• Anonym (Våga Vägra Svärsl­äkt)
    Sun 19 Mar 2023 00:43
    4811 visningar
    21 svar
    -1
    21
    4811

    Är det verkligen så märkligt...??

    Träffade en kille på "lite äldre dar" efter många år som singel. Han har nog aldrig haft något stadigt, vad det verkar. Det funkar bra, vi trivs ihop! 

    Vi två har aldrig ens diskuterat saken men nu börjar "folk" fråga; "Hur är hans föräldrar då?? Hans syskon?? Är de trevliga??". Och hur i allsin dar ska jag veta det???? Jag har aldrig träffat dem, kommer aldrig att göra! Vad ska jag med dem till?? På samma sätt som han inte är ett dugg intresserad av min familj och min släkt! Det är ju VI som träffas, som funnit varandra, som trivs tillsammans. Varför röra in en massa annat folk??

    Kan få panik av tanken att "presenteras" för någon, därmed "betraktas" och "utvärderas". Som om jag skulle ha något att bevisa för hans släktingar! Så kan de prata om sen hur "otrevlig Kalles flickvän är". Jag det var honom jag ville ha och jag fick honom! Inte en hel släkt att tvingas umgås med, sitta och vara falskt trevlig mot.

    Är det så extremt märkligt att i "mogen" ålder inte vilja ha en helt ny släkt på halsen för att man träffar en man?

  • Svar på tråden Är det verkligen så märkligt...??
  • Anonym (Våga Vägra Svärsl­äkt) Trådstartaren
    Sun 2 Apr 2023 21:04
    #13
    -1

    Tack för svar! Som vanligt går en del enbart in för att bara otrevliga, det får man förbise.

    Okej att det är "ovanligt" etc, det fattar jag också, men frågan är om det är märkligt/konstigt?
    Ska försöka svara lite på frågor som ställts:
    Ingen av oss är "nära" våra egna familjer. Han är mer artig än jag och åker på tillställningar mest för att han känner sig tvungen. Och när han varit där så har de alltid blivit osams om nåt så han är skittjurig.
    Sen vet jag inte om det är så "artigt" att åka på kalas mest för att äta. Många karlar verkar ha den inställningen; "Man kan ju åka dit och äta i alla fall!". Jag skulle då inte vilja ha folk hemma hos mig som vantrivdes men dök upp för att äta...

    Jag utgår ifrån att de skulle tycka att jag var otrevlig eftersom jag helt enkelt är obekväm och "otrevlig". Jag har alltid avskytt såna här situationer. Släktträffar, jobbintervjuer, börja nytt jobb. Såna här "lära känna"-utfrågningar. Känner spontant att "Fast det ska väl ni skita högaktningsfullt i???". Samt att man då förväntas att själv vara engagerad och intresserad och ställa frågor. Som sagt, jag skiter väl i dem?? Vi har varit tillsammans i 1,5 år och bor ihop och efter vad han berättat så är det inga "roliga" människor. Vardagliga, tråkiga, humorlösa, gärna gaddar ihop sig om någon tycker och tänker annorlunda.

    Vi är båda 45+ så barn är inte aktuellt. Så den aspekten slipper vi helt.

    Vänner har vi inga att tala om. Samma där, han framställer inte de få han har på speciellt bra sätt. Omogna fylletrattar som lever singellivet. Han bjöd hem någon förra sommaren som satt och fes konstant och bäljade bärs och var "nyfiken" på mig. Och de få vänner jag har umgås jag med utan att han är med. Han har inget intresse av "tjej-kvällar" etc.

    Högtider, födelsedagar. Han åker till sina, jag till mina. Sen träffas vi och firar tillsammans. Om någon skulle bli sjuk eller vad någon skrev, jaa då blir det ju upp till honom eller till mig. Inget vi behöver involvera varandra i. Jag känner ju inte jag jag ska sitta vak över hans morsa som jag aldrig träffat. Skulle heller inte ta med honom om någon av mina blev sjuka heller.

    Nu träffar jag ingen släkting men då man gjorde det. Jag minns ju de här, i regel ingifta karlarna, som knappt umgicks med alla andra. Drog sig undan, stod ute och rökte, sa knappt ett ord. Då var man nästan rädd för dem men idag förstår jag dem ju!! Är det inte bättre att de helt enkelt stannar hemma då, om de är så obekväma i situationen???

    Ja, vi är asociala. Vi är folkskygga. Är vi sämre människor för det???

  • Anonym (Våga Vägra Svärsl­äkt) Trådstartaren
    Sun 2 Apr 2023 22:58
    #17
    -1
    Anonym (---) skrev 2023-04-02 21:06:52 följande:
    Det var väl ändå inte det du frågade i TS? Du frågade om  det var märkligt, och ja, flera tycker ju det lite grann. 
    Och det köper jag! Men en del kommer ju med rena påhopp. Och det är ju rätt onödigt. Sen skiljer de flesta inte på "märkligt" och "annorlunda". JA, det är säkert "annorlunda", det fattar jag också. Men är det så "märkligt" att man inte vill ha en till hel släkt på halsen att förhålla sig till och som ska välta hela ens tillvaro för att man kärat ner sig i en karl?

    Jag tycker ju motsatsen är desto mäkligare. Att man från dag 1 anser sig tillhöra även partnerns släkt. Fick inspiration till tråden av en tjej som var jätteupprörd för att pojkvännen sen "några månader" ville umgås ensam med sina syskon, att hon inte var bjuden på hans kusins bröllop och vad det var. Det tycker jag är en hemskt märklig inställning och att man inkräktar på partnerns familjs privatliv.
  • Anonym (Våga Vägra Svärsl­äkt) Trådstartaren
    Sun 2 Apr 2023 23:15
    #19
    -1
    Anonym (A) skrev 2023-04-02 21:21:16 följande:
    Om du skrivit från början att ni är folkskygga och asociala så hade du nog fått andra svar. Nu framkom inget sådant, utan du framställde er som helt normala sociala personer.
    Fast egentligen så spelar det ju ingen roll? Hade vi varit intresserade av varandras familjer så hade ju tråden aldrig skapats.
    Nu är vi inte det, och blir framställda som två otrevliga totalt socialt inkompetenta folkilskna idioter som sitter i en koja i skogen utan kontakt med omvärlden. Och så är det ju inte. Vi är båda högt utbildade, har bra jobb, men ingen av oss är intresserade av "att träffa nya människor", socialisera bara för att "man ska". Vi trivs med att välja vårt eget umgänge och att inte tvingas in i relationer "bara för att".
    Jag menar om jag blir god vän med en kollega, inte är jag intresserad av hela dennes familj för det! Men bara för att man är kärlekspar så tycks det högst märkligt att man inte umgås med varandras släkt på regelbunden basis, firar högtider och födelsedagar tillsammans. 
    Vi känns faktiskt bra mycket lyckligare och avslappnade än andra par som t.ex. inför högtider måste planera, planera, planera för att tillfredsställa alla parter, och så sätter de sig själva och sin egen vilja sist och längtar tillbaka till jobbet efter julledigheten för de är helt sönderstressade.
  • Anonym (Våga Vägra Svärsl­äkt) Trådstartaren
    Thu 6 Apr 2023 00:13
    #21
    50Q skrev 2023-04-03 00:19:27 följande:

    Det är inte det minsta märkligt. Gillar ditt resonemang. Men de reaktioner du möter här är tyvärr vanligt förekommande. Kanske känner dom sig per automatik bortvalda av ditt förhållningssätt här? 

    Jag vet inte om du och/eller din man, räknar er som introverta. Men i allmänhet så betraktas ju introverta som mindre trevliga/lyckade än extroverta. Jag tycker dock att ett uttryck som folkskygg är något av skymf, då det inte handlar om att skygga för människor, snarare att man inte vill göra sig till, inte är allmänt nyfiken på allt och alla, vill välja var man lägger sin energi. 

    När folk kommer med uttrycket folkskygg, så får jag känslan av att de vill göra ner någon, få det till att någon är rädd, skrämd, enstörig, bor långt in i skogen, osv. Det är verkligen inte välvilligt att kalla någon folkskygg. 

    Det finns nog också en misstanke om att introverta och mindre sällskapliga människor kanske innerst inne är stroppiga, dryga, alldeles för selektiva, kräsna, osv. Och det i sig kan ju tänkas väcka den här ilskan att duger inte jag? Då kommer lätt glåpord som folkskygg, enstöring, eremit, osv. Kom inte här och tro dig kunna välja bort mig liksom. 

    Men återigen, det är inget märkligt eller dåligt med hur du känner och tänker i det här. Tvärtom resonerar du medvetet och klart. Man behöver inte välja sin partners släkt bara för att. Jösses, man väljer väl inte ens den egna släkten? Man "har" den men behöver inte trivas med den för det. 


    Det var det vackraste jag hört sen jag konfirmerades! som man säger 😊 Och då är jag ändå inte konfirmerad!
    Men uppriktigt TACK för sina ord!! Det värmer verkligen!

    Vi räknar oss inte som någonting. Våra familjer säger ingenting, det är ju folk här i tråden som kallar oss saker, ställer diagnoser etc!

    Ingen av oss är nära eller ens tycker om våra familjer så varför tvinga in den andra i dreten? Min sambo blev dessutom jäkligt anti av reaktionerna när de förstod att han träffat någon; "Jaha, när ska du visa upp underverket då??". Hallå, må vara ett talesätt men han kände det ju som att jag var någon som han satte upp på bordet och så skulle hela släkten gå några varv runt och betrakta och döma och ha en åsikt! Givetvis skulle det inte bli bokstavligt men ändå det här bedömandet, utfrågandet! Och när jag nu inte är den här sociala, utåtriktade, skittrevliga, överglada.... Do the math...

    Även mitt syskon, som inte visat intresse för mig och mitt på många år brydde sig plötsligt när h*n hörde på omvägar att jag "träffat någon" och då plötsligt visade mig intresse, "vi måste träffas så h*n fick se vem 'min man' var för en!", enbart för att kunna döma ut honom och visa sig överlägsen.

    Sen är jag lite förvånad. Man får ju aldrig en inbjudan likt "kom förbi på en fika!" utan det ska verkligen vara när precis hela släkten är samlad! Högtider, 70-årskalas, 80-årskalas, en syster bjöd in till "adventsfika"....hos deras föräldrar! Kan man inte ens få chansen att ta det lite pö om pö?? Så man lär känna några få i taget? Känns mest som att målet är att få ta en enda stor lycklig familjebild på julafton för att jaga "Gilla" på Facebook!

    Vi är inte otrevliga, stroppiga etc etc, vi är bara ointresserade, skäms för våra egna familjer, har nog med vårt eget och det är varandra vi valt, inte en halv by med invånare från födsel till död!
Svar på tråden Är det verkligen så märkligt...??