Terapi för mansbebis?
Jag älskar verkligen vårt hus och har såna visioner för det. Har dessutom renoverat det mesta själv och således har sonen fått vara med på sina villkor att skrapa gamla tidningar från väggarna, tapetsera, måla, spackla och slipa? så det hade verkligen tagit emot att sälja alla dessa minnen. Men visst livet blir aldrig som man tror eller vill.
Jag tycker heller inte lägenhet funkar med barn. Speciellt inte barn som är vana vid att få väsnas. Så ush nej bara tanken ger mig ångest och tror inte sonen varit nöjd med det, han pratar mycket om vårt hus och tomt.. och dom månaderna vi bodde i lägenhet med honom gjorde mig SÅ stressad varje gång han skrek eller vaknade på nätterna?.
behöver jag göra mig av med huset och det blir sån omställning för barnen så hade jag nog faktiskt gett upp om sambon med i ren besvikelse tyvärr? eller hade jag vikt mig där med för barnens skull när det väl gäller, men känns som en sista utväg.
Men sanningen är att du lever i en fasad just nu. För din partner vill inget av detta. Det är din dröm, inte (längre) hans.
Och frågan du måste ställa dig är hur viktig den här fasaden är. För han kommer inte ändra sig om han själv inte vill eller ser sitt eget tillkortakommande här, bara han kan göra något åt det. Så du måste bestämma dig. Är den här konstellationen så viktig för dig att du kan acceptera att ta allt ansvar för hem och barn? acceptera att han söker sig bort från er och väljer bort umgänget
med er i perioder? Att han får utbrott och lever mer för datorn? Eller kommer detta vara för svårt för dig att hantera under långa loppet?
För ditt enorma driv att hålla ihop familjen till vilket pris som helst gör att han kan skrota på.. för varför ska han ta itu med sina problem när du krattar framför hans fötter och inte kan ställa krav pga av din rädsla att förlora kärnfamiljen?
jag skulle råda dig att ta kontakt med en familjerådgivare själv. Han får passa barnen och du går ditvägen att få professionella råd. FL i all ära, men vi är ändå bara amatörtyckare.