Otrohet/ öppet förhållande- varför så stigmatiserat?

Men personen sluta väl "kämpa" i samma sekund hen valde att bedra sin familj och då blir det ju kanske lite svårt att ta den där nyfunna kämparglöden som så  plötslig blossade upp EFTER att personen blev avslöjad och inte före på allvar?

Bevisligen var ju familjen inte så viktig när man valde att sätta den på spel för sex, bekräftelse eller vad det nu var man sökte...men helt plötsligt bli familjen jättemegaviktig när man blir påkommen. Det klingar ju en aning falskt och det finns ju kanske all anledning att ifrågasätta det.

BraNja, alla 'r nog överens om at man ska göra allt man kan för sina barn, men det är ju inte säkert att vara kvar i en trasig relation med en falsk och respektlös person alltid är det bästa för barnen, det kan ju lika väl vara väldigt skadligt för dem att växa upp i destruktiva relationer. Och det märkliga här är din extremt ensidiga syn på det.
Eller släppa trasslet helt och börja om på nytt fräscht och otrasslat garn?
Varför är inte det oxå ett alternativ?Jag hoppas att du inser att försöka reparera ett trasigt förhållande inte är det enda alternativet och inte alltid är det bästa heller. På tal om att gömma huvudet i sanden och så....

Jag tror inte något av dem spelar något större roll för kvinna50+, relationen ska bara "räddas" till vilket pris som helst för det har hon fått för sig är bäst för barnen alltid, finns liksom inget annat alternativ i universum.

Man sätter väl inte igång och har sönder relationen och kräver sen att alla ska delta i att laga det man själv haft sönder? För om relationen nu var så viktigt varför hade man medvetet sönder det och hur kan man förvänta sig att andra ska tro på att man tycker det är viktigt?

Nja, terapi är som sagt terapi och inte magi och ingen terapi i världen kommer hjälpa falska människor som inte vill förändras till det bättre.

Nej, tvärtom så är det väldigt bra att ventilera känslor och tankar med andra när man är i kris, det är ju till stor del vad terapi går ut på. Älta är ju en del av krisens faser, reaktionsfasen om jag inte minns fel.

Att hålla allt inne för att behaga den som såg till att man hamnade i kris är ju inte alls att rekommendera och ett perfekt recept för att fastna i bitterhet viket enbart gynnar den som såg till att man hamnade i kris.

halleluja, amen och kors i taket... du bekräftar att det finns alternativ till att vilja vara kvar... wow 

Eller så tyckte man kanske om varandra tills den ene började bete sig som ett svin och då slutade man gilla personen?

För att vara kvar i trasiga relationer inte alltid är det bästa för barnen Och att envist hävda det är såklart provocerande eftersom det är ett falsk påstående..

Om man inte längre är tillsammans så är man ju inte längre en familj utan två skilda föräldrar med gemensamma barn som ofta skaffar sig nya familjer. Det där med att låsas vara en familj till varje pris verkar vara en väldigt känslig fråga för dig.

Japp det är viktigt att sätta barnen först, både när det gäller uppbrott och i att försöka att inte ha sönder familjen för sitt eget nöjes skull och medvetet skapa onödiga dramer för det kan ju knappast kallas för att sätta barnen först, eller hur?

Ja, det är lustigt hur allt från lägga en smygare till att kapa av huvudet på någon kan generaliseras till "ett mänskligt misstag" när man på alla sätt ska försöka normalisera skitbeende.

Men det som är ännu lustigare är hur ensidig toleransen för skitbeteende verkar vara där att vara otrogen är bara mänskligt men vilja dumpa en otrogen partner är totalt omänskligt.

Tydligen verkar kraven moget beteende barar gälla den som blir bedragen inte den som är otrogen så den som är otrogen behöver inte fundera över vad det kommer ha för konsokvenser för barnen, men den som blir bedragen måste det. 

Nja, ämnet otrohet är av naturliga skäl känslig men det som leder till bisarra diskussioner är inte ämnets känslighet utan alla dåliga ursäkter och löjliga försök att förminska och normalisera det.

Jag tror alla förstår ganska väl hur det fungerar och varför folk gör så, det som verkar vara svårt att enas om är om det verkligen är ok att bete sig så mot människor man ska föräställas älska. 

Om du vill slösa bort tid på en person som bevisligen är opålitlig och utsätta dig för risken att det forsätter ske i framrtiden är ju upp till dig men det gör ju inte dig till en mer upplyst och förstående person för det. Det är en smakfråga.

Ja kärlek och relationer är komplexa men alla beter ju inte sig som svin när det blir komplext, vissa gör det andra klarar att hantera livets komplexitet med värdighet.

Nej det kommer du nog inte få för då måste man ju ha faktiska argument då är det ju mycket enklare med känsloargument, grova generaliseringar och rena fantasier