Hur kan man vara troende - vad har jag missat?

Jag är också en person som ser pragmatiskt på saker och aldrig har trott på nån gudom. Intressant att du som ateist kom att jobba inom kyrkan! Det skulle jag som ateist aldrig ha kunnat göra.

Jag har genom livet (särskilt i tonåren/20-årsåldern) intresserat mig för religioner och just den här frågan - hur kan folk tro? Jag har sett serier och filmer i ämnet, läst böcker, diskuterat med mormoner, kristna, muslimer... och det enda som hänt är att jag blivit allt mer övertygad om frånvaron av gudar.

På samma sätt som många människor gillar att tro på spöken, andar och annat övernaturligt antar jag att många gillar att tro på en gud. Alltså, att de är mer benägna att tro på nåt mystiskt. Själv är jag alldeles för förankrad i verkligheten - och alldeles för medveten om mångfalden av religioner och vidskepelser - för att jag ens ska vara i närheten av att kunna göra det.

Kyrkan, moskén eller vad det nu kan vara erbjuder säkert en gemenskap som är svår att leva utan om man väl blivit mottagen där. Häromveckan gick jag (som 48-åring) på mitt livs första konfirmation, det var en kompis dotter som konfirmerade sig. En mycket märklig ritual på många sätt, och med tanke på att så många föräldrar verkade vara så glädjestrålande lyckliga över ceremonin, undrar jag hur många av de runt 20 ungdomarna som verkligen trodde på den kristna guden. Generellt sägs det ju att konfirmander mest flyter med strömmen och vill ha presenter (själv gav jag kompisens dotter en grundläggande bok om filosofi, kanske inte den typiska konfirmationspresenten). Jag minns att jag som tonåring var den enda i min klass som inte konfirmerade mig. På samtalen innan bad tydligen prästen mina klasskamrater att hälsa mig att delta nästa gång, så jag fick flera gånger höra av dem att prästen bett mig komma, men det kunde han fetglömma. Jag visste ju redan då (1990) att jag inte trodde på nån gud.

Flera gånger har jag hört kristna säga att man bara måste öppna sig för tron, men nej. Antingen måste man vara en person som är benägen att tro på mystik eller så är man med om nåt hemskt där man når botten och inte har nåt annat val än att tro att det finns en "förälder" som bryr sig om en, så att man tar sig i kragen. Nyfrälsta ex-knarkare o.d. har ju egentligen bara sin egen styrka att tacka för att de överlevt - de har bara _trott_ att de haft en osynlig kraft vid sin sida. Och ibland är det allt som behövs.