Att vara singel

Som singel blir jag inte medbjuden på någonting längre. Spelar ingen roll hur många gånger jag bjuder på parmiddag eller rena väninneträffar (folk kommer)  - ingen bjuder tillbaka.

Jag förväntas även att gilla att vara ensam.

I dagsläget har jag bara killkompisar (gubbs) för inte en kvinna är intresserad av hur jag har det så när jag tröttnade på att höra på väninnornas gnäll om karlar, jobb och barn och slutade höra av mig eftersom de ändå aldrig frågade mig om hur jag hade det så har telefonen tystnat helt den med.
Och jag försökte verkligen tala om hur jobbigt jag tycker det är med ensamheten, men det enda de svarar är att åh, vad skönt med egentid. - Jag skulle också vilja ha en helg utan man och barn. 
Spelar ingen roll att jag står bredvid och säger att det kanske är roligt med tystnaden en eller två helger, men år ut och år in är inte ett dugg roligt. De lyssnar inte så jag har slutat berätta...

Så är min upplevelse helt och hållet. Ingen som hör av sig och frågar hur man mår, hur man har det, om man vill hitta på något, om man träffat någon ny eller så. 
Trots at jag tröstat människor vid separationer, dödsfall inom familjen, psykisk ohälsa, strul på jobbet, gnäll över barnens skola osv. Jag har alltid ställt upp och alltid lyssnat på folk och alltid bjudit hem människor på mat och dryck.

Kunde inte i min vildaste fantasi föreställa mig att jag efter 25 år tillsammans nu lever med en x-make med ny sambo sedan 3,5 år som hatar mig och inte tål se mig någon av dem. Vet inte ens vad jag gjort dem.
Eller att ingen skulle vilja umgås med mig eller varför ingen bryr sig om mig. 

Inte ens mina egna föräldrar eller syskon bryr sig om hur jag har det så jag borde väl vara van, men ensamheten är förjävlig!
Jag försöker sysselsätta mig för jag är en väldigt social människa, men det är även tungt att varje gång vända hem till ett tomt och tyst hus och krypa ned i sängen i ensamheten efter att jag varit iväg på något - ensam...

Jag är superavis på dig!
Alla mina gamla vänner lever i relationer och ingen har lyft ett finger för att få med mig ut alternativt försöka para ihop mig med någon och ingen bryr sig om jag dejtar eller inte heller.
Värst var faktiskt första året då en väninnan lovade at hon skulle fixa nyårsfest och att jag självklart skulle få komma eftersom jag var en av hennes bästa vänner - Jag hade bjudit på andra fester innan...

När det närmade sig i december och jag frågade hur planerna gick så fick jag bara att det är långt kvar, sedan fick jag bakvägen via min yngsta son höra att de inte alls skulle ha fest utan de skulle på annan fest och där var inte jag välkommen.
Jag blev så besviken att jag ringde och ifrågasatte varför hon inget sagt till mig...

Var en av de värsta dagarna i mitt liv faktiskt. En dag där man ska umgås med vänner, familj eller en kärlek och jag stod ensam och tittade på fyrverkerierna och fick inte ens ett endaste Gott Nytt År! -hälsning från någon... Så mycket var allt jag gjort för vänner och familj värt. 
Ja jag tog faktiskt på mig offerkoftan och tyckte synd om mig själv!