Anonym (att våga se) skrev 2023-03-13 12:22:43 följande:
Det är din och kanske också TS tolkning. Ibland är det så att man som förälder ser sitt barn ur ett helt annat perspektiv än omgivningen och läkaren satte ingen diagnos, utan föreslog just en utredning.
De har ju under många år gått och prövat att få stöd med magen och "vanliga" råd har inte fungerat. Att då som läkare faktiskt tänka att barnet ev. inte fungerar som andra kan vara rätt rimligt.
Ts är fri att välja hur hon tolkar läkarens frågor. Jag vet inte om det var en helt knasig gissning, eller om det faktiskt finns saker som gör det tämligen uppenbart att barnet behöver stöd.
Hur vet du vad läkaren tolkade in och inte? Det kanske var fullständiga rimliga frågor, utifrån situationen, eller en övertolkning av beteenden. Vad det inte var var en diagnos! Det var att lyfta att det kanske finns en diagnos. Inte en faktiskt satt diagnos.
Jag tänker att det är väldigt olyckligt att TS är så oerhört inställd på att hennes barn minsann inte har några problem. Att som sexåring inte riktigt landat i att gå på toaletten är inte att fungera precis som "alla andra". Det är ett symptom på att någonting INTE fungerar som hos de flesta.
Jag sa inte att läkaren SATTE en diagnos utan att hon tror att barnet har en diagnos, därför föreslogs ju en utredning, annars hade hon sagt "Ditt barn HAR en diagnos". Om du läser ts beskrivning så sätter läkaren igång den här tanken väldigt tidigt under besöket och reagerar efter det inte så som alla andra läkare, som inte misstänker diagnos, har gjort. Ts märker ju att läkaren beter sig annorlunda mot dem jämfört med andra läkare. Man måste liksom inte jobba på BUP för att fatta misstanke om npf-diagnos hos ett barn, det hade vilken läkare som helst kunnat plocka upp men INGEN har hittills nämnt det av alla som de träffat genom åren, bara den här BUP-läkaren med sina "BUP-glasögon". Människan bestämde sig redan innan han hade gått in i rummet för att han kunde ha en diagnos! Det är bara sjukt och konstigt.