Läkare på Alva vill utreda mitt helt välfungerande barn!

Jag tänker att det absolut kan ligga något i läkarens bedömning om att ditt barn upplever sin kropps signaler på annat sätt än det mest typiska och att hen efter att just ha jobbat på BUP faktiskt kan ha utvecklat en blick för vad ditt barn ev. skulle kunna ha problem med.

Du har aldrig någonsin tänkt på att det skulle kunna vara något neuropsykiatriskt och det låter ju som att det fungerar väl hemma. Vad läkaren troligen vet, är att kraven i skolan faktisk är helt annorlunda och att det faktisk är bättre att lyfta frågan om utredning än att inte göra det. 

Jag tänker att det absolut inte handlar om hur du är som mamma, utan om att världen faktiskt är anpassad för barn som fungerar som "de flesta". Och barn som fungera lite annorlunda, kan behöva att man förstår detta för att enklare kunna hjälpa dem.

Jag förstår att det är mysigt med en sex-åring som du blir alldeles lycklig av, det utesluter dock inte att han faktiskt framöver kan behöva stöd. För att nå sin potential, inte för att sitta hemma med dig hela livet.

Det är din och kanske också TS tolkning. Ibland är det så att man som förälder ser sitt barn ur ett helt annat perspektiv än omgivningen och läkaren satte ingen diagnos, utan föreslog just en utredning.

De har ju under många år gått och prövat att få stöd med magen och "vanliga" råd har inte fungerat. Att då som läkare faktiskt tänka att barnet ev. inte fungerar som andra kan vara rätt rimligt. 

Ts är fri att välja hur hon tolkar läkarens frågor. Jag vet inte om det var en helt knasig gissning, eller om det faktiskt finns saker som gör det tämligen uppenbart att barnet behöver stöd.

Hur vet du vad läkaren tolkade in och inte? Det kanske var fullständiga rimliga frågor, utifrån situationen, eller en övertolkning av beteenden. Vad det inte var var en diagnos! Det var att lyfta att det kanske finns en diagnos. Inte en faktiskt satt diagnos.

Jag tänker att det är väldigt olyckligt att TS är så oerhört inställd på att hennes barn minsann inte har några problem. Att som sexåring inte riktigt landat i att gå på toaletten är inte att fungera precis som "alla andra". Det är ett symptom på att någonting INTE fungerar som hos de flesta.

Nä. Det är inte sjukt att en läkare drar en för snabb och kanske felaktig slutsats. Det är är mänskligt och läkare är just människor.

Om ingen tidigare reagerat, så kan det bero på att barnet vanligtvis inte uppvisar de beteenden som läkaren reagerade på, eller att mamman faktiskt inte noterat att folk faktiskt tidigare också ställt frågor för att försöka fånga upp, utan att hon reagerat.

När man går till vården kan man bli missförstådd, få frågor man inte väntat sig, eller få råd som känns dåliga. Det betyder inte att den enskilda doktorn man träffar är sjuk, eller usel, utan det kan också bero på vad tidigare läkare skrivit och noterat, samt på att vissa problem väldigt ofta framträder ihop med andra.

Ts låter inte speciellt insatt som skriver NPF sjukdom och om att hon tänker att hon behöver få läkaren in på ett annat spår. Läkaren tolkade situationen och tog upp en möjlig förklaring med TS. Hon väljer som vårdnadshavare om hon tror att detta är något som hon vill gå vidare med, eller om detta bara var en förklaring som hon helt enkelt kan bortse ifrån.

Jag tänker att det är fullständigt omöjligt att veta vad denna läkare gjorde sin bedömning på och att det egentligen inte spelar någon roll för mitt svar.

Som förälder så får man ibland information som krockar med det man själv upplever. Då kan man välja att bortse från det, eller så kan man fundera vidare på om detta faktiskt är något som man behöver fundera vidare på.

Har barnet en funktionsnedsättning så kommer TS troligen få frågor även framöver. Är det ett så välfungerande barn som hon tror är väl detta bara en parantes.

Avfärdade läkaren verkligen lösningen, eller kände läkaren igen en väldigt bra strategi som fungerar på någon som har autism?

Är det en läkares jobb att klappa mamma på huvudet och bekräfta, eller att försöka hjälp barn få det de behöver för att bli välfungerande vuxna.

Hade barnet blivit helt "bra" hade besöket hos doktorn inte behövts överhuvudtaget.

I min värld är det rimligt att läkare lyfter olika ev. diagnoser och vidare undersöker en ung patient som inte riktigt knäckt toa-koden. I min värld är det rimligt att i sexårsåldern faktiskt vidare undersöka vad för bakomliggande orsaker det skulle kunna finnas.