bonusmamma till lite äldre barn, det tror jag att jag hade klarat bra. 

Jag har inte bestämt mig än, är man. 

Den främsta anledningen är att jag inte vill föra vidare psykiska problem jag haft. Var även ett väldigt jobbigt barn själv. 

Sedan tänker jag att barn är väldigt tidskrävande och kostar mycket. Och för vad kan man fråga sig? Varför ska man lägga ner den tiden och de pengarna? Jag har egentligen så mycket annat jag vill göra. Känner inget större behov av att ha en familj att ta hand om och laga mat till, barnen tänker jag på då. Sedan har jag inget emot barn så, de kan väl vara kul. Men jag strävar inte riktigt efter det där familjelivet på det sättet. Jag har gärna en partner och vänner, kanske en hund eller katt. Men barn är extremt krävande och kostar väldigt mycket. De skapar även mycket oro vilket inte är bra för ens hälsa, varken psykiskt eller fysiskt.   

Jag hade kunnat skriva den här tråden. Ordagrant! Förutom åldern, jag är under trettio än, och får fortfarande kommentarer, och jag faktiskt gillar barn. Som är äldre än 4, i alla fall och smarta nog att föra i alla fall ett enkelt samtal. Bebisar direkt äcklar mig eller något. Äcklar är inte riktigt rätt ord, men jag får rysningar av obehag. Nej, inget sånt för mig.

Håller med på alla punkter. Hela barngrejen är så underlig. Barn verkar förstöra så mycket mer än de ger för de flesta. 

Kommentarerna kommer som tur är att minska med åldern. Själv har jag svårt för även äldre barn men det beror helt på i vilken ålder de fattar att de inte är jordens mittpunkt längre och det skiljer sig ju åt när det inträffar. Jag håller helt med om att bebisar är obehagliga. Men det är även äldre barn som ställer närgångna frågor, inte kan sitta stilla och inte kan fokusera. Värst är nog lite äldre barn som gör/säger/beter sig minst sagt underligt för att få uppmärksamhet. 

Jag vill inte heller ha barn. Varför vet jag inte exakt, men jag har aldrig känt suget efter att vara gravid och efter att bli mamma. 

Ingen av mina vänner (vi är alla några år under 30) känner samma sak, det är inte aktuellt att skaffa en liten. 

Vem vet, jag kanske tänker annorlunda om några år, men jag har svårt att tänka mig att det skulle inträffa.

Samma här. Aldrig velat ha barn. Funderade runt 30 på att skaffa ändå, för som alla vet "ångrar man inte ett barn" och min man ville. Men jag följde min instinkt och är sååååååå tacksam för det idag. Skulle inte orka en dag tror jag. Max två. Tyvärr är min man äldre och redan vid 50 farfar till tre flickor. Jättesöta, men bara det tycker är påfrestande. Önskar faktiskt att de inte hälsade på så himla ofta, men håller god min.