Hur tog ni er igenom småbarnsåren?

Jag för panikattacker flera ggr i veckan.

Oj, skönt med sovmorgon!
Skämt å sido, det är tufft och man får ta vara på de tillfällen som ges för återhämtning. 

Har du någon som kan avlasta? 

Sambo jobbar ju och hon kommer oftast hem sent. Barnvak? nej nej inget sånt, äldsta går på förskolan i alla fall. På halvtid, jag är föräldraledig med yngsta. 

Det var kämpigt att va hemma ett halvår med första barnet men det gick ändå okej. Då hade men ETT barn att ta hand om. Nu är det två, och kanske tre ggr så mycket

?.stök efter dom. Mycket tidskrävande hushållsarbete vissa dagar. Får inte ihop allt.

Och de vaknar dessutom regelbundet före 06:30 också. Det är väl det senaste man får sova till

Ja det var några jobbiga år, men man får sänka sina krav vissa dagar/perioder och göra sitt bästa. 

passa på och sov middag med den lilla ibland så du får fylla på sömnen.

det blir bättre!
kram

Jag hade bra rutiner och började alltid dagen med utevistelse i alla väder. Om vi stannade inne blev det alltid kaos senare på dagen. 

På dagarna träffade vi ofta vänner som var hemma med barn eller tränade när gymmet hade barnpassning. Fyllde dagarna med roliga aktiviteter som gav energi. 

om dina ungar bara röjer runt behöver de troligtvis mer utevistelse och mer uppstyrda aktiviteter inomhus. 

Här är mina regler för harmoniskt-ish liv med små barn. Jag har tre under fyra och deras mamma gick tyvärr bort när yngsta föddes.

1: Vila när barnen vilar. Om de tar en lur på dagen så gör jag det också. Jag går och lägger mig bara en timme efter barnen.
2: Fixa med barnen. De kan hjälpa till.
3: Få i mig tillräckligt med energi jämt fördelat över dagen. Barnen äter 5 gånger om dagen, så varför skulle inte jag göra det? 
4  Ut. Varje dag. Det ger energi.
5: Förenkla allt som går att förenkla.
6: Ha leksaker och pysselgrejer för barnen där JAG är, så de kan roa sig själva under uppsikt när de tröttnar på att leka hjälpa-pappa.
7: Om det är kris är tvn en bra barnvakt.
8: Good enough är good enough. Ingen är perfekt.

Det är enklare för vissa än för andra.
Jag stördes inte av att ungarna stökade till. Vårt hem var aldrig elegant eller prydligt (utom på julafton!), men för mig var det naturligt när det bodde småbarn i huset. En vacker dag skulle ungarna vara stora, och då kunde jag ha det hur välstädat jag ville.
Att de härjade runt och levde om störde mig inte heller. Det är dörrar till alla rum här i huset, och jag stängde dörren till vissa rum. Barnen fick inte leka i vardagsrummet, vårt sovrum eller badrummet.

Stänger också dörrar till vissa rum. Det är ett måste. Försöker ha rutiner och vissa dar funkar det, andra inte. Man vet ju aldrig med barn det går ju inte att planera till 100%.

Men jag har noll support av min sambo. Säger jag att jag är trött säger hon att hon också är trött. Säger jag att jag mår dåligt så svarar hon ja men tänk på mig då, jag tycker väl också det är jobbigt. Ber jag att få vila en halvtimme eller en timma ja då är det okej men sen får jag höra det fyra dagar senare. Att jag minsann lämnade barnen ensam med henne.. Förklarar jag att jag inte mår bra så frågar hon oengagerat vad jag torr

Jag är helt ensam i det här som det känns.

Är mitt uppe i det själv och har bara ett barn på 3.5 år och inte flera i olika åldrar, vi är dessutom två föräldrar som hjälps åt, så jag inser att jag har lite enklare situation.

Det jag insett är att man får sätta sitt eget liv delvis på paus några år tills det lättar. Det är tidvis viktigare att få vila själv än att hinna med egna intressen. Den tid man har för egna intressen är ju när barnen lagt sig eller den andra föräldern ta hand om barnen, då får man prioritera, ibland måste man nyttja tiden till att röja upp sånt som förfallit i hushållet, ibland har man ork för egna intressen vilket i sin tur ger energi men ibland behöver man bara vila själv och då är det okej att lägga sig samtidigt som barnen. Det är dock viktigt att man tar sig tid för egna intressen när man har ork och möjlighet annars tappar man bort sig själv och allt handlar bara om att ta hand om barnen, men man får inse att ork och tillgänglig tid gör att man inte kan engagera sig i egna intressen på samma sätt som innan man fick barn.

Det ligger mycket i att inse att man inte behöver vara perfekt, man få helt enkelt sänka nivån till vad man orkar med. TVn är för oss ofta räddningen när man inte orkar längre, inser att skärmtid inte är bra men det är viktigare att överleva.

Man behöver inte heller alltid leka så intensivt med barnen, är man trött kan det ofta räcka med att man finns i närheten och pratar lite med dem, eller som sades tidigare i tråden låt barnen hjälpa till med ens egna sysslor. Som barn kan det vara kul att hjälpa till att städa, diska, tvätta och laga mat även om vi vuxna mer upplever det som nödvändigt ont. Inser att detta är betydligt enklare med ett barn än med flera.

Är man i en relation där samarbetet fungerar är ett tips att bjuda till själv först istället för att begära att få. Blir mycket enklare att få vila eller tid för sig själv om man dagen innan påtalat att den andra föräldern ser ut att behöva vila eller egen tid och erbjudit sig att ta hand om barnen. Detta fungerar ju dock enbart om man har en relation där båda inser att det bara fungerar om man hjälps åt, ibland har den ena mer ork ibland den andra. Det gäller att den som har mest ork nyttjar tillfället att låta den andra återhämta sig när det behövs.

Vi gick båda ner i arbetstid, till 75%, när vi fick barn. Är så otroligt nöjda med det beslutet, för det var tuffa år, trots det.