Ifrågasätta beslut, barn

De flesta i tråden är eniga beträffande sambons tidigare partner, en högst olämplig far. Jag har en annan synpunkt, och det är att ingen ung flicka, verkligen ingen, ska bli gravid som tonåring, helt uteslutet i min värld. Skulle detta inträffa är det abort som gäller, ingen diskussion om saken. Detta givet att graviditeten inte är för långt gången.                                                                  "Slutet av tonåren" innebär att hon kanske inte ens har gymnasieexamen, det blir ingen högskola och inget vettigt jobb. En så ung person ska utvecklas i frihet, resa med kamrater och ha ett helt annat liv, inte vara bunden vid småbarn. Ett utomordentligt dåligt livsval att behålla, men vad i all sin dar sa hennes föräldrar? Kunde de inte bankat lite vett i henne?                                                                          Nu kommer jag att få hela kadern av unga mödrar på FL mot mig, det är jag medveten om. Ofta tycker man här att "det är upp till den unga att välja" eller "man kan inte tvinga någon till abort".     Som tonåring har man dåligt konsekvenstänkande och behöver stöd av föräldrarna. Var fanns de när det begav sig?                                                                                                      I TS fall skulle jag tveka beträffande fortsatt samboskap. Kärlek nu, men kommer det att bli medlidande sedan? Nu är jag ganska hård, efter min egen skilsmässa, barnfri, ratades ALLA uppvaktande kavaljerer med barn, normalbegåvade eller ej.                                              Egoistiskt att tänka så har jag hört, men man har  rätt att vara självisk, livet är för kort för att offra sig för andras barn. Livet är fullt av litteratur att läsa och resmål att uppleva, för att inte tala om att ekonomin är bättre utan barn.

Ett utvecklingsstört barn är självklart krävande på ett annat sätt än ett normalbegåvat. Föräldrarnas ansvar och omsorg kommer att krävas långt efter barnets artonårsdag, ofta hela livet. Det beror förstås på hur grav störningen är, eventuellt kan LSS-boende avlasta, eget boende med boendestödjare kan fungera ibland. Nu ligger detta förmodligen långt fram i tiden så ingen vet vad som har hänt när barnet blir vuxet.

Lite fakta beträffande tonårsgraviditeter: Läkartidningen har presenterat en undersökning där det kunde konstateras att de är relativt få i Sverige och Frankrike, dubbelt så många i Kanada och Storbritannien och fyra gånger så många i USA. Att det är så många i dessa länder beror på sämre tillgång till preventivmedel. Det ska ju enligt rådande synsätt i dessa länder inte vara lika nödvändigt eftersom avhållsamhet rekommenderas för unga.                                                                                                                                      I Sverige och Frankrike tycks man ha en liberalare syn på tonåringars sexualitet och litar på att ungdomar klarar att sköta den nödvändiga preventionen.                        

I utvecklingsländer är tonårsgraviditeter ett stort problem; unga kvinnor hindras från utbildning. En förlust för individen såväl som för nationerna, tidigt moderskap innebär en förlorad ungdom.                                                                                                  Ett klart samband finns mellan en individs sociala villkor och benägenheten att föda barn som tonåring. Jag vidhåller min tidigare uppfattning; tonårsgraviditeter måste undvikas till varje pris. Tonåren är ju den mest omvälvande tiden i en människas liv och då ska man inte ha ansvar för en annan individ oavsett vad barnälskande FL-medlemmar anser i denna fråga.                                                                                                                      Till TS fråga: Flickvännen hade ingen nära kontakt med föräldrarna och kunde inte berätta hur det låg till förrän det var för sent med abort. Hade det varit en normal relation med föräldrar som hade följt dottern i vått och torrt hade denna graviditet aldrig fullföljts. TS är beredd att ta ett stort ansvar för det funktionsstörda barnet, det är hedervärt, men ingen skulle klandra honom om han backade ur.

                                                                                                               

                                             

TS ödslar energi på att fundera på sambons ödesdigra beslut att behålla barnet, ganska improduktivt när barnet finns, ett obestridligt faktum. Sambon var ett barn själv, i det närmaste, och hade inte mognad att överblicka sitt beslut och stöd från föräldrar tycks ha saknats.                                                                                                             I tråden finns ett inlägg från någon "med planerad graviditet som artonåring" och sen en berättelse om hur bra det gick för sonen. Jag reser ragg när jag hör liknande, det innebär en förlorad ungdom. Det kan ju gå bra för sonen men den unga mamman är förloraren, när kamraterna tågluffar och läser på universitet byter hon blöjor.                                                                                                      Barnet som beskrivs i denna tråd verkar lida av mental retardation. Empati har aldrig utvecklats men antagligen kan det gå att väcka den förmågan. Jag talar nu utifrån erfarenhet med utvecklingsstörd bror, jo, jag använder det uttrycket, PK-folket får ursäkta..                                   Det som är avgörande för utvecklingen är att en fast hand finns. Vår far var mycket bestämd, klara regler och konsekvens. Vissa beteenden tolererades inte, till exempel att förstöra saker. Då blev det ordentliga tillsägelser med hög röst. Att fostra dessa barn med auktoritet och samtidigt belöna gott uppförande är enda vägen framåt.         Slutligen vill jag lovorda föreningen FUB, www.fub.se, föreningen som stödjer och hjälper föräldrar till utvecklingsstörda barn, hoppas TS sambo har kontakt med dem.