Är det verkligen så märkligt...??

Träffade en kille på "lite äldre dar" efter många år som singel. Han har nog aldrig haft något stadigt, vad det verkar. Det funkar bra, vi trivs ihop! 

Vi två har aldrig ens diskuterat saken men nu börjar "folk" fråga; "Hur är hans föräldrar då?? Hans syskon?? Är de trevliga??". Och hur i allsin dar ska jag veta det???? Jag har aldrig träffat dem, kommer aldrig att göra! Vad ska jag med dem till?? På samma sätt som han inte är ett dugg intresserad av min familj och min släkt! Det är ju VI som träffas, som funnit varandra, som trivs tillsammans. Varför röra in en massa annat folk??

Kan få panik av tanken att "presenteras" för någon, därmed "betraktas" och "utvärderas". Som om jag skulle ha något att bevisa för hans släktingar! Så kan de prata om sen hur "otrevlig Kalles flickvän är". Jag det var honom jag ville ha och jag fick honom! Inte en hel släkt att tvingas umgås med, sitta och vara falskt trevlig mot.

Är det så extremt märkligt att i "mogen" ålder inte vilja ha en helt ny släkt på halsen för att man träffar en man?

Tack för svar! Som vanligt går en del enbart in för att bara otrevliga, det får man förbise.

Okej att det är "ovanligt" etc, det fattar jag också, men frågan är om det är märkligt/konstigt?
Ska försöka svara lite på frågor som ställts:
Ingen av oss är "nära" våra egna familjer. Han är mer artig än jag och åker på tillställningar mest för att han känner sig tvungen. Och när han varit där så har de alltid blivit osams om nåt så han är skittjurig.
Sen vet jag inte om det är så "artigt" att åka på kalas mest för att äta. Många karlar verkar ha den inställningen; "Man kan ju åka dit och äta i alla fall!". Jag skulle då inte vilja ha folk hemma hos mig som vantrivdes men dök upp för att äta...

Jag utgår ifrån att de skulle tycka att jag var otrevlig eftersom jag helt enkelt är obekväm och "otrevlig". Jag har alltid avskytt såna här situationer. Släktträffar, jobbintervjuer, börja nytt jobb. Såna här "lära känna"-utfrågningar. Känner spontant att "Fast det ska väl ni skita högaktningsfullt i???". Samt att man då förväntas att själv vara engagerad och intresserad och ställa frågor. Som sagt, jag skiter väl i dem?? Vi har varit tillsammans i 1,5 år och bor ihop och efter vad han berättat så är det inga "roliga" människor. Vardagliga, tråkiga, humorlösa, gärna gaddar ihop sig om någon tycker och tänker annorlunda.

Vi är båda 45+ så barn är inte aktuellt. Så den aspekten slipper vi helt.

Vänner har vi inga att tala om. Samma där, han framställer inte de få han har på speciellt bra sätt. Omogna fylletrattar som lever singellivet. Han bjöd hem någon förra sommaren som satt och fes konstant och bäljade bärs och var "nyfiken" på mig. Och de få vänner jag har umgås jag med utan att han är med. Han har inget intresse av "tjej-kvällar" etc.

Högtider, födelsedagar. Han åker till sina, jag till mina. Sen träffas vi och firar tillsammans. Om någon skulle bli sjuk eller vad någon skrev, jaa då blir det ju upp till honom eller till mig. Inget vi behöver involvera varandra i. Jag känner ju inte jag jag ska sitta vak över hans morsa som jag aldrig träffat. Skulle heller inte ta med honom om någon av mina blev sjuka heller.

Nu träffar jag ingen släkting men då man gjorde det. Jag minns ju de här, i regel ingifta karlarna, som knappt umgicks med alla andra. Drog sig undan, stod ute och rökte, sa knappt ett ord. Då var man nästan rädd för dem men idag förstår jag dem ju!! Är det inte bättre att de helt enkelt stannar hemma då, om de är så obekväma i situationen???

Ja, vi är asociala. Vi är folkskygga. Är vi sämre människor för det???