Förväntar ni att er hund ska följa med hem till era vänner?

Vi har haft många hundar i familjen och har vi varit bortbjudna har hunden varit hemma, alternativt i bilen beroende på situation.

Men det är nog väldigt olika hur man tänker kring hund, ett par jag känner blev sura, eller rättare sagt frun blev sur, när våra gemensamma kompisar meddelade att hunden får vara ute, inte inne i huset.

En annan väldigt ytlig bekant blev sur när jag sa nej till att skjutsa hunden i bilen. Vi har allergi i familjen. Dessutom hade hon inget att sätta fast den med så jag skulle också köra olagligt hade kärringen tänkt sig. Stor och tung hund så ingen knähund direkt.

Jag släpper inte in hundar i min bostad.
Släpper hår mm, dreglar. Krafsar så golv blir fula. Ouppfostrade och stirriga.
Nej tack

Nej jag tar inte förgivet att mina hundar ska följa med. Jag frågar alltid innan, säger dem nej så lämnar jag dem hemma. Ibland så frågar jag inte utan lämnar dem hemma. 

Som ickehundägare kan jag önska att hundägare tog lite mer ansvar när de får ok på att ta med hund. Har mer än en gång varit med om hundar som kommer hem och skäller inomhus, hoppar upp i soffan och tillåts göra husesyn och dregla vid bordet. När jag säger att det går fint att ta med sig hund tänker jag mig ju att det ska vara en som beter sig även i ickeanpassad hem. Har varit med om liten hund som hoppade upp i ny soffa direkt och ägaren sa typ att så gör hon jämt, våra möbler ser för jäkliga ut. Tack för det. Fortfarande fläckar på soffan.

En annan gång gick en hund en runda om kom tillbaka med lite smutstvätt i munnen. Haha det var ju jättekul tyckte ägaren, så gör han jämt.
Numera släpper jag bara in hundar som jag vet att ägaren har full koll på

Självklart får hunden inte följa med överallt. Jag skulle inte ens ta för givet att min man får följa med överallt. 

Hade hund förut och tog enbart med hunden om de jag skulle till sagt att det var ok. Skulle verkligen aldrig ta med en hund utan att fråga först.

Om någon tog med en hund hem till mig skulle de inte få komma in. Maken är allergisk, det blir ju dessutom lätt repor i golven osv.

Vi frågar först om det är ok att hundarna följer med. 

Det där om att fråga först har vi pratat mycket om i vår familj.

Vi har kommit fram till att vi inte ska fråga om detta, utan att vi måste förstå, och respektera, att en del vänner kan tycka att det är mycket obekvämt att svara ärligt på en sådan fråga.
Många kan helt enkelt känna att det är svårt att säga nej.
Jag är övertygad om att det finns de som svarar ja på en sådan fråga, trots att de egentligen hellre skulle vilja svara nej.

Detta faktum är något som vi anser att vi måste respektera. Självfallet utan att diskutera om varför många tycker det känns obekvämt att svara nej eftersom just denna diskussionen inte hör hit och för att vi inte vill att någon vän ska behöva känna sig obekväm.

Av ungefär samma orsaker avstår vi från att argumentera om t ex allergier, hur snäll och söt vår hund är, hur väluppfostrad den är, hur bra val av ras som just vi har gjort, hur svårt vi har med hundvakt, eller alla andra liknande argument. 
Våra vänner som har gjort valet att INTE ha egen hund ska självfallet inte behöva argumentera med oss om sådana saker.

Jag säger inte att ni gör fel som frågar. Jag berättar bara hur vi tänker när vi har bestämt att inte utsätta våra vänner för en sådan fråga.

Är han inte rumsren ännu? Hårar av sig för mycket? Eller han kanske bits? 

Bra tänkt, det där gäller även andra saker: att folk kan ha svårt att säga nej. Till och med när premisserna är helt klara.

Vi hade till exempel ett barnfritt bröllop, och det skrev vi i inbjudan så att det inte skulle föreligga några tveksamheter. Ändå var det tre stycken som ringde och frågade om de inte kunde få ta med barnen ändå, hemskt otrevligt! Med diverse "anledningar" som jag visst kunde förstå, men det var inte mitt problem, inte min sak att lösa; min man och jag VILLE HA ett barnfritt bröllop! Ytterligare en person frågade inte, utan tog bara med sig barnet! :o